Plötsligt kände jag slagen, blodet som rann.

Jag ligger i ett överfyllt badkar. Jag har huvudet under vattnet. Räknar ner undergången. Väntar in den sista vilan.

Den kommer inte.

Pojkvännen drar upp mig innan jag ser ljuset. Jag är nitton år gammal och mitt hjärta har precis brustit. Det färgar badvattnet rött.

Jag vill komma bort från pojkvännen, bort från förorten, bort från mitt liv.

Men jag ville egentligen inte dö.

Det var inget seriöst försök ens en gång. Mer drama än tragedi. Ibland tror man bara att bördan är så tung att den kommer att få en att sjunka genom ett överfyllt badkar.

För ensamheten är större än all rim och reson. Den kan lossa på alla knutar i hjärtat, så att allt till slut forsar ut.

I måndags forsade det återigen.

Då satt jag i nästan två timmar och berättade för en student i kriminologi om alla mina minnen från när jag blev misshandlad och våldtagen. Hon ska skriva en uppsats om våld i samkönade relationer.

Trots att jag har skrivit tusentals tecken och berättat om det flertalet gånger så var det första gången jag berättade hela historien från början till slut. Alla detaljer, alla känslor.

Efteråt kände jag mig nästan kräkfärdig.

För första gången på många år färdades jag tillbaka till mitt 19-åriga jag. Plötsligt kände jag slagen, blodet som rann och ärren de lämnade.

Jag kände hur blåmärkena bredde ut sig över min kropp.

Jag hörde hur han grät. Jag kände min arm runt honom när jag tröstade honom. Jag såg det intorkade blodet på hans knogar. Mitt blod på hans knogar.

Jag som alltid har sett allt det där som i en film, som ett annat jag. Men den här gången kände jag allt. Jag var där, igen. Jag var mig själv, då.

Jag har lämnat de upplevelserna bakom mig. Så gott jag har kunnat. Förutom min mammas död har inget påverkat mig så fundamentalt som det förhållandet.

Men jag har gått vidare.

Blivit starkare, gett mig själv mer värde. Jag är inte samma människa som jag var då. Man behöver inte hålla kvar i smärtan för att hålla kvar minnena. Så är det.

Men i måndags besökte den smärtan mig igen. Efteråt när jag promenerade mot tåget kände jag hur vattnet forsade över mig. Hur mina lungor snörptes åt. Jag var tillbaka i det där badkaret.

Med huvudet under vattnet. Räknade ner undergången. Väntade in den sista vilan.

Den kom inte.

Och jag är så glad för det. För oavsett hur stor smärta. Den avtar med tiden. Och hur många gånger den än må återvända så är den bara en turist i mitt hjärta.

Bara en turist.

Annonser

6 thoughts on “Plötsligt kände jag slagen, blodet som rann.”

  1. Du är så himla bra. Jag ska verkligen köpa din bok så fort jag får råd. Jag ska nog köpa en åt min vän också, han kommer tycka om den. Puss!

  2. Tror att det kan ha varit nyttigt för dig att berätta allt i tur och ordning för då kan man äntligen få ett slags avslut. Så fungerar jag själv åtminstone – har slutat älta saker och ting dramatiskt efter att jag har fått berätta om min höst för någon som verkligen lyssnade (och hade betalt för det dessutom;)).

    *kram*

    1. erika, du har nog rätt. nu känns det bättre efter några dagar. det är så sällan man berättar en lång historia från början till slut. bara vissa episoder och så vidare. så i efterhand var det en bra upplevelse, dessutom med ett bra syfte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s