Måste man klara av att se sin nakna kropp?

För några år sedan gjorde jag några tavlor som bestod av porträtt av mig och dikter skrivna ovanpå. Jag har ställt ut dem i några omgångar genom åren, senast under Pride i somras.

På alla foton är jag naken.

Inte naken så att man ser kuken, men ändå naken. Min vän Anna fotade dem, och de blev hur fina som helst. Men det är bland det svåraste jag har gjort i mitt liv.

Jag tvingades att vara naken (för konstens skull!) i en skog, i ett källarutrymme, i en bastu. Jag var tvungen att vara helt naken inför kameran även om den zoomade in på en bröstvårta eller min höft.

Hur många är det som kan stå nakna framför spegeln och inte vilja gå därifrån?

Inte särskilt många.

Men jag undrar: är det verkligen det man behöver uppnå? Att klara av att se sig själv i spegeln? Jag tror inte det.

Jag tog fotona under samma period som jag led av bulimi. Jag var som smalast, men ändå var min största rädsla att se fettet hänga ut lite överallt på bilderna. Och det var bara det jag såg på bilderna då.

Fettet.

Nu när jag ser på bilderna många år senare vet jag att det inte handlar om att klara av att se sin egen kropp i spegelbilden eller på ett foto. Det handlar om att inte hindras av det man tycks se.

Så länge mina tankar inte hindrar mig från att göra det jag vill i livet, så kan jag känna och tycka vad fan jag vill om min kropp. Jag kan tycka att jag är plufsig och ful, jag kanske till och med är det emellanåt.

Frågan är bara, ska jag låta det hindra mig från något i livet?

Nej.

Annonser

10 thoughts on “Måste man klara av att se sin nakna kropp?”

  1. Väldigt bra skrivet. Beskriver såväl hur jag själv ser på min kropp idag. Har själv ätstörningar men mer en blandning av anorexi och hätsätning. Är idag relativt frisk men vet att jag måste alltid jobba på det för att inte falla dit igen. En livslång kamp helt enkelt

    1. ylva, ja det är en livslång kamp, jag vet. men det viktiga är att separera tankar och beteende. det är ok att ha de dumma tankarna, men det gäller att ramla tillbaka till sitt dumma beteende. tankarna blir färre med tiden.

  2. Bra skrivet! Klart det vore fantastiskt om man kunde gilla det man ser i spegeln, men de flesta människor lär alltid finna något som de inte trivs med vad gäller sin kropp. Perfektion existerar egentligen inte, bara drömmen om den. Det viktigaste är nog hur man förhåller sig till de skavanker man tycker sig se. Precis som du skriver: ska det hindra dig från att göra vad du vill? Nej.

    Jag hade BDD förut (har fortfarande drag av det, iofs) och då fick jag lära mig att försöka fokusera på min inställning till mina upplevda skavanker, istället för att sträva efter att bli helt nöjd med mitt utseende.

    1. candy, precis så. skavanker kommer vi alltid att ha, men får bara den betydelse vi ger dem.

  3. Starkt
    Modigt
    att stå framför kameran
    är värre än att stå framför spegeln
    spegelbilden kan man ändra
    låtsas manipulera
    kameran ljuger inte, sparar
    dokumenterar, bevisar
    alla defekter den hittar
    en present till den som hatar
    och, du, jag läser gärna dina dikter

    1. pia, visst är det så. jag har tvingat mig själv att komma över min kamerafobi. och du kommer att få läsa mina dikter snart snart. så fort jag är klar med formgivningen så ger jag ut min diktsamling på egen hand.

      1. Jag vill gärna läsa dina dikter. Vad sägs om ett ex signerat av författaren, givetvis med en personlig hälsning? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s