Går det att vara en feminist som förälder?

En dag hoppas jag att jag får bli en pappa.

Det är mycket som ska klaffa för att det ska ske. Jag måste känna mig redo, ha en partner jag vill dela föräldraskapet med, det måste finnas barn som jag får adoptera, jag måste ha ekonomin för det och jag måste bli godkänd.

Det är inte samma enkla resa som en heterosexuell man som slarvar med kondomen.

Men det är ok. Om jag blir en pappa en dag vet jag att jag har de bästa förutsättningarna för att bli det. Det är mer än vad många andra föräldrar kan stoltsera med.

Men jag vet att det är en sak att skriva och tänka och tycka så mycket om feminism, könsroller och heteronormen som jag gör nu. Det svårare att tillämpa allt det i praktiken.

Speciellt som förälder.

Jag skulle säkerligen försöka uppfostra mitt barn utan förväntningar och föreställningar om dess kön och sexualitet. Men det är inte lätt i en värld full av förväntningar och föreställningar om kön och sexualitet.

Ett barns uppfostran består av föräldrarnas, familjens och samhällets. Och ibland tar de ut varandra. Och ens bästa intentioner går åt helvete.

Jag tror att det är min allra största rädsla.

Allt det manifesteras i videon nedan. En pappa filmar sin son och två småflickor i baksätet av en bil. Plötsligt sätts Beyoncés vidriga Single Ladies på och barnen börjar att dansa.

Det är en gullig bild som får vilket hjärta som helst att smälta. Då säger pappan till sonen:

”You’re not a single lady, buddy.”

Alla skrattar, men sonen börjar att storböla. Pappan försöker att ta tillbaka allt. Du får visst vara en single lady! Men det är för sent. Och pappan vänder sig till kameran och säger:

”I’m a horrible father.”

Det är ett tydligt exempel på där en förälder vill dra tydliga gränser kring barnets kön. Du är en kille, inte a single lady! Samtidigt känns det inte som att pappan vill illa, och är så rabiat kring kön som många andra är.

Han är bara van vid att pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor.

Jag kan bara känna att det är tur att jag inte är van vid det.

Annonser

21 thoughts on “Går det att vara en feminist som förälder?”

  1. Det går att vara feminist och förälder, även om det ibland är väldigt jobbigt. Småbarnsvärlden är så oerhört könsuppdelad att man ständigt brottas med små eller stora frågor. Man kan bara göra sitt bästa, och man får välja sina strider.

    Många jag känner har upplevt sitt riktiga feministiska uppvaknande när de fått barn. Allt ställs liksom på sin spets.

    1. malinka, jag tror också det går, men att det är kämpigt ibland. jag skulle vilja ha ett sånt där genusdagis. men hur många av de finns det liksom?

  2. Jag tror att det går. Just sådana saker som ”du får inte för du är flicka” eller ”du kan inte för du är pojke” tror jag inte att jag kommer att säga till mina barn för jag tänker så mycket på att vara genusmedveten och sådana blundrar känns lite väl 1990 😉 Det som är svårt är ju när barnen kommer ut ur hemmet. Jag är själv, trots att jag var uppklädd i rosa prinsessklänningar och hade midjelångt hår, inte uppfostrad till att vara en ”flicka”. D.v.s. jag är inte uppfostrad till att sitta ner, hålla käften och se söt ut och mina lärare spenderade varje dag av min tid i skolan till att försöka trycka ner mig i en sån form. Jag var ett problembarn i deras ögon, fast jag var snällare än vad de med snopp var.

    1. tildaf, intressant. de barn som inte är sin könsroll får ofta någon sorts problem från kamrater, lärare eller andra. men om man har uppfostrad en stark unge kommer det att gå utmärkt.

  3. Det är klart att man får tänka efter före när man är förälder men jag tror absolut att det är skitsvårt ibland. Tänk på den där pappan bara, han kör bil, han filmar, han har hela sin familj i bilen, de skojar. Det är lättsamt. Och för honom och för alla oss som tittar är det självklart att sonen inte är en ”singel lady”, jag skulle ju reagera på att döttrarna inte heller är sångens ”singel lady” – dom är för unga. Det är lätt att sånna där saker bara kommer ut. Han tror att han påpekar nåt som alla redan vet, han försöker vara rolig, han försöker köra bil, han försöker vara en förälder han försöker filma sina barn i baksätet. Jag tror inte att jag skulle säga just så där men jag tror absolut att jag skulle kunna säga annat olämpligt. Ingen är felfri liksom. Och jag anser mig vara mycket genusmedveten. Men visst går det att vara feminist och förälder men det är svårt att lyckas hela tiden.

    1. lisa, precis. jag klandrar inte farsan. det är så lätt hänt. ingen är perfekt. men det är det man säger och gör mest konsekvent som rotar sig i barnet, och om det inte är som exemplet kommer det att gå bra.

  4. Jag säger som Malinka, klart det går men det är svårt (jävligt svårt) ibland. När vår 5,5 åring var lite yngre var det inga problem, men nu när han har blivit mer intellektuell och ifrågasättande krävs det plötsligt ÄNNU mer av oss. Det är såå tydligt att han påverkas alltmer av sina könsrollsindoktrinerade dagispolare. Men jag hoppas att även om han tycker att det vi snackar om är ”tjat, tjat, tjat. Sluta tjata” att det ändå sjunker in. *hoppas, hoppas*

    1. a m o, det är ju det som är intressant. när barnen växer upp och blir allt mer egna individer. om man är konsekvent och medveten tror jag att det går bra.

    1. agnes, jag gillar vad den har för påverkan på människor, som i videon, men det är inte min grej tyvärr.

  5. Jag vill inte märka ord, men man blir inte pappa för att man har slarvat med kondomen. Inte heller blir man pappa för att man adopterar ett barn. Pappa är tyvärr ett substantiv, men det borde vara ett verb. Man blir pappa genom att vara pappa med sitt barn i alla lägen och med allt vad det innebär.

    Vi är ett slags regnbågsfamilj även om det inte syns på ytan, eftersom både jag och min fru är bisexuella. Vi har nästan bara HBT-personer till vänner, vi går i paraden och är med våra barn i Prideparken varje år. Ändå har det hänt att en av mina söner har använt ordet bög på ett negativt sätt. Barn påverkas så mycket av sina vänner, dagis och skolan. Och det är faktiskt okej. Föräldrar har inte lika stor betydelse för sina barns utblick över världen som man kan inbilla sig och önska. Men självklart går det att vara feminist som förälder – och det är samma sak där: man gör feminism på olika sätt.

    Häromdagen berättade just den sonen jag refererar till om en ettagluttare på skolan som sprang omkring på skolgården och ville pussa alla. ”Fick han pussa dig, då”?, frågade jag. ”Nej, jag vill inte pussas med en kille. Inte för att det är nåt fel på bögar, men jag känner inte för det”, blev svaret. Kan man tala om en halv seger där? Tidigare sa han att han nog var bisexuell, precis som jag och som hans stora idol Charlie; han ville hänga i bitältet och så. Men han kommer förmodligen att bli strejt, eftersom de flesta är det. Det är förstås också helt okej – han är faktiskt bara tio år. Men som sagt, föräldrarna har en mindre betydelse för barnens etik och syn på livet i övrigt än vi skulle kunna önska oss. Däremot tror jag inte att man kan överskatta vikten av att ”pappa”. Vi försöker marinera våra barn i kärlek, göra dem starka och självständiga nog att tänka själva. Sen får man hoppas att de får i sig lite feminism på köpet.

    1. niklas, bra att du märker ord! för jag håller helt med dig. att producera ett barn är inte samma sak som att vara en förälder. det handlar precis som du skriver om att finnas där i alla lägen.

      det känns som att din son har fått de bästa verktygen hemifrån för att gå ut i världen frisinnad och öppen. sedan är det svårt att styra vad som händer utanför hemmets sfär. men en bra grund hemifrån slår det mesta i slutändan. och pusscitatet visar att din son har fått det.

  6. Man kan vara feminst och förälder
    man har ju kvar sina åsikter
    Det ställer krav på förhållandet
    på arbetsfördelningen i hemmet
    vem ska ta ut barnledighet
    vem behöver vila, vem är mest trött
    vem ska vabba, vem ska handla
    vem ska hämta, vem ska städa
    När man ska handla kläder
    och grejer till sina ungar
    så ska killar ha bilar och monster
    och flickor ska vara prinsessor
    (om man inte hittar något
    könsneutralt på Söder eller nätet)
    och de vill det ofta själva
    Har de lärt sig genom att härma
    andra eller är de ändå sådana?
    Man måste man kan man fostra,
    lära ungarna att tänka
    ifrågasätta och argumentera
    Det måste man göra
    Om du tänkt att adoptera
    så får du ett barn att älska,
    vårda och fostra
    som inte brås på dig
    som bär egna minnen med sig
    Jag vet inte vad det betyder
    vilken roll det spelar

    1. pia, ett adopterat barn är inte nytt. det har formats redan. det är läskigt. men kärlek övervinner allt, som de säger.

  7. En arbetskamrat pratade om det helt nyligen, hon är gravid och hade varit på stan för att köpa barnkläder men kommit hem utan för det är ju så svårt när man inte vet könet på barnet… Ja, ungen kommer ju hata dej för all evighet om du köper en blå tröja när det visar sig vara en flicka!!!

    1. anders, men åh! varför inte köpa ”könsneutrala” färger om man nu är så orolig?

  8. Du skriver om adoption, att det är ett ev alternativ för dig. Kanske det enda. Jag skulle föreslå att du avstår. För barnets skull. Jag tror inte att det är etiskt och moraliskt vettigt med denna barnhandel. Vi borde istället hjälpa barnen på plats i sina hemländer. Så lägg gärna tanken om adoption på hyllan!

    1. bo grahn, jag förstår inte det etiskt och moraliskt dåliga med att ge barn som behöver det ett hem och kärlek. dessutom hindrar inte adoption att vi försöker att hjälpa människor i deras egna länder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s