Ögonblicken då man blir den annorlunda.

Jag minns alla de där ögonblicken då jag insåg att jag inte tillhör normen. Vissa klarar sig flera år in i ungdomen innan de ögonblicken kommer.

Tacka för de åren om ni fick dem.

Upptäckten att jag var fet. Bristningarna. Upptäckten att jag var homo. Skällsorden i korridoren. Och där och då, jag blev en annan.

Alla tillhör vi det normala innan vi görs till det annorlunda.

Jag läser ett brev som Snarky’s Machine fick från en förälder om ögonblicket då hennes unga dotter insåg att hon var fet, och därmed annorlunda.

Dottern hade gått till en trendig second hand-butik för att lämna in kläder hon hade fått under julen, men inte ville ha.

”When I picked her up an hour later she sat on bench next to the door clutching the bags she brought with them and sobbing. Snarky, it broke my heart to see her like this and best I can tell one of the salespeople rather dismissively picked through her items and then stated they were too large for sale.”

De ögonblicken krossar hjärtan.

För jag minns hur det var innan. När kroppen inte gavs någon tanke. Den användes bara. Till att klättra i träd, springa över fält och sova och vakna i varje dag. Den användes bara.

De där ögonblicken då man görs till den annorlunda är livsavgörande ögonblick. För från och med då inser man världens förjävligheter, och från och med då måste man lära sig att hantera dem utan att förgöras på kuppen.

Vissa klarar sig hela livet utan ögonblick som dessa. Men de är få. För normen söndrar, och normen vinner. På att ingen egentligen når upp till den, men gör allt för att försöka göra det.

Men dottern då. Som satt där utanför affären med insikten om att hon inte var som alla andra. Att hennes storlek, hennes fett, inte kunde säljas då ingen annan var så stor som henne.

Snarky’s Machine ger det enda råd som går att ge.

”My heart has been broken a million times and in a million different ways by the cruelty of others and the only thing that comforts me in those raw ouchie times is thinking about all that is awesome and amazing about me and cling to it.”

Annonser

4 thoughts on “Ögonblicken då man blir den annorlunda.”

  1. ”För jag minns hur det var innan. När kroppen inte gavs någon tanke. Den användes bara. Till att klättra i träd, springa över fält och sova och vakna i varje dag. Den användes bara.”

    gud börjar nästan gråta. jag kommer också ihåg den tiden, men det känns som evigheter sen. tack för en bra blogg som tänker till och ifrågasätter!

    1. linn, åh tack! det är naturligt att man växer ifrån det, oavsett om man har problem eller inte, men det känns lika sorgligt vilket som.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s