Jag har homofobin att tacka för något i mitt liv.

Jag läser bloggen A Gay Officer at War som handlar om precis det. Hur det är att vara en homosexuell officerare i den amerikanska armén.

Inte nog med att han deltar i ett misslyckat krig, han lever även under den diskriminerande lagen Don’t Ask, Don’t Tell. Han skriver om hur likt USA är Afghanistan i form av religiös fundamentalism:

”And last, the third surprise is how the religious fundamentalists in Afghanistan are strikingly similar to religious fundamentalists in America – who are also trying to force their literal interpretation of Holy Scripture onto everyone else through laws. While I served in Afghanistan the American “cultural war” exploded with California’s Proposition 8 and the pending discharge of an 18-year decorated combat pilot under Don’t Ask, Don’t Tell.”

Det är fruktansvärt intressant att läsa om och jag kan bara känna mig glad över att slippa allt som har med militären att göra.

Det här kommer nog som en chock för er: jag har aldrig gjort lumpen. Jag var livrädd för lumpen. Det är så inte min grej. Att springa runt med vapen bland en massa med GI Joe’s kändes som en skräckfilm.

När det blev dags för testerna inför lumpen hamnade jag som tur var först hos psykologen. Där bredde jag på min rädsla för att bli utsatt för hatbrott och slapp därför att göra lumpen.

Tänk att jag har homofobin att tacka för något i mitt liv!

Jag ville inte göra lumpen av tre enkla anledningar: jag är emot att lära mig att skada och döda, jag klarar inte av allt för många grabbar springandes runt med vapen och jag vet bättre sätt att spendera mitt liv.

Så jag sa till psykologen att jag trodde att jag skulle bli utsatt bara för att jag är homo. Hon höll med, tragiskt nog. Oavsett det så är det ens rädslor (hur dåligt verklighetsförankrade de än kanske må vara) som kan avgöra om man blir antagen eller inte.

Sanningen jag visste redan då är att homos och militären inte går hand i hand. Allt för många tvingas dölja sin sexualitet för att inte bli utsatta för trakasserier, diskriminering och våld.

De manlighetsriter som blir så tydliga inom det militära tydliggör också gränsen mot det feminina, det bögiga, det svaga. Jag hade ingen som helst lust att vara med om det.

Men det som är glädjande är att Försvarsmakten tar frågorna på allvar.

Sedan två år tillbaka har man en hbt-handläggare på Försvarsmaktens högkvarter. Beslutet var ett resultat av en längre tids aktivt arbete mot diskriminering och för ökad mångfald inom organisationen genom projekt som Normgivande mångfald och Fritt Fram.

Sverige har världens första militära hbt-handläggare och det ska vi vara glada över. Det betyder att Försvarsmakten har fattat grejen. Att de inser vikten av att ändra på attityder och jargonger.

Det är det jag gillar med Sverige. Vi ligger så mycket längre fram på hbt-området än de flesta andra länder. Inte att vi nödvändigtvis har färre problem, men vi satsar nästan alltid på att lösa dem.

Vi inser felen, och försöker rätta till dem.

Om man nu ska envisas med att vara bög så är Sverige inte så tokigt att leva i, trots allt.

Annonser
Posted in hbt

2 thoughts on “Jag har homofobin att tacka för något i mitt liv.”

  1. Varför är bögarna
    snyggare än maljerna
    i det militära?

    Det är mycket jag är, men jag är ingen vän av det militära, det ska gudarna vet.

    1. pia, nä inte jag heller. hur kan propagera för fred samtidigt som man utbildar människor i att döda?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s