Jag minns när en Aftonbladet-reporter gav sig på projektet att leva på socialbidrag. Och skildrade det i Fattigbloggen. Hon ”lekte” helt enkelt fattig.
Istället för att ge sig ut i verkligheten som journalister brukar göra så valde hon att låtsas. Hon bloggade till sig en ”verklighet” istället för att verkligen skildra klyftornas Sverige som fanns utanför hennes dörr.
Det var ett lågvattenmärke för svensk journalistik.
Om det inte är att låtsas vara fattig eller gå på a-kassa som bloggaren Moggi gjorde i hela två veckor (!), så ska reportrar skildra hur det är att sluta röka eller snusa.
Johanne Hildebrandt och Katrin Zytomierska har båda gjort uppmärksammade sluta-rök-försök som de skrev om i månader i Sveriges största dagstidning. Klappade sig själva på axeln. Var så duktiga, viktiga och högtravande.
Hycklare.
Katrin började röka efter några veckor. Johanne bjöd jag själv på en cigg när hon frågade mig en kväll utanför Riche.
De som ger sig in för att inför hundratusentals läsare visa att de kan sluta med någonting, de misslyckas alltid. Alltid. Och eftersom jag vet det från början så hatar jag de käcka och åh-så-viktiga jävla bloggarna och artiklarna de skriver.
Nu ska DN:s mediereporter Jonas Leijonhufvud dokumenteras när han ska komma i form. Åh suck. Men han har åtminstone själv insett det dumdristiga.
”Och mitt i skratten inser jag att jag tackat ja till att bli DN:s egen tjockis-Jonas. Att jag ska äta sallad, spola kröken, träna och svettas inför mina kollegor och alla DN:s läsare. Åh nej.”
Han skriver att hans kvinnliga kollegor tycker att det är roligt att han som man ska ge sig på komma-i-form-framför-hundratusentals-läsare-grejen. De klipper ut GI-recept och skrattar åt honom i korridoren.
”Dom är skadeglada dessa kvinnliga ”vänner” och kollegor. Ett slags ”välkommen till vår värld”, anas mellan raderna. Det finns tydligen inget mer komiskt än en man som bantar.”
Komiskt vette fan. Jag skulle säga att det inte finns något dummare än att banta.
Eller jo förresten, att göra det i en dagstidning.
linus fremin. 
Haha! Jag gillar att du är så bantnings-fientlig. Det är uppfriskande!
lisa, det är ju så puckat! i hate it!
Tja, det lyckades för Moa Herngren förra året.
malinka, ja de lyckas under projektets gång. sen får vi se…
I januari händer det något visst
banta ska varenda journalist
skriva, blogga, hålla diet
så skribenten slipper vara fet
Att äta GI är komplicerat
och faktiskt ganska dyrt
GI-recepten innehåller allt
möjligt svårt och krångligt
för det ska bli korrekt
Att äta rätt mat är viktigt
och faktiskt lite trendigt
Sen när skribenten gått
ner i vikt som förväntat
så börjar den äta vanligt
och allt blir som förut
bara lite om magen runt
ett vanligt bantningsresultat
pia, åh vad du är grym!
Själv bantar jag aldrig utan jag har försökt satsa på att må bättre genom att motionera mer och stressa mindre. Det är en positiv satsning på välbefinnande och ger inte alls samma ångest som jag upplever att bantning kan ge när man slarvar lite.
Vikt i sig är ganska ointressant, hur man mår däremot är väldigt intressant.
krille, bra för dig! det är hur man mår som är det enda att bry sig om.
Håller inte med om det där med fattigbloggen. Det ledde till enorm uppmärksamhet inte på hennes blogg utan på fattiga i Sverige. Dessutom så gjorde bloggen att hon fick kontakt med många fattiga som kunde berätta om sin situation. Diskussionerna som fördes i kommentarerna i hennes blogg var fantastiska och visade på så mycket känslor och kunskap och fördomar. Inget bottennapp, även om du inte är ensam om att tycka så.
veronika, jag motsätter mig att journalister ska leka något. jag tyckte att det var stötande att en välbetald journalist skulle låtsas att hon var som en av alla som går på socialbidrag. hennes storögda upptäckter om svårigheterna var direkt pinsamma. som när paris hilton skulle besöka ett härbärge och blev chockad över att alla inte hade varsitt rum.
men om din uppfattning var att många hjälptes av det får jag bara hoppas att du har rätt.