Att skada sig själv eller sin älskare.

Jag tillhör generationen bögar som har växt upp med rättigheter tidigare generationer har kämpat för att tillskansa oss med blod, svett och tårar.

Alla de som kämpade för att sjukdomsstämpeln skulle tas bort i slutet på 70-talet. Alla de som kämpade för att den första partnerskapslagen blev verklighet i mitten av 90-talet.

Det är för min och yngre generationer bögar självklarheter. Och det är så det ska vara. För rättigheter och jämlikhet ska vara just självklarheter. Men det finns ändå en fara i att tro att alla kamper redan är kämpade.

Det är alltid farligt att inte kunna sin historia. Om man vet om den blir den svårare att upprepa.

När jag genom åren har pratat med bögar ur äldre generationer är det dock inte okunskapen om kampen för rättigheter som är det som de är mest upprörda över. Det är att vi inte var där när aids-epidemien slog till i början av 80-talet.

Eller rättare sagt att vi inte har lärt oss något från den.

Jag och yngre bögar var bara kids när aids gav en hel värld panik. Jag gick på dagis när de första hiv-fallen identifierades i Sverige. Äldre generationer fick däremot genomleva de åren som ungdomar.

De fick kanske se vänner och älskare drabbas av viruset. De tvingades kanske se dem dö. Och hela bögkulturen förändrades i grunden. Bögarna förändrades i grunden.

Men vi yngre var inte där. Vi gungade, lekte i sandlådan eller kanske inte ens var födda då.

Någon sa till mig en gång att det finns ingen större anledning till att ha ett skyddat sexliv än att ha sett någon man älskar dö i aids. Det är säkerligen sant.

Jag påminns om det när jag ser den numera 70-årige BBC-journalisten Ray Gosling erkänna i en dokumentär att han för många år sedan dödade sin aids-sjuke älskare efter att läkarna hade sagt att de inget mer kunde göra.

”I said to the doctor: ‘Leave me… just for a bit,’ and he went away. I picked up the pillow and smothered him until he was dead. The doctor came back and I said: ‘He’s gone.’ Nothing more was ever said.”

När han berättade började jag att gråta. Okontrollerat. För jag verkligen kände hans smärta. Smärtan att se sin älskade ha så ont, och bara se döden som den enda mänskliga utvägen.

Samtidigt grät jag över att jag inte alls vet hur det känns. Jag vet inte, känner inte, minns inte hur det var att leva när aids blev ett dödligt faktum i världen, och då speciellt i bögvärlden. Jag har ingen aning.

Självklart är jag glad för att ha sluppit se så mycket sorg på nära håll. Men jag blir orolig över att det finns ett uppenbart glapp mellan böggenerationerna, och att det glappet har skapat en stor okunskap hos min och yngre generationer.

Okunskapen om hiv/aids är dock inte reserverad till olika grupper. Alla har lika dålig kunskap. Var femte ungdom tror ju till exempel att hiv kan botas. Herregud.

Det behövs bättre utbildning om hiv/aids, inte bara i skolorna utan i samhället i stort. Och jag tror att vi unga bögar gör oss själva en tjänst att lyssna på äldre generationer.

Om vi kan vår historia blir den svårare att upprepa. Då blir det svårare att skada sig själv och/eller sin älskare.

Annonser
Posted in hbt

9 thoughts on “Att skada sig själv eller sin älskare.”

  1. Det är tyvärr inte så konstigt att vi inte vet mer om hiv/aids när den enda rapportering vi ser i media antingen handlar om situationen i Afrika eller så är det någon ”hiv-man” som är på tapeten.

    Vi har heller inga ansikten på vilka som är hiv-positiva. Andreas Lundstedt vet vi har hiv, men vi vet inget om hans sjukdom förutom att han ser frisk ut. Dessutom är han gay och då är det lätt att avfärda hiv som något som aldrig drabbar en själv.

    Vi får aldrig höra om alla mormödrar, mammor, barn, pappor som har hiv i Sverige, idag. Vi får aldrig höra om den otroliga stigmatisering som finns speciellt bland vissa invandrargrupper. Vi får aldrig höra om hiv-positiva som söker vård i Sverige år 2010 och där vårdpersonalen vägrar att befatta sig med patienten.

    Istället får vi höra upprörda tongångar som ex.vis advokaten Elizabeth Massi Fritz som ifrågasätter hiv-positivas rätt att arbeta som läkare trots att ingen smittrisk föreligger.

    Vi ser på senaste hiv-index framtaget av Sifo att 65% av den svenska befolkningen anser att hiv-positiva ska upplysa andra om sin sjukdom i skolan, på dagis, i fotbollslaget eller på arbetsplatsen. 21% tror att det skulle påverka ett vänskapsförhållande om vännen berättade att denne är hiv-positiv.

    Hiv syns inte, då finns det inte. Jag vet inte hur man ska ändra på detta med tanke på den rädsla och stigmatisering som finns.

    1. krille, du har så rätt så. hiv är fortfarande så känsligt och förknippat med vissa grupperingar. afrikaner och bögar typ. jag vet att de hiv-organisationer som finns försöker göra sitt bästa för att sprida kunskap, men vi måste bli fler.

      ett aktuellt exempel är ju det sprututbytesprogram som äntligen verkar bli verklighet i stockholm, något moderaterna fortfarande motsätter sig. programmet går ju ut på att försöka minska risken för att sjukdomar som hiv sprids. ändå har debatten handlat mest om programmet legitimerar droganvändning. varför försvann hiv-frågan direkt?

  2. Darwinism. När bögarna var dumma nog att inte trä på kondomen och skratta åt alla varningar så dog de, så enkelt är det.

    Har vi tur så är den här generationen ett gäng självdestruktiva okunniga bögar som inte vet hur det har varit. Oh wait…. SCORE. Darwinism.

  3. linus: bra skrivet!
    krille: bra skrivet!
    seivan: det var det dummaste jag har hört. tycker du ska läsa på lite om darwinism och modern evolutionsteori för du har uppenbarligen missförstått helt. blanda inte samman biologiska processer och sociala.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s