Om att överleva tonåren helskinnad.

Igår kväll lockades jag ut av min syster och kusin för att glömma mitt blåa ben och dricka billig öl och kolla på när folk gjorde bort sig sjungandes karaokeversioner av The Power of Love och andra powerballader.

Tyvärr var alla grymt duktiga. Jag misstänker att de alla tillhör en hemlig karaokeklubb som invaderar billiga hak och skrämmer bort oss dödligt dåliga sångare från micken.

För jag vägrade att skråla Total Eclipse of the Heart efter att ha sett en man ge min syrra tårar i ögonen för att hon tyckte att det var så fint.

Men det var lika kul att lyssna på bra sångare som dåliga, så jag ska inte klaga.

Vilket som, senare på natten när jag väntade på nattbussen såg jag en ung kille vandra fram och tillbaka framför mig. Det var uppenbart att han var orolig över något. Till slut kom han fram till mig och frågade om han fick skicka ett sms från min mobil.

Han såg inte ut som en tjuv så jag lät honom. Han berättade att han hade missat den sista tunnelbanan hem. Hans mobil hade dött och han ville bara skicka ett sms till sin pappa så att pappan visste att han han var på väg hem.

Vi började att prata medan vi väntade på bussen. Han berättade att han var 16 år och att han och hans polare hade blivit utkastade från en bar då de var för unga. En av hans polare hade blivit tagen av polisen för att han hade en ölburk i handen.

Han berättade om typiska händelser ur en 16-årig killes liv. Om öl, polare, gemenskap. Saker som jag känner igen i mitt yngre jag, i min 14-årige systerson, i mina vänners yngre bröder.

Allt det innebär att växa upp och in i sig själv.

Han frågade saker om min kväll, om mitt liv. Om allt möjligt. Det var ett uppriktigt intresse som inte handlade om något sexuellt eller ens vänskapligt. Båda av oss visste att vi bara hade den här stunden tills bussen kom.

Kanske var det därför det var ett sådant ärligt möte. Vi kommer troligtvis aldrig att se varandra igen. Vi kunde säga vad vi ville säga utan några tankar om vad det skulle leda till.

Jag som oroar mig över mina systerbarn, om hur de ska överleva allt det vi andra knappt har gjort: tonårstiden.

Alla fyllor, alla svek, alla romanser, allt fumligt sex, alla morgonen efter. Samtidigt som man är tvungen att veta vad man vill bli i livet och försöka kämpa för det. Det är ett helvete ibland.

Jag oroar mig. Men när jag träffade den här killen försvann den oron. För han gör dumheter, men han lär sig av dem. Och det viktigaste av allt: han verkar ha ett gott hjärta.

Det insåg jag om inte annat när jag senare läste sms:et han hade skickat till sin pappa från min mobil:

”Mobilen dog. Tar nattbussen hem nu. Förlåt. Älskar dig!”

Annonser

14 thoughts on “Om att överleva tonåren helskinnad.”

  1. Ja du Linus, hur ska vi skydda de små, som ska in i de trassliga, hormonstinna åren….. Är som en variant av äldre trotsålder. Hur gör man allt rätt?? Det finns ju ingen mall att följa, då varje individ är unik. Men det lugnade även mig, att denna kille trots krogbesök, ändå kände i hjärtat att han var tvungen att höra av sig hem. Det finns hopp…..! Jag är dessutom stolt som en tupp (höna?), för Joakim har tack vare sitt arbete i skolan på sportlovet nu fått G i historia!!!

    1. mia, nä det finns inga mallar. bara att försöka vara bestämd, konsekvent men också lyhörd. och försöka se de små ljusglimtarna när de uppstår. och g i historia är grymt!

  2. Vilken fin kille! Ibland tvivlar jag på att jag kommer orka med att jobba som gymnasielärare, men åh. Det kommer jag nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s