Den enda bögen i byn.

Jag minns hur SVT-programmet Böglobbyn för några år sedan reste till den kommun som enligt RFSL då var sämst i landet för homosexuella. Övertorneå.

Kommunen menade att det inte fanns några homosexuella där. Just därför behövde man inte tänka på dem. Just därför behövde man inte göra något för dem.

Det var lögner, självklart.

Jag var i Övertorneå flera gånger. Min före detta pojkvän växte upp där. Så han var ju också en bög i byn. När jag var där var vi minst två. Kanske var det oss två några ögonvittnen hade sett hand i hand på Ica.

Jag kommer ihåg att vi åkte scooter och traskade över till Finland. Vi badade bastu ute i skogen. Det var kanske 30 minusgrader och vi rullade runt i snöfanskapet bara för att det var ”norrländskt” att göra så.

Min före detta hade sannerligen sina problem och om det beror på att han växte upp i en by som är sämst i landet för homosexuella vet jag inte. Men Böglobbyn visade då på det största problemet vi homosexuella måste handskas med.

Nämligen hur svårt det är att växa upp i ett samhälle som inte tycker om dig, som låtsas att du inte existerar eller som slår dig blodig så fort du visar ditt sanna jag. Oavsett om du bor i Övertorneå eller Stockholm.

I Övertorneå har jag fått veta att minst tre personer tar livet av sig varje år. De dör för att de inte klarar av ensamheten längre. För att de inte klara av sig själva längre.

Ensamheten är verkligen påtaglig där uppe.

Jag kände av den när jag var där. Kanske inte till en början. för då var det bara ett ”lugn”. Sedan efter två dagar hade det lugnet växt till ensamhet. Till en obekväm tystnad.

I samhällen som Övertorneå där alla 300 invånare känner varandra, du kan aldrig vara anonym. Om du är bög och aldrig kan vara anonym och vet att det finns åtminstone en homofob i byn, då håller du käft.

I alla fall fram tills att du har flytt till storstaden.

Men de flesta gör ju inte det. De drömmer om det om nätterna, och håller käft om dagarna.

Jag kan många gånger vara glad för att jag växte upp i en större stad, och inte i ett litet samhälle. Det har gett mig fler möjligheter och en större frihet. Jag känner det så.

Jag är rädd för små byar. Små hålor. Så fort jag vistas i en får jag panik. Jag känner mig instängd och vaktad och synad. Jag har allt för ofta upplevt det som obehagligt.

Ni som har växt upp på mindre orter, vad har ni för erfarenheter?

Annonser

37 thoughts on “Den enda bögen i byn.”

  1. Dt är blandat det där. den sociala kontrollen kan vara kränkande och skapa ett fängelse som begränsar hur man får vara och vad man får säga. Men den kan också vara en trygghet när folk på allvar verkligen bryr sig om varandra. I stora städer finns också små byar med social kontroll. Alla arbetsplatser, skolor, dagis, är små byar med sina givna ramar och kontroller. Igår på t-banan satt två väktare och pratade högt om en kollega som de ansåg vägde för mkt och bar fel kläder. Även folk som inte känner varandra på stan utövar social kontroll på varandra när de med blickar och ord kommenterar varandras utseenden. Alla svenskar har den lilla byn i sig. Kanske är det därför så många stockholmare drömmer om London och New York och den större anonymiteten och friheten där. Kanske är det därför så många stockholmare låtsas kolla sin mobil och ipod för att undvika att se och bli sedda av andra i trängseln. Stockholmare är sveriges mesta byfånar. Jag älskar ensamheten i små byar om kontakten med folk är minimal för då slipper man alla jävla människors maniska kontrollbehov. om jag bor i stockholm vill jag bo så isolerat som möjligt, åka bil med svarta rutor, gå i solglasögon och burkha.

    1. thorleifur, intressant. du har nog rätt. vi bär alla byar inom oss, men jag vill inte förvärra min med ett bo i en också. jag bryr mig inte om människors kontrollbehov även om jag känner av dem.

  2. Jag tycker att det är stor skillnad mot den lilla stad jag bodde i, i västergötland och nu när jag bor i Örebro. I min hemstad fanns det rätt mycket propaganda från nazister med hat mot homosexuella och invandrare. Här i Örebro ser jag knappt något av den propagandan.
    Men så är den delen av västergötland jag kommer ifrån att den har många organiserade nazister.

  3. Det är fruktansvärt att växa upp i en småhåla, om man sticker ut på något sätt. Handikappad, bög, invandrare, whatever. Det pratas. Det tittas bakom gardinerna. Det ropas skällsord och det misshandlas.

    Tre personer per år som tar livet av sig är jävligt mycket i en by med några hundra invånare. Men jag är inte förvånad. Själv hade jag helt säkert varit död idag om jag inte flyttat från min småhåla till Stockholm för två år sedan.

    1. candy, många jag känner har sagt liknande saker. att de har räddats av storstaden.

  4. Varje samhälle har sina avvikare
    ungefär en på tio, är avvikare
    enligt någon sociologisk studie
    Är gruppen homogen
    så finns motståndaren
    någonstans utanför
    Hur hetsigt och galet det blir
    beror på hur tolerant samhället är
    Jag har läst någonstans att ungarna
    i byarna och småsamhällena
    känner sig mer ensamma och utsatta
    än de som är unga i städerna
    så mycket för tryggheten
    i den idylliska byskolan

  5. Min erfarenhet av att växa upp i en bonnhåla är att folket aldrig tillåter att man utvecklas till någon annan än den man var från början. Nu har mina föräldrar flyttat från hålan jag växte upp i, men innan när jag var där och hälsade på fick jag känslan att folket som fanns där stirrade på mig och tänkte ”blonderat hår och rött läppstift!?! MEN DET HADE HON JU INTE I LEKIS! Vem tror hon att hon ääää?”.

    1. tildaf, haha! jag tänker att i småhålor finns det mindre chans för mångfald. det är knappast bra.

  6. Jag växte upp i en liten by i norrland och mitt största problem var väl att mina föräldrar var inflyttade vilket gjorde hela min familj till ytterst suspekta utbölingar. Tystheten i byn en sommareftermiddag var så totalt ångestframkallande. När jag var sexton flyttade jag och ett nytt liv började. Jag gillar byn idag, mest för att det är vackert där och för att mina föräldrar bor kvar. Men ensamheten där var olidlig om man inte var som de andra 6 i klassen. Och jag skulle aldrig låta min son uppleva samma sak.

    1. emma, intressant. jag tror att lugnet blir mer lockande ju äldre man blir. många flyttar ju tillbaka till sin hemort på äldre dar.

  7. Hej Linus! Vill fråga om en helt annan grej,Vad tycker du om SSU reklamen med en ung kille som vaknar med en gammal tant i sängen? Det finns inget värre än reklam som tror att den är smart och fyndig så är den bara pinsam….som typ Ö&B reklamen,men sosse reklamen är det värsta jag sett….så pinsamt dålig att man får ta skämskudden för att stå ut….jag dör…I valet ska sossarna knacka dörr för att värva väljare…hur ska det gå efter den filmen?…Hur tänkte dom?..kan du förklara:)…kan någon förklara?..Det är nästan öppet mål nu för alliansen…

    1. evalotta, usch. jag gillar den inte alls. typisk reklam som ska ”provocera” men som mest känns töntig och mossig. och vad säger den om ssu och deras politik? ingenting. jag tycker det är synd när annars har ganska vettiga åsikter. nu framstår de som omoderna töntar.

      1. Om ingen förklarar den reklamen för en så kan man tro att han sover över hos sin mormor eller att han jobbar både som målare och i hemtjänsten.

      2. pia, det är svårt att göra reklam om man inte har något vettigt att säga.

  8. Jag kommer också från Tornedalen och även om jag inte vill bo där nu så saknar jag mycket och längtar tillbaka faktiskt. Och även om jag inte är gay så kan jag ju inte påstå att jag var jättelycklig när jag växte upp och bara kände att jag passade in och var så normal, men vem gör det när man är tonåring egentligen? Någonstans?

    1. åsa, det gör jag också! jag hatade stället som liten för att den höll mig från att göra det jag ville. men stället lärde mig mycket om att göra det bästa av det man har och inte gnälla över att inte få alla chanser serverade på silverfat som stadsbor gör. här kan du ägna dig åt all kultur, sport och nöjen du vill och snacket om att allt kostar massa pengar är skitsnack. I en byhålan kan du bara drömma om det när du själv spolar isen på hockybanan och plogar den ren från snö för att sedan spela med kompisarna i minus 30 grader. Det möjligheter ungarna i Rinkeby och tensta har att utöva sport och kultur kunde vi bara drömma om. Replokaler!? HAHAHAHA! Allvarligt talat så gnäller ungdomarna i den här stan något alldeles otroligt. När jag var lite var jämt i gång. Vi fixade allt själva. Vi ordnade fotbollsplan spelbar och organiserade turneringar med grannbyarna och tävlade i en mängd olika idrotter. vi ordnade spelningar för hårdrocksband. Diskotek med färgat papper som vi täckte lamporna med. så här i efterhand inser jag hur otroligt drivna vi var. Då var det en självklarhet. vi hade inget val. Men vi hade lika gärna kunnat sitta på och häcka hemma med tummen i arslet och läsa Okej. Och jag är inte det minsta förvånad över att så många av mina barndomskompisar som bor kvar är framgångsrika egenföretagare eller flyttat och fått jättebra jobb med chefställningar på annan ort. En annan sak är att vi var så få att vi var tvungna att hålla sams och snabbt lösa konflikterna, ibland med diplomati och ibland med våld, för att alls kunna genomföra sakerna. vi hade inte råd att vara långsinta mot varandra. För då hade vi inte fått fullt lag till helgens matcher ^^

      Men sen finns det förståss byar som knappt har barn till en enda hockeyfemma. Att tillhöra en skolklass med bara 5-6 elever är verkligen klaustrofobiskt. Det sätter sina spår. Läraren har tid med varje barn och det är lugnt i klassen. Men är man utanför gruppen i en sån klass under rasterna, då är man ensam på riktigt. Den ensamheten äter sig in i märgen.

      1. thorleifur, det finns både för- och nackdelar med båda. och i slutändan är det viktigaste vart man går, inte var man började.

  9. Är självmordtalen höga
    för att männen är böga
    utan att våga erkänna?
    Hade de varit ensamma
    hade de kunnat importera
    en lämplig kvinna,
    en ryska eller thailändska

      1. De kanske är så osäkra
        på sin gamla skolengelska
        att de inte vågar importera
        någon trevlig ”tjejja”?

  10. min by i mellersta norrlands inland hade under min uppväxt ung. 100 invånare. idag är det nog ca 70.
    en stor del av mitt liv har jag ägnat 1. åt att tro att det var nånannanstans jag skulle förverkliga mig själv 2. slåss med de mindervärdeskomplex som i princip per automatik följde med mitt ursprung. alla vet hur det är att bo i sthlms förorter eller rosengård, hur många vet hur det är att växa upp på en bondgård i ett nedläggningshotat län? (obs; generalisering)

    min by var och är min oas. den har förvisso hög andel utbildade tillbakaflyttande människor och en del kulturfolk, till skillnad mot centralorten med 2000 invånare där jag gick skola och mobbades i nio år för att jag inte helt passade in.

    jag har hatat jämtland och de människor som inte lät mig höra hemma där, och visst har jag haft perioder när jag aldrig mer velat tillbaka.
    men mest av allt har jag längtat så. längtat hem till det land, den natur som är mig, ty jag tror inte bara social miljö skapar oss utan likaväl fysisk miljö. jämtlands skogar fjäll och vatten är jag och att försöka förneka det gör mig bara ont.
    och för några år sen bestämde jag mig för att sluta låta skoteridioterna vinna, jag har rätt att höra hemma i jämtland lika mycket som dem.

    hemma i byn, ute på vägarna med landskap landskap passerande förbi kan jag tänka större och friare än någon annanstans. jag står med fötterna stadigt, jag känner terrängen, jag kan andas stora djupa andetag som fyller mig med kraft att spränga de ramar som fortfarande begränsar.

    idag vet jag att nästan allt jag vill göra kan jag göra hemma, och jag längtar efter att få visa det för de femtonåriga jag som finns nu.
    jag har också slutat skämmas för mitt ursprung. är inte heller särskilt stolt över det, däremot väldigt tacksam och glad.
    Framförallt är jämtland ett smörgåsbord av resurser, det finns Hur Mycket Som Helst att jobba med hemma, att förändra, att påverka, att ta tag i.
    allt sånt som i sthlm redan är gjort och ligger framdukat på silverfat.

    bo i storstad har varit fantastiskt, men börjar bli nog. det är så trångt att det snart bara finns utrymme för väldigt små personer samt de som vill gömma sig.

    1. kristina, åh vad fint skrivet! håller med om den fysiska miljön, att de påverkar en. jag känner mig levande mitt pulsen i storstaden, och inte ensam i skogen. om jag hade växt upp någon annanstans kanske jag skulle ha känt annorlunda. kanske är det mesta gjort i stockholm, men jag tror inte det. när jag känner så kanske jag flyttar till en större stad, i ett annat land. vi får se.

  11. jag säger så här: storstadens fördel för den nyinflyttade är att dennes chanser att omskapa sig själv är större än den är i en byhåla. Det finns fler potentiella allierade i en storstad. Men det finns också fler potentiella fiender som hugger mot allt som avviker. Sverige har inga storstäder. Stockholm är en byhåla befolkad av byfånar. Som nyiflyttad har man en chans att omskapa sin identitet som den uppfattas av andra. Men man får inte så många chanser här heller innan folk har placerat en i ett fack. Men vi får ta det, om vi inte kan flytta någon annanstans.

    1. thorleifur, du har rätt. stockholm är ingen storstad. anonymitet är svårt där alla går på samma ställen och åker samma tunnelbanelinje.

  12. det här med att sverige inte har nån storstad är så märkligt tycker jag och undrar om det inte bör finnas lika många i london n.y och berlin som säger samma sak om sina städer.
    dragningen/längtan/flykten till ”det större”, varför och av vad?
    kanske drar jag paralleller till hur jag känt inför min by, att det liksom är okoolt att tycka sthlm är en bra stad för att hon inte är Tillräcklig STor och Kool.
    varför är större=bättre?
    eller är det just det där svenska mindervärdeskomplexet, förlåt om jag låter som 14 år men att folk tycker det är så jävla viktigt att vara koola vilket gör alla så självmedvetna att de blir helt förstoppade för att de aldrig kan släppa sig.

    hur många som önskar till större städer önskar sig till peking new delhi och jakarta?
    om man vill bo i stor stad för att vara ensam och anonym så ok. men bor man i en stor stad och gillar att umgås med folk blir det väl ändå så förr eller senare att det är ung samma folk på samma platser man möter och ser. man skapar sin egen lilla sociala by. oavsett sthlm eller ny.

    ibland tycker jag världen är så liten när min körledare visar sig vara min bästa kompis klasskompis och sedan även min fackliga föreläsare, men så inser jag att världen inte är så liten (eller jo det är hon ju fast på ett annat sätt) utan att det är så det blir när man väljer sina intressen och områden och därmed värld.

    1. kristina, jag känner inte att stockholm är för litet än. för min del handlar det om att hela tiden upptäcka nya saker och ställen och människor. upplevelser. självklart kan jag få det genom att besöka andra svenska städer. men jag finner något i att bo en stor stad som lever och förändras hela tiden.

  13. Jag är en småstadsmänniska
    i själ och hjärta
    kanske för det bekväma
    för det nära
    det praktiska
    när man ska handla
    för att husen är billiga
    för att det går att ljuga
    låtsas att man tillhör de normala
    bara råkar komma från en annan håla
    och inte har en helvetes historia
    som man inte kan berätta

    1. pia, det finns nog något i det. kanske flyttar jag till en håla på äldre dar. nu vill jag ha storstadspuls ett tag till.

  14. Jag växte upp i en småstad, flyttade sedan till en medelstor i ett par år och bor numera i Stockholm. När jag tänker på var jag trivdes bäst måste jag nog rösta på den medelstora. Jag vet inte, Stockholm får mig fortfarande osäker på så många sätt, det finns en status- och rätthetsjakt här som jag blir litet ledsen av.

    Vad det gäller uppväxten i småstad, så hade jag ett citat som jag kände betydde mycket för mig när jag var yngre: ”People don’t want you to change. They say that they do, but they really don’t, because that would mean they’d have to change too.”

    Det är nog det som är betryggande med större städer – när en förändras kan en finna nya människor. I en småstad går inte det, eller gick inte för mig iallafall. Jag växte ifrån mina vänner, den mentaliteten – förändrades – och plötsligt var det som att jag talade ett språk som ingen annan förstod, och jag var tvungen att faktiskt lämna staden för att hitta andra jag kunde prata med. Typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s