Det är ett fruktansvärt ensamt liv att leva.

Alla mina bördor, jag lägger ner dem.

Vissa fångas upp av vinden, andra gräver jag ner långt i marken. Vissa blir bara skelett, andra blir spöken. De är på något sätt alltid, men de är inte bara mina.

De är yttrade. De tillhör inte längre bara mig. De tillhör världen.

Jag har skrivit och skriver så många tusentals tecken. Om så många tusentals sår. Om spyorna, våldtäkterna, slagen. Om de förlorade kärlekarna, om de förlorade människorna.

Alla mina bördor, jag lägger ner dem. En efter en.

Jag klär dem i ord, vissa mörkare än andra. Och jag släpper dem. De känns, vissa dagar som bly i skelettet, men oftast inte mer än en fjäder.

Trycket över bröstkorgen, det lättar.

Jag trodde att mina smärtor bara var mina egna. Som lungorna i min kropp. Som hjärtat. Jag vägrade låta någon annan bära dem. De förtjänade det inte. De hade sina egna.

Människor har alltid sina egna.

Efter ett tag blev det helt naturligt att bara le. Säga att allt var bra, som om det var de mest naturliga orden i min mun. Om det behövdes, smita in på toaletten och gråta lite när ingen såg.

Det var ett fruktansvärt ensamt liv att leva. Men det var ett sätt för mig att ta mig igenom mig själv, och sedan ta mig ut. Det var precis så det var. Att tiden var tvungen att gå igenom mig för att jag skulle bli den jag är.

Och jag lät orden om de tusentals såren komma när de kom.

”There’s a long hard road ahead
But I hear a voice inside me say
That there’s something you all need to know
It’s going to be alright”

Jag lyssnar på Sades nya album. Hon sjunger sorgsna tryckare som ingen annan. Med tio år emellan. I New York hade hennes gitarrist sett en affisch på henne där någon hade klottrat:

”This bitch sings when she wants to.”

Och precis så är det. Orden kommer, med tiden. Kanske i elfte timmen. Men de kommer, när de ska.

För alla mina bördor, jag lägger numera alltid ner dem.

En efter en.

Annonser

4 thoughts on “Det är ett fruktansvärt ensamt liv att leva.”

  1. Vet inte vad du spytt
    om det var mat eller sprit
    nåt som skulle ge tröst
    men gav ångest istället
    tankero, själen får lindring
    av en uppkastning
    det är fler än du som vet
    som har lärt sig det
    Kroppen kan ta stryk en stund
    och bära själen som har ont
    Den som höjt
    den hand som slagit
    Har gett ärr som aldrig läker
    Samma gör den som våldtar
    ger ärr som aldrig läker

    1. pia, bulimi var det. och jag tror att ärren kan läka. men de stannar kvar. man blir aldrig kvitt dem. men de kan läka.

  2. Att bära bördorna ensam är lätt att göra men svårt att leva med.

    Att dela bördorna är svårt att göra men gör det lättare att leva.

    Jag beundrar din förmåga att dela med dig till alla och envar. Det krävs mycket mod och jag tror att du kan inspirera andra även om din metod inte passar alla.

    Jag tror att en stor del av ohälsan idag beror på att vi blivit sämre på att dela med oss och sämre på att lyssna aktivt när någon säger något viktigt till oss. Tankarna vandrar lätt iväg när SMSen kommer eller IMen poppar upp. Att tänka på varför något är som det är överger vi till förmån för de allvetande Google och WIkipedia.

    1. krille, fint uttryckt. bra ord att leva efter. jag tror människor främst är för uppkopplade till tekniska prylar för att verkligen lyssna på varandra. de vanliga samtalen är inte lika vanliga längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s