Att dö av bara farten.

Jag minns en händelse som inträffade för några år sedan. Jag rusar för att hinna med det sista tåget hem. Jag rusar i tunnelbanegångarna som så många gånger förut.

Det är då hon dör.

En man går nerför trappan precis framför mig och läser tidningen. Han ser inte städerskan som står mitt i trappan och skurar golvet, och hon ser inte honom i tid.

Mannen går in i kvinnan, som ramlar, faller nerför trappan baklänges.

Folk börjar att skrika. Jag står bara där, som förstelnad. Någon springer fram till kvinnan som ligger orörlig på golvet. Flera ringer 112 och andra börjar att gråta.

Av chocken, av den livlösa kroppen.

Det är inget blod som jag kan se, men det gör det ännu läskigare. För lik gärna som hon redan kan vara död så kan hon resa sig upp när som helst, och allt kan återgå.

Men en kvinna springer fram som säger sig vara sjuksköterska. Hon konstaterar att kvinnans nacke troligtvis är bruten, och att hon inte har någon puls.

Det är nu jag börjar att springa. Jag springer för livet. Jag vill inte se eller höra mer. Jag höjer volymen och musiken dånar från mina hörlurar.

På tåget hem gråter jag inte, jag gråter inte senare heller. Kvinnan är nog död, och jag gråter inte.

För jag känner att det är så typiskt för livets inneboende orättvisa.

Att en kvinna som hon vaknar upp på morgonen och inte vet att det är hennes sista dag i livet. Hon kunde aldrig föreställa sig att hon skulle dö på pissiga golv nere i tunnelbanan.

Men det gjorde hon.

Och jag springer för livet. För jag vet att det kommer att ta slut när som helst. För det är sällan ett val  vi får göra, att dö.

Det väljs åt oss.

Än i dag vet jag inte om hon klarade sig eller inte. Hon fick uppenbarligen sjukvårdshjälp och kanske räddade det hennes liv. Kanske räckte det inte.

Jag tänker även på mannen med tidningen. Hur min enda minnesbild av honom är hans skräckslagna ögon. Över att kanske ha orsakat någons död.

Hur mår han i dag? Hur går det att läka en sådan händelse? Även om det var en olycka så är en olycka just en olycka även i själen, i hjärtat. Smärtan i det.

Själv grät jag några dagar efter händelsen mot min pojkväns axel. Det var först då chocken släppte, och tårarna kom.

Över allt som gick förlorat den kvällen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s