Därför blev jag aldrig årets feminist.

Inför min student hade alla elever på min skola fått rösta fram vinnare i olika kategorier. Exempelvis årets rumpa, årets Sporty Spice och… årets feminist.

I mitt huvud fanns det bara två kandidater till årets feminist: jag själv och en tjej från 3E. Hennes största bedrift var att hon kallade sig feminist ibland. Mycket mer var det inte, tyckte jag.

Jag vet, nu låter det som om jag försöker förminska henne och hennes insatser. Men det är inte meningen. Hon gjorde inget mer än att kalla sig feminist. Som ett modeord i tiden. Tyvärr.

Själv debatterade och snackade jag feminism på de flesta lektioner. Jag sa till när någon sa något sexistiskt. Jag förde in ett feministiskt perspektiv även om det var ett mattetal där exemplet var könsstereotypt.

Jag ansåg, hur larvigt det än var och hur själviskt jag än efterkonstruerar, att om någon skulle bli årets feminist så var det fan jag.

Men det blev självklart inte jag. Tjejen från 3E vann.

Jag var uppriktigt ledsen, och förbannad. För jag ville verkligen vinna och tyckte att jag förtjänade den där löjliga jävla utmärkelsen mest av alla.

Jag föreställde mig två orsaker till att jag förlorade:

1) Den som gör feminism till mer än ett meningslöst begrepp blir ofta en nagel i ögat, och det uppskattar inte alla.

2) Folk är skeptiska till män som är feminister då de föreställer sig att vi antingen fejkar, inte förstår på riktigt eller på typiskt patriarkalt sätt vill sno åt oss rampljuset från kvinnliga feminister.

Om feminister generellt sett ofta får kämpa i motvind, så fick jag som kille och feminist kämpa i en storm under mina gymnasieår.

Jag fick ständigt försvara och förklara varför jag var feminist. Många ansåg att feminism bara var något för tjejer. Jag som kille och feminist togs aldrig riktigt på allvar.

Det var därför jag aldrig blev årets feminist. På grund av mitt kön.

Visst är ett larvigt jävla pris inte det viktigaste i världen. Men det var och är fortfarande signifikant för de föreställningar som existerar kring vem som kan och får vara en feminist.

Sedan jag gick ut gymnasiet har en del förändrats. Feminismen och samhället har förändrats. Det är mer ok och välkomnande att vara feminist som kille. Vi är betydligt fler killar som har gått med i den feministiska kampen.

Många, både män och kvinnor, har insett att den feministiska kampen inte är en kvinnokamp. Det är en människokamp för rättvisa, jämlikhet och en frihet från föreställningar om kön.

Sedan jag började skriva på nätet har jag genom åren fått många förslag angående olika intervjuer i radio, tv och tidningar om feministiska frågor.

I början ville jag smickra mig själv med att de ville intervjua mig på grund av att jag har vettiga och intressanta åsikter. Men jag visste att jag främst fick förfrågningar på grund av mitt kön.

Jag skulle aldrig ha fått några förfrågningar om jag inte hade varit kille.

På senare år skulle jag påstå att det är en kombination. Jag skulle inte få några förfrågningar om jag inte hade vettiga åsikter. Men samtidigt vet jag att jag som kille också väljs utifrån det.

För att det fortfarande skiljer mig från mängden.

Men det är ok. Jag sprider gärna mina åsikter där jag får. Oavsett anledning bakom.

Och det där jävla priset jag aldrig vann? Jag har vunnit så mycket annat än det sedan dess.

Uppskattning kommer i så många andra former än guldpokaler.

Annonser

2 thoughts on “Därför blev jag aldrig årets feminist.”

  1. För att vinna
    bästa feminist
    måste man vara kvinna
    inte bara vara bäst,
    smartast och mest påläst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s