Jag är livrädd för att ångra hela mitt liv.

Jag är rädd för att bli gammal. Eller snarare, jag är rädd för att vara gammal. Att vara 80 år, inte kunna ta hand om mig själv och bara vänta på döden. Att känna så.

Jag är rädd för att se tillbaka på mitt liv och undra vad det var värt. Varför det ens hände.

Jag ser på dokumentären Att flytta vuxna katter som handlar om åldringarna Albert och Greta. Albert har bott hela sitt liv i samma hus på landsbygden, de senaste tjugo åren helt ensam.

Han börjar bli till åren, kan inte sköta gården och funderar på att flytta. Greta har redan tagit det svåra beslutet att flytta från sitt egna hem till ett äldreboende.

Hela filmen präglas av tystnaden som är att invänta slutet.

”Man ser väl ut att vara över 100 år. Man är ju lite trött, fårad” säger Greta första dagen på äldreboendet. Hon sitter där vid ett knäpptyst fikabord med sina nya grannar. Det är hjärtskärande.

Ensamheten, väntan på att få dö. Den sista utposten. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag ser på dokumentären. För den känns ända in i mitt blott drygt 25-åriga hjärta.

Jag vill inte hamna där. Jag vill bara inte hamna där.

”Jag är inte alls nöjd med mitt liv” säger Albert och står och blickar ut genom fönstret. Tårarna, sedan tystnaden. ”Men det är för känsligt att gå in på” fortsätter han.

Albert berättar dock senare hur hans mor dominerat hans liv, jagat bort kvinnorna och lämnat honom ensam i en fallfärdig gård utan el och vatten. Uppgivenheten i Alberts ögon, vetskapen att han har mer ånger än fina minnen.

Och sedan tystnaden igen.

”Man är inte behövd längre” säger Greta om att bli äldre. Åh, den känslan måste vara den värsta. Att det inte spelar någon roll för världen om man finns i den eller inte.

Jag blir så nedstämd. Alla mina rädslor förstärks.

Men så ser jag dagen efter en annan dokumentär. En som handlar om kören Young@Heart. Ett gäng gamla gubbar och tanter, med en medelålder över 80 år, som turnerar med sin kör.

De har fått nytt liv genom att sjunga.

De har en känsla i sina röster som bara ett långt liv kan ge en. Det är så otroligt rörande. De sjunger gospellåtar, James Brown och Sonic Youth. Alltid med glädje, alltid med sorg.

Men den mest fantastiska är versionen av Coldplays episka Fix You. Dedikerad till två nyligen avlidna körmedlemmar. Med syrgasmaskinen påkopplad sjunger Fred Knittle så vackert, så vackert.

Och den tröstar mig. För jag behöver inte vänta på döden. Det är inget liv.

Jag möter upp den istället.

Annonser

6 thoughts on “Jag är livrädd för att ångra hela mitt liv.”

    1. sophia, han är fantastisk. han dog förra året läste jag precis. men äh han var ju gammal.

  1. Jag har samma känsla – har väldigt svårt att t.o.m. hantera när gamla människor ser ensamma ut i verkliga livet… De ser så otroligt utsatta och väldigt ensamma ut!
    Men det kan också vara ett Europeiskt representationsfenomen (mediateoretiskt, alltså) för jag har sett mycket fler positiva dokumentärer om gamla från USA. Det kan nog vara härligt att bli och vara gammal också!

  2. Livet är fullt av förändringar och det finns inte så många enkla förändringar. Att bli gammal är inte så lätt och att inse att man behöver hjälp är jättetungt. Men det är inte att bara invänta slutet. Det är en kris som man går igenom och de allra flesta återfår faktiskt livsglädje och känsla av mening. Ingen vill få hjälp med vardagliga saker, men väldigt få tycker att det är ett bättre alternativ att vara död.

    Jag tycker att det är helt okej att vara rädd för ålderdomen, beroendet och ensamheten, men det finns fler sidor av det. Ålderdomen är glädjefull för många och många har ett väldigt rikt liv även efter att de flyttat till särskilt boende.

    Ledsen för mitt torra svar, det är en jättestor fråga och det är lätt att gå bort sig i ångesten över att förlora sitt oberoende. Att mitt under en pågående livskris säga att man ångrar hela sitt liv är inte samma sak som att ha levt ett dåligt liv. Det är ju dagarna och timmarna som räknas. inte hur de känns i efterhand i ljuset av en depression…

    1. mollya, jag hoppas att jag när jag kommer upp i den åldern ser framemot att sluta jobba och bara ta det lugnt. soa, äta och göra vad jag vill. jag hoppas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s