När man älskar någon är livet alldeles för kort.

Tomrummen, att fylla dem. Eller bara låta dem läka igen med tiden. Eller som en dag som denna, pressa in fula saker med hjärtan på.

För ett år sedan skickade han ett sms. Jag såg framför mig hur orden färdades genom nordamerikanska kablar, nät och cyberspace. Som en liten stråle ljus som färdades genom haven, över halva jorden, bara för att jag skulle känna mig lite mindre ensam.

”Jag brände knäna som fan i förrgår. Om du var här skulle det inte göra lika ont. Jag önskar att du vore här. Men en dag eller hur?! Jag älskar dig!”

Jag fick det morgonen efter. Jag hade fortfarande inte bytt lakan sedan han hade sovit i dem för sista gången en dryg vecka tidigare. Jag försökte minnas hur han luktade, finna det i lakanen.

Han luktade som mig. Som tvålen, som schampot, som balsamet i mitt badrum. Han smakade som min tandkräm. Eller som mina cigaretter. Eller som min misslyckade pastasås.

Eller som mig.

Året innan det hade jag klätt upp mig. Guldarmbandet. De svarta skorna med för höga klackar. Den illröda väskan. Jag satte mig på tåget, log hela vägen in till stan.

Jag mötte honom ovanför Plattan. Han hade på sig den där fina gråa rocken som fick honom att se ut som en ung gubbe. Jag snodde till mig en snabb kyss.

Han hade bokat bord på en alldeles för fin restaurang. Jag kände mig inte värdig. Men det var jag. För vi satt bland alla andra lyckliga par, och var just det. Delade på en flaska vitt. Nej, två.

Jag minns att jag skrattade alldeles för högt.

På tåget hem lutade jag mitt huvud mot hans axel. Alltid denna axel. Den har tröstat bättre än något annat i mitt liv. Så många tårar som har torkats mot den. Så många floders delta.

Väl hemma la jag mig mot hans bröstkorg. Föll för ännu ett av hans leenden. Älskade varandra och lakanen svettiga. Efteråt, ciggen på balkongen. Röken rakt ut i natten.

Det var först då som jag egentligen insåg att när man älskar någon är livet alldeles, alldeles för kort.

Två år senare sitter jag här. Utan. Men det är ingen saknad som gör ont i mitt bröst. Det är bara de vackraste av minnen som värmer i dag, och livet ut.

Jag skickar ett sms. Jag ser framför mig hur orden färdas genom europeiska kablar, nät och cyberspace. Som en liten stråle ljus som färdas genom haven, över halva jorden, bara för att han ska känna sig lite mindre ensam.

”Se det här som att jag skickar vackra tankar över haven. Och kärlek.”

Tomrummen, att fylla dem. Eller bara låta dem läka igen med tiden. Eller som en dag som denna, pressa in fula saker med hjärtan på.

För ett år sedan skickade han ett sms. Jag såg framför mig hur orden färdades genom nordamerikanska kablar, nät och cyberspace. Som en liten stråle ljus som färdades genom haven, över halva jorden, bara för att jag skulle känna mig lite mindre ensam.

”Jag brände knäna som fan i förrgår. Om du var här skulle det inte göra lika ont. Jag önskar att du vore här. Men en dag eller hur?! Jag älskar dig!”

Jag fick det morgonen efter. Jag hade fortfarande inte bytt lakan sedan han hade sovit i dem för sista gången en dryg vecka tidigare. Jag försökte minnas hur han luktade, finna det i lakanen.

Han luktade som mig. Som tvålen, som schampot, som balsamet i mitt badrum. Han smakade som min tandkräm. Eller som mina cigaretter. Eller som min misslyckade pastasås.

Eller som mig.

Året innan det hade jag klätt upp mig. Guldarmbandet. De svarta skorna med för höga klackar. Den illröda väskan. Jag satte mig på tåget, log hela vägen in till stan.

Jag mötte honom ovanför Plattan. Han hade på sig den där fina gråa rocken som fick honom att se ut som en ung gubbe. Jag snodde till mig en snabb kyss.

Han hade bokat bord på en alldeles för fin restaurang. Jag kände mig inte värdig. Men det var jag. För vi satt bland alla andra lyckliga par, och var just det. Delade på en flaska vitt. Nej, två.

Jag minns att jag skrattade alldeles för högt.

På tåget hem lutade jag mitt huvud mot hans axel. Alltid denna axel. Den har tröstat bättre än något annat i mitt liv. Så många tårar som har torkats mot den. Så många floders delta.

Väl hemma la jag mig mot hans bröstkorg. Föll för ännu ett av hans leenden. Älskade varandra och lakanen svettiga. Efteråt, ciggen på balkongen. Röken rakt ut i natten.

Det var först då som jag egentligen insåg att när man älskar någon är livet alldeles, alldeles för kort.

Två år senare sitter jag här. Utan. Men det är ingen saknad som gör ont i mitt bröst. Det är bara de vackraste av minnen som värmer i dag, och livet ut.

Jag skickar ett sms. Jag ser framför mig hur orden färdas genom europeiska kablar, nät och cyberspace. Som en liten stråle ljus som färdas genom haven, över halva jorden, bara för att han ska känna sig lite mindre ensam.

”Se det här som att jag skickar vackra tankar över haven. Och kärlek.”

Ända sedan första gången jag såg dig älskade jag dig.

Till och med när jag såg dig hångla med en annan på första jobbfesten. Hon var söt, jag vet. Flickvänsmaterial. Jag såg det så tydligt.

Jag är inte flickvänsmaterial.

Jag satte mig bredvid dig på lunchen. Hälsade. Du pratade förbi mig, med någon annan hela lunchen. Jag kunde inte slita mina ögon från ditt ansikte. Det var något med din panna. Den såg liksom lite vågig ut.

Jag ville känna den under mina fingrar.

Nästa dag pratade du med mig. Och nästa. Och nästa. Vi började att alltid äta lunch ihop. Varje rast spenderade vi på terassen med en cigg. Du log alltid så mycket, även de dagar då det regnade.

Då stod vi nära, nära under taket. Blåste röken rakt ut i de fallande dropparna. Ja, jag älskade dig redan då.

Du gav mig en stor polkagrisklubba som present. Du hade snott den från jobbet. Vi hade senare sönder den på Skånegatan med varsin öl i handen. Som en demonstration mot stället som förenade, men även utnyttjade oss.

Vi var ett stort gäng som stormade stammisbaren. Jag och du hade redan hunnit dricka fyra sjukommanollor var innan på gräsmattan på Djurgården. Vi satt utanför baren och rökte. Du sa:

”Jag är helt jävla knäckt över att vi inte jobbar ihop längre. Jag fan saknar dig varje dag.”

Jag lutade mitt huvud mot din axel och ville för alltid ha det där. Du hade handen på mitt ben, och allt kändes som en väldigt alkoholiserad romantisk film. Men det här var ingen film, det var en torsdag imin ungdoms sista sommar.

Och vakten ber mig att gå hem för att jag är för full. Klockan är bara ett, men tydligen är man plötsligt för full efter att ha lutat sitt huvud mot en annan killes axel.

Du blir desperat och försöker allt för att få in mig igen. Men vakten vägrar. Så du går också från stället.

”Det är ingen mening om du inte är här, Linus”

Så går vi längs vattnet. Hittar en massa med hyrcyklar. Du river upp sadlarna av ren ilska. Sparkar dem ner i vattnet. Jag hjälper till.

Jag
Vi står sedan där, fulla som pannkakor, och bara ser på varandra. Huvuden som vrids åt sidan, ögon som sluts. Munnar som närmar sig varandra.

Jag kysser dig för första gången.

Annonser

8 thoughts on “När man älskar någon är livet alldeles för kort.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s