Könet är bara avgörande om vi låter det vara det.

I går tog mitt favoritpar bland dagteves alla bögpar abrupt farväl för alltid. Kyle och Oliver i den amerikanska såpan One Life To Live har varit revolutionärer för bögpar inom populärkulturen.

Som jag har skrivit flertalet gånger introducerade de den första kärlekstriangeln mellan tre män. De visade det första samkönade frieriet. De hade också det första massbröllopet för homosexuella par.

På nyårsafton visade de den första sexscenen mellan två män på dagteve. Och nu har den visat de första bögarna som tar hand om ett barn.

Men så fort jag tror att världen snurrar åt rätt håll snurrar den ur led ännu en gång.

För en månad sedan stod det klart att Oliver och Kyle kastas ut då man skyller såpans låga tittarsiffror på deras bögighet. Att USA inte var redo. Att USA inte vill se så mycket bögigheter på eftermiddagen.

Suck.

I går sändes då de sista scenerna med paret. Det slutade med att Oliver fick vårdnaden om sin dotter Sierra Rose. Och jag kunde glädjas åt att vårdnadstvisten var befriad från det vanliga snacket om att ett barn behöver en mamma och pappa.

Paret fick lämna serien med hedern i behåll som de revolutionärer de är. De behandlades som vilka karaktärer som helst, och inte i ett stereotypt bögskimmer.

För fortfarande, år 2010, finns det vissa som menar att barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild. En pappa och en mamma. De tror att män och kvinnor är halva människor. Det behövs båda två, annars blir barnet fel.

De ser inga människor, bara kön.

Barn behöver inte mammor. Barn behöver inte pappor heller. De behöver vuxna som finns där, som ger dem obegränsat med kärlek och trygghet.

Någon som skapar ett hem, en plats på jorden för sitt barn.

Vad dessa personer har för blodsband till barnet eller vad de har för kön spelar ingen roll. Barn behöver inte få vissa saker från pappan och andra från mamman. De behöver värme, kärlek och en uppfostrande hand.

Att vi hänger upp oss på någon gammal omodern bild av vad en familj är och hur föräldraskap bör vara uppbyggt, det är vad som skapar problem.

Det är vad som gör att barn som växer upp i otraditionella familjer känner att det de har inte är ”rätt” eller ”normalt”. Det är just därför vissa barn känner att det saknas något. För att normen sår ett frö.

Könet är bara avgörande om vi låter det vara det.

Om vi fortsätter att uppfostra kön. Om vi fortsätter att dela in känslor och egenskaper mellan de med fitta och de med kuk.

Så vi slutar med det, tycker jag.

Kyle och Oliver kommer, trots att ingen av dem har en fitta, att bli fantastiska föräldrar.

Annonser

8 thoughts on “Könet är bara avgörande om vi låter det vara det.”

  1. Hej Linus! Vad tror du om Modern Family som börjar på tv4 på fredag? Har du hört något bra om den? Eller blir det bra ytterligare ett program som tramsar om ämnet och visar stereotypa karaktärer för att man inte vågar ta ställning? För att vara allvarlig i en komedi funkar ju faktiskt – tex i Patrik 1,5. Tycker jag.

    1. kristina, åh jag älskar modern family! bästa komediserien på länge. och bögparet cameron och mitchell är fantastiska. de omfamnar lika mycket som de går emot stereotypa bilder av bögar inom populärkulturen. de tillåts vara precis lika vanliga som de andra paren utan att man för den skull slätar över de problem som kan uppstå om man är bög och förälder. serien överhuvudtaget är väldigt smart skriven och har fantastiska skådisar. jag har följt serien slaviskt under säsongen i usa. så se!

  2. Till att börja med vill jag säga att jag beundrar dig och din blogg otroligt mycket. Jag brukar generellt försöka distansera mig till bloggare, forumanvändare eller andra nätprofiler överhuvudtaget,(eftersom det ligger lite utav en retuscherad bildhinna över hela internetkommunikationen) men jag kan inte hjälpa hur berörd jag blir av det du skriver. Du skriver med en sådan känsla att jag läser din blogg med vemod. Å ena sidan blir jag trollbunden- å andra, sorgsen och på gränsen till melankolisk. Och med risk för att låta som ännu en dyrkare av egenuppmålade bilder av andra människor, kände jag att jag behövde tala om hur mycket dina ord påverkar mig. Om än att jag gör det lite för känslosliskigt.

    Men sen ska jag göra det jag kom för, och kommentera själva inlägget också.
    Jag vet inte om du inser hur rätt du faktiskt har ibland. Ämnet (huruvida man behöver en fadersfigur och en modersfigur) slog mig, mer eller mindre, i ansiktet så sent som imorse och jag har varit lite upprörd sedan dess. Att jag sedan läste ditt inlägg blossade bara upp min samhällssträviga ilska och jag kan inte riktigt sitta tyst längre.
    Det inleddes imorse med en rådgivare i någon morgonnyhetspanel som tog upp barnuppfostran och gav råd till antingen de som mejlade in eller var med i studion. Ett utav dem problem var en tonårsflicka med separerade föräldrar (om de var nyseparerade eller inte kan jag inte svara på). Tjejen i fråga ville inte flänga mellan hennes föräldrars olika hem utan bara bo hos en utav dem. Föräldrarna visste inte vad de skulle göra och rådgivaren gav två råd.

    • Ett: ”En tonåring behöver både en modersfigur och en fadersfigur, så även om hon tycker att det är jobbigt är det bra för henne att spendera tid hos båda sina föräldrar.”
    • Två: ”Hon är faktiskt inte myndig, och ni är hennes vårdnadshavare. Hon har inget val.”

    Från mig får hon inga ovationer. Inte ens ett litet uppmuntrande leende.
    Allt för ofta används det här mot barn. Jag har inte studerat huruvida människor påverkas av brist på modersfigur/fadersfigur och jag kan inte säga att jag är en expert inom området, men jag tycker att sunt förnuft borde tala för sig själv här.
    Det finns en anledning till att ett barn inte vill bo hos någon utav sina föräldrar. Inte för att jag vill dra min egen snyfthistoria, men jag var själv i samma sits när jag var yngre. Mina föräldrar skiljde sig och jag skeppades runt mellan de båda. Min mamma är (även om det här må låta bryskt) en människa med psykopatiska inslag. Hon har successivt förstört mig och mina syskon psykiskt under tiden jag har bott hos henne. Hon har till stor del varit anledningen till att mitt liv skarpt vände neråt, och tragiskt nog har jag ännu inte återhämtat mig helt. Till saken hör att jag som 13-åring grät över hur jag inte ville fara till min mamma. Ingen reagerade. Jag fick en reaktion som till slut ledde till att jag gav upp. En ganska närstående kurator tog mina händer vid ett tillfälle när jag bröt ihop och grät och sa till mig den oh, så tröstande kommentaren: ”Men hon slår dig i alla fall inte”. Efter det höll jag allt till mig själv.

    Ingen lyssnade på mig då, och ingen lyssnar på barn i samma sits nu heller. Och samtidigt predikas det om mamma- och papparoller, om kärnfamiljer och om hur par med homosexuella relationer inte ska få adoptera för att de ”förstör barnen”. Jag kan då säga att jag hellre hade haft två pappor som älskar mig och tar hand om mig, än en pappa som inte ser och en mamma som trampar sönder.

    Hur folk kan sätta könsroller högre på deras prioriteringslista än kärlek och omtanke, kommer att fortsätta och konfundera mig. För mig är det självklart att de senare två kommer före den först nämnda. Tyvärr kommer det nog fortsätta att vara såhär långt framöver. Och dem får kalla det för förnuft hur mycket dem vill- det är fan i mig inte sunt.

    (Jag ber om ursäkt för mitt blogginläggsliknande utbrott. Jag har brist på socker och Gustavo Santaolallas ’The Wings’ på repeat. Sammanfattningsvis vill jag nog bara hålla med dig om att det inte är könet utan personerna som gör föräldrarna (och att fler borde inse det). Tack för en upplysande och hjärtsnörpande blogg).

    1. bea, först av allt: tack för dina fina ord! tar emot med stor ödmjukhet och glädje.

      tack för att du delar med dig. finner också att barn aldrig tas på allvar, att ingen verkligen lyssnar och undersöker barnets olycklighet. det finns så många som inte borde vara föräldrar och så många som borde vara det. tyvärr finns det ingen rättvisa i det. i alla fall inte för barnen. trist att höra att du tvingades växa upp med en mamma som skadade mer än älskade. hoppas du ändå kan utvecklas framåt och uppåt med tiden.

      ja, kärlek och omtanke är vad som gör bra föräldrar. inte blodsband eller kön.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s