Jag gav honom mitt hjärta att öva slag mot.

Jag och kärleken. Vi har sällan funkat ihop. Vi har alltid bråkat för mycket. Det krävs ork och mod för att älska. För kärlek är ingen känsla. Kärlek är en handling.

Det du känner för någon är inget värt om du inte visar det. Vi säger ”jag älskar dig” men det betyder egentligen ingenting. För om vi inte gör något utav det så är det bara tre tomma ord.

Jag har varit förälskad så många gånger utan att jag har visat det. Värdet har alltid varit noll.

Att visa kärlek är att visa sig sårbar. Det är att riskera att förlora, men hoppas på att vinna. För det är så jävla svårt att älska villkorslöst. Utan att kräva kärlek tillbaka.

Eller jo, jag sa att jag gjorde det en gång. Att jag älskade honom villkorslöst. Det var han som slog mig.

Som sparkade sönder mina hjärtkammare.

Som visade mig hur mitt blod ser ut när det flyter utanför mina ådror. Älskade jag honom? Ja. För jag trodde att kärlek är en känsla. Men nej, kärlek är en handling. Och älskade jag honom då? Nej.

Älskade han mig som han sa att han gjorde? Ja, om kärlek betyder sår, blåmärken och nerblodat toalettpapper.

Våld existerar i höstsolen, i vårsolen, i alla solar. I heteroregnet och i homoregnet. Om jag hade sprungit ut från vårt gemensamma hem. Om jag hade sagt högt för mig själv att det här var sista slaget.

Vart hade jag kunnat springa?

Det finns inget hem för män som blir slagna. För män blir inte slagna. De slår, de slår. Glöm inte, män slår. Men vart tar jag vägen som man om jag blir slagen? Trottoaren? Härbärget?

Det fanns inget samhälleligt stöd för mig då. Det finns det fortfarande inte. För jag är man, och jag kan inte bli slagen. Oavsett om det är en annan man eller en kvinna som slår mig. Jag existerar ändå inte.

Jag och våldet. Vi funkade därför så bra ihop. Jag tog emot, gav honom mitt hjärta att öva slag mot. För våld är ingen känsla. Våld är en handling.

Men våld är inte min vardag längre. Den passade mig som hand i handske så länge jag såg mig själv endast förtjänt av det som gjorde ont. Jag har äntligen lärt mig vad Oprah alltid har sagt:

”Love does not hurt.”

Med åren har jag slutit fred med kärleken. Jag vet att dens handlingar mest gör mig gott. Den till skillnad mot våldet gör mig synlig.

För vartenda slag jag har mottagit i mitt liv har inte erkänts av samhället. Så är det att vara man.

Vi blir aldrig slagna.

Annonser

2 thoughts on “Jag gav honom mitt hjärta att öva slag mot.”

  1. Och om det väl erkänns av samhället är risken stor att det ”bara” blir en misshandel av det hela (istället för grov fridskränkning som ger ett betydligt längre straff). Domstolarna är värdelösa på att se utanför de traditionella ramarna! Som tur är jobbar jag inte på den allmänna sidan, med brott och straff, utan på den förvaltningsrättsliga sidan. De räcker mycket väl med den skit jag ser till vardags i de ärendena, behöver inte att bli upprörd dagligen pga förlegade attidtyder inne i rättssalen också…

    1. erika, intressant med de perspektiven. men kan föreställa mig att de tänker i ganska heteronormativa banor när det gäller sånt här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s