Feminismen ska utmana det självklara.

Jag tjatar ständigt om föreställningar om kön. Om ideal, normer och könsroller. För mig är kampen mot dem en stor del av samma feministiska kamp som även fajtas för lika lön och andra rättigheter.

Men många som säger sig vara för jämställdhet bryr sig inte lika mycket om föreställningar om kön, trots att de hänger ihop. De är för lika rättigheter, men bryr sig inte så mycket om resten.

Ett bra exempel på det är Lisa Magnusson. Hon har skrivit en raljerande krönika om de som använder det könsneutrala personliga pronomet ”hen”, istället för ”han” eller ”hon”.

”Jag är själv feminist. Fast för mig innebär feminism att alla skall BEHANDLAS lika, inte att alla skall BLI lika. Men om man nu tycker att det är så hemskt med olikheter att de inte ens bör omnämnas, om man är ute efter att verkligen asfaltera över skillnader; varför nöja sig med att bara slå ihop han och hon till hen? Borde vi inte rimligen försöka upplösa också alla andra personliga pronomen: jag, du, vi, ni, de. Dessutom finns det ju en rad adjektiv, typ gammal/ung, rik/fattig, frisk/sjuk, som i rättvisans namn borde fasas ut.”

Hon kunde ha haft en poäng, men virrade, i vanlig ordning, bort sig i absurdum. Jag kan nämligen förstå skepsismen mot det som utmanar något som vi ser som självklart. Till exempel hur vi använder språket.

Men feminismen finns till för att utmana det självklara.

För problemet med föreställningar om kön är att de är just självklara. De genomsyrar varenda cell i samhällskroppen, vilket gör att vi ibland blir helt blinda inför dem. De utmanas därför sällan.

Som feminist ser jag det som min uppgift att öppna ögonen.

Att använda ”hen” och ”henom” handlar inte för mig om att ”asfaltera över skillnader”. Det handlar om att erbjuda språkliga alternativ för när en människas kön är okänt eller om en människa inte vill definiera sig som något kön.

Vi bör se bortom det binära motsatspar som är man och kvinna, och språket bör hänga med.

Jag själv försöker att benämna människor utifrån hur de själva väljer att definiera sig. Om någon väljer att se sig själv som en kvinna använder jag ”hon”. Om någon ser sig som en transsexuell man utgår jag från det.

Det är svårt att veta ibland självklart, men jag försöker.

Om jag vill vara könsneutral föredrar jag att använda ”personen” och ”den” istället för ”hen” och ”henom”. Men det är bara en smaksak egentligen. Det viktiga är att det finns alternativ.

Lisa Magnusson oroar sig för att ”hen” kommer ”att bita sig fast i mina generationskamraters språk forever and ever.”

Jag vet inte vilka medier Magnusson konsumerar eller vilka hon umgås med. Men ”hen” används knappast utanför vissa mindre feministiska kretsar. Att vara orolig för att begreppet ska slå igenom är ju bara världsfrånvänt.

Om jag försöker att skära bort krönikans dravel antar jag att Lisa Magnusson på något sätt vill påpeka  att vilket pronomen vi använder inte skapar jämställdhet.

Nej, självklart inte på egen hand. Men det är en del av det. Det är tråkigt att någon som kallar sig feminist inte kan se det.

Att utmana hur språket är uppbyggt och hur det används utifrån föreställningar om kön ser åtminstone jag som ett viktigt feministiskt projekt bland många andra.

Där alla på något sätt handlar om att utmana det självklara.

Annonser

15 thoughts on “Feminismen ska utmana det självklara.”

  1. Lisa Magnusson är en person som ibland skriver väldigt klokt och ibland den totala motsatsen. Idet här fallet hamnar det mitt emellan eftersom jag tror att det ligger en bra tanke där någonstans väl gömd.

    Jag tycker inte att könsneutrala benämningar tar bort skillnader utan snarare at de ger större utrymme för de skillnader som finns att synas och komma fram.

    1. anna, håller med. lisa m är så fruktansvärt ojämn. och alldeles för ofta slarvar hon bort en bra poäng, vilket verkar vara fallet här.

      1. PS. Med skillnader som ges större utrymme menade jag fårstås de ”riktiga” skillnaderna som finns mellan individer och som är oberoende av kön. DS

  2. Jag använder också helst ”personen” eller ”den” eller andra könsneutrala beskrivningar av personer. När jag skriver uppsatser brukar jag anstränga mig för att skriva könsneutralt och brukar även poängtera detta i inledningen eftersom jag tycker det är viktigt och vill att läsaren ska uppmärksamma det.
    Att utmana det självklara är nog bara nyttigt och något som vi uppenbarligen skulle behöva mer av i samhället, detta uppmärksammar jag bara mer och mer vilket tyvärr också medför att jag går runt och blir irriterad ofta. Hur ofta hör man inte ”pojkfärg” och ”flickfärg”? Personligen har jag aldrig upplevt att färger har könsorgan, men vad vet jag. Sitter just nu på en blå soffa så det kanske innebär då att jag är otrogen utan att veta om det. Skämt åsido, folk är ofta väldigt trångsynta och tänker inte längre än näsan räcker när det gäller att utmana det självklara. Om man tar exemplet med slidkrans, ett alldeles utmärkt ord enligt mig, så var det ju många som slog bakut och tyckte det var helt onödigt när vi har ordet mödomshinna som ”betyder samma sak”. Vad de inte tänker på då är att myterna kring mödomshinnan är något som dagligen orsakar problem för miljoner människor på vår planet och även i Sverige där vi är sååååå upplysta.

    1. matilda, håller med dig om allt. och just med språket är många så konservativa. de kan tycka att ord som bling bling är ok, men inte hen. hallå?

  3. Så feminist jag är, använder jag främst hen för att det är praktiskt. Det täcker klumpiga omskrivningar som ”hon/han” och ”den personen”. I vardagstal ställer de sällan till några problem (man sluddrar på så mycket i alla fall), men i skrift löser det många små problem.

    Och för någon som jag, som alltmer umgås med mina vänner och bekanta i skrift – bloggar, mejllistor, Facebook –, är det ju viktigt att kunna formulera sig enkelt och o-stolpigt.

    Frågan är om hen-motståndet handlar om feminism (”guuuu va tramsigt, finns det inte något viktigare att bry sig om!”) eller om språk (”*fnys* Alla dessa nymodigheter! Vi har minsann redan så det räcker av pronomen för tredje person!”)? Båda tror jag. Det är därför folk blir så himla sura på det. 😉

    1. malinka, bra iakttagelse. det är nog både feminism och språk det handlar om. många är extremt konservativa när det gäller språk, men språket är ju så viktigt att analysera feministiskt.

  4. Alltså, det jag undrar är…hur uttalar man hen? Låter e:et som ett e eller mer som ett ä/ kort e?

    Kanske konstig fråga, men jag kom bara att tänka på det. 🙂

  5. Cornelia, de jag känner som brukar använda ordet säger det med kort e.

    Apropå de där andra orden som vi skulle ”fasa” ut. Jo det är ju ord som är motsatser per definition och där det ena ordet är mindre värt än det andra. Frisk är bättre än sjuk. Så funkar ju han och hon med, och det är DUMT att de gör det, för det stämmer inte överens med hur jag(och många andra) skulle vilja att saker värderades. Målet är ju att ändra på den hierarkin.
    De flesta av oss skulle nog dock hålla med om att frisk är bättre än sjuk och att de är motsatser som förutsätter varandra. Jag anser inte att det finns ett problem med frisk och sjuk. Min poäng är helt enkelt att det är en värdelös jämförelse. Som mer visar på problemet med han och hon…än fördelarna med dem…
    (Nu fumlade jag till det hela, som den andra Lisa)

    1. lisa, tror jag fattar vad du menar. frisk och sjuk är ett motsatspar som fungerar att använda. problemet är ju att han och hon inte behöver vara ett motsatspar och att de förutsätter att det bara finns en han eller en hon och inget däremellan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s