När jag blev våldtagen som femåring.

Jag såg för några år sedan en våldtäktsscen i en film jag nu har glömt namnet på. Jag tror jag var sexton år eller så. Den var filmad på ett sätt att det såg ut som ett vanligt heterosexuellt samlag.

Kvinnan var så livrädd att hon bara låg där. Jag minns att jag blev så äcklad av att den inte var våldsam och att offret inte skrek. Jag undrade hur man kunde hålla inne all smärta. Utan ett endaste ljud.

Men jag vet vad det är, för jag var en av dem. Jag vet allt om att skrika inombords tills magsår utvecklas. Att gråta våldsamt utan att ett endaste ljud hörs. Det var därför den där scenen kändes så äcklande.

För att jag var han som aldrig skrek.

Jag hade under flera år återkommande drömmar som alltid var ungefär likadana. De var så verkliga att jag till slut insåg att det var förträngda minnen.

Om hur jag förlorade oskulden som femåring.

Jag minns, jag var en liten blond pojke. Jag var på mitt dagis, som låg i en stor lägenhet nära mitt dåvarande hem. Jag hörde hur de andra barnen var ute och lekte på gården utanför.

Fröknarna skrek på dem som hade sönder sina kläder på gruset eller hoppade från klätterställningen och gjorde illa sig.

Jag var ensam i det utan andra barn gigantiska lekrummet. Men inte länge. En man jag inte kände igen var plötsligt där. Han stängde dörren bakom sig, låste den.

Han satte på Bamsesången på bandspelaren.

Vi började att bygga en stor koja av alla sittkuddarna. Jag tyckte att det var roligt för jag skrattade. Han skrattade också.

Det blev mer av ett hus än en koja. Vi krypte in. Väl där inne sträckte han ut handen och la den mellan mina ben. Han drog ner mina byxor. Stoppade in ett finger i min mun.

Jag visste inte vad han gjorde. Jag visste inte om jag gillade det eller inte. Då började det att göra ont.

När han förde in sitt stånd i min mun, kände jag mina tänder rispa mot köttet och hur mina mungipor värkte. Han hade ett finger i mitt analhål.

Där tar minnet slut. Jag minns inget mer. Gråter jag efteråt? Vem är mannen? Varför skrek jag aldrig? Hände det igen? Varför var ingen där?

Jag vet inte.

Jag skrev ett inlägg om de erfarenheter jag har haft av att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp. Men jag räknade inte med den här. Jag vet inte varför. Kanske för att det här var när jag var ett barn.

Det är så långt borta. 20 år. Och det var först långt senare i livet som minnena började att komma tillbaka. Jag har inte känt av händelsen. I alla fall inte medvetet.

Jag har, vad jag minns, inte gråtit nätterna igenom. Smärtan har inte varit påtaglig. Kanske byttes den bara ut mot nya smärtor. Att mammas död tog överhanden.

Jag vet inte.

Jag vet bara vad som hände. Och det är surrealistiskt. För trots att jag har mina minnen finns inga känslor kopplade till dem. Om jag tänker på mig själv som en femåring med en kuk i munnen tänker jag stackars lilla barn.

Inte stackars lilla mig.

Och de tårar jag har gråtit över händelsen har varit samma som för vilken femåring som helst.  Jag gråter inte över att jag har varit med om det. För det känns inte.

Det var jag som pojke, och jag är inte den pojken längre.

Jag antar att varje smärta är unik. Ibland skriker den rakt i ens öra och ibland viskar den i ens drömmar. Vilket som så finns den där.

Och den känns, på något sätt, alltid.

Tills den slutar.

Annonser

33 thoughts on “När jag blev våldtagen som femåring.”

  1. Om jag tänker utifrån egen erfarenhet och av erfarenhet jag hört från andra som blivit utsatta som barn (jag har tack och lov aldrig blivit penetrerad på något sätt, utan det handlar om tre personer som varit för närgångna, och ”touchy feely” vilket säkert hade kunnat leda till nått värre ifall jag inte haft tur eller vad man ska kalla det) att barn inte förstår vad som händer och därför blir rädda och liksom paralyserade när de blir utsatta. Ofta hör man ju om barn som blivit utsatta i sina egna sovrum av föräldrar, släktingar eller vänner till föräldrarna. Det brukar inte familjerna ha märkt fast de varit alldeles i närheten. Jag har nog aldrig hört talas om en pedofil som blivit avslöjad av att ett barn börjat skrika så att folk kommit springande, tyvärr.

    1. matilda, tror du har rätt. det är ju något nytt. sexualiteten är inte ens utvecklad, och den som förgriper sig har oftast redan ett känslomässigt övertag över barnet. vet inte hur det var i mitt fall. men jag känner inget behov av fler svar. inte för att kunna existera och må bra. sedan att jag är nyfiken är en annan sak.

      1. Jag har ett självupplevt exempel på det där med att barn inte förstår var som hänt från en rättegång där ett barn blivit förgripet på av barnvakten. Det blev inte anmält förrän flera år senare när barnet fått sin första lektion om sex i skolan och då förstod vad som hade hänt. Som tur var var det inte preskriberat och barnvakten erkände, annars hade det nog inte blivit mycket av anmälan tyvärr. Skönt att höra att du också mår bra trots allt. Jag insåg efter att ha varit på lite föreläsningar i ämnet att det inte hade nåt med mig eller nått jag gjort att göra, jag råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle.

      2. matilda, bra att kräket fick sitt straff. jag skulle önska att alla kräk fick sina straff. och jag måste tro att de får det, på ett sätt eller annat.

  2. Usch, detta var hjärtskärande. Om det är någon som förtjänar lycka i livet så är det du, Linus, efter all skit du har varit med om. Kram på dig!

    1. hannah, åh tack fina du! jag har mer lycka numera än jag någonsin har haft. just därför kan jag skriva om smärtorna lättare. kram tillbaka!

  3. Usch vad hemskt!

    Jag tror man kan vara påverkad trots att man inte är medveten om det. Speciellt när man blir utsatt i en ålder då man inte riktigt förstod vad som hände.

    Kram!

    1. anna, säkerligen har jag blivit påverkad. men hur vet jag inte. och därmed är det inget bekymmer för mig då jag mår bra numera. och kram tillbaka!

  4. Linus, vackra människa!
    Det här gör så ont att läsa, så hemskt, så hemskt att du (och andra barn) råkar ut för sådant här. Men jag är glad att kunna läsa om att du i alla fall idag mår bättre.

    Nej, jag håller med Hannah, du förtjänar lycka i stora mängder efter allt du varit med.

    1. cornelia, fina människa! tack. och jag tror att jag får och kommer att fortsätta få mycket lycka.

  5. Men du, din stackare. Vad mycket elände du verkar behövt gå igenom i ditt liv! Skönt att läsa att du gått vidare.

    Tror att det är när man är stark i övrigt som man kan ta tag i det som var svårt förut. För man orkar liksom inte med det när man är svag och nedsatt. Bra att du skriver av dig det, för jag har iallafall inte hittat nåt bättre sätt ännu att bli av med tankar och minnen än att skriva.

    Keep up the good work!

    Kram!!

    1. martina, tack för orden! och det är sant. dels att skriva av sig och att det är när man är stadig i själen som man kan bearbeta all skit på riktigt.

  6. vad hemskt, jag blir så ledsen. jag har också blivit utsatt för sexuella övergrepp, men kan liksom inte relatera dem till mig, utan mer: stackars lilla flicka. sjukt.

  7. Hjärtskärande läsning, Man förtränger lätt sådana minnen när man är liten
    & dom kommer tillbaka som drömmar då man blir äldre,
    Trodde jag själv höll på förlora förståndet då mina drömmar började komma innan jag insåg att det var min värklighet då jag var liten.

    Ha det bra.

    1. dusty words, det är väldigt märkligt att inse att drömmar är gamla minnen som vill göra sig påminda. men det är väl ens jags sätt att visa att det måste tas tag i.

  8. Jag har länge haft känslan att pedofili är mycket mer utbrett än vad ”samhället” medger. Man stämplar ett antal grova förbrytare som egentligen bara är toppen på isberget, och håller masken kring de som rör sig i gränslandet. Får allmänheten att tro att det mest händer i USA eller typ Belgien. Precis som med trafficking och prostitution.
    Kommer själv ihåg en incident på sommarfritids när en c:a 23-årig manlig vikarie ville att jag skulle sitta i hans knä i ett separat rum.
    Som tur var var jag lite äldre än du och har en stark inneboende misstänksamhet som hjälpte mig att vägra den gången, för det kändes väldigt onaturligt att göra om han bad. Sen blev det ännu underligare – han ville absolut kompensera för denna pseudohändelse genom att bjuda mig på bio. Så bara vi två på bio; en åttaåring och en 23-åring, och detta med övriga personalens vetskap… Jag satte mig tio stolar från honom som demonstration och därmed var saken över.
    Vad jag vill ha sagt är att samhällets oskyldighetsprincip när det kommer till barnomsorg hjälper dessa ”småkriminella” att fortsätta med sina övergrepp, och jag tycker att det är skandal!
    Tack för att du är så ärlig och modig och berättar.

    1. katarina, jag håller med dig. jag tror också att det är mer utbrett än vad man tror. dessutom tror jag att det är betydligt fler kvinnliga pedofiler än vad vi tror. de kommer undan än mer för att de kan maskera det lättare.

  9. Jaa det är nog så, för mig vart det ett uppvaknande men så även för andra i min närhet som vetat om att det inte bara va fantasier o drömmar jag hafft men försökt få mig att tro så….
    Hemskt vad folk kan göra mot ett oskyldigt barn.

  10. Jag blev helt stum av att läsa detta. Finner inte ord för hur hemkst sånt här är. Skönt att höra att du mår bättre idag, det förtjänar du verkligen!!!

  11. Ja du Linus, det känns ju inte helt bra att få reda på det här 20 år senare… Kunde du inte pratat med oss, din familj? Jag blir mållös, och det känns som om jag inte alls varit där, för det är tydligen så mycket som gått mig förbi

    1. mia, jag har ju inte varit medveten om det själv förrän på senare år. hur jag reagerade som barn har jag ingen aning om. blockerade väl händelsen antar jag. och de senaste åren har överhuvudtaget varit en process för att sluta hålla allt inne.

      du och alla i familjen har alltid funnits där. men jag har alltid haft en spärr för att dela med mig av smärtor. jag har hållit all sorg för mig själv. att jag skriver om det och annat nu är en del i att öppna upp allt som jag har tvingat mig själv att bära på ensam. kanske för att de som läser ska känna sig mindre ensamma.

      så lägg inga bördor på dig själv och vad du kunde ha gjort och allt det. du har ALLTID funnits där, jag har bara inte tillåtit mig själva att utnyttja det innan. men jag blir bättre med åren!

      1. Jag vet att du väljer att skriva av dig, jag är likadan. Men jag hade gärna velat veta, när du visste, för det här och annat får mig att känna mig helt hjälplös, som att du aldrig haft någon som sett dig. Och största fokus när mamma gick bort var du, även fast det var jobbigt för oss alla. Jag, som din storasyster, mår oerhört dåligt av inlägg du gör som jag inte vet, jag trodde jag visste om inte allt, men mycket. Jag och alla vi andra i familjen finns här, varje dag. Det vet du. Prata med oss? Snälla?

      2. mia, jag kan förstå att du och resten av familjen hade velat veta. men jag har varit som jag har varit. jag har inte velat lägga mina bördor på någon annan. och det inkluderar alla. dumt självklart. det har jag också fattat med åren.

        jag gör andra val numera, eller försöker åtminstone. jag är en annan nu, och det är bara härifrån jag kan gå. nu har jag inte fler skelett i garderoben. de går alla att läsa på bloggen.

        jag vet att ni alltid finns där. utan den vetskapen skulle jag aldrig ha klarat mig, oavsett hur lite jag än delade med mig med er. och jag ska göra mitt bästa att vara mer öppen och prata. och som jag hoppas att du vet skriver jag aldrig för att få varken dig eller någon annan att må dåligt.

        jag skriver bara för att jag behöver det.

  12. hejsan…

    Jag har varit med om en hemsk grej, o jag vet vem som gjorde det men kan inte få tag i honom idag. För att göra en lång historia kort, när jag var mellan 5-10 blev jag sexuellt utnyttjad av en kille, men det är först nu för ett par år sen som jag har kunnat prata om det, men då med min kille o en annan person. Jag är snart 29 år, o det händer att jag drömmer om det o det förföljer mig… Tror att jag behöver hjälp, vart ska jag vända mig o hur?

    Vore tacksam för svar !!

    1. maya, tråkigt att höra vad du har varit med om, men det är bra att du nu pratar om det. det hjälper. jag har varit involverad i projekteter #prataomdet som handlar just om att vi ska kunna prata om när sexuella gränser har korsats. på vår hemsida länkar vi till ett antal organisationer som kan vara till hjälp. kolla in den. http://prataomdet.se/behover-du-prata-med-nagon/

      hoppas det hjälper. ta hand om dig!

  13. när jag läser detta blir jag så ledsen det som har hänt dig samma sak har hänt mig, det började i skolan när jag var 22 så började lärarna prata om saker man kan förtränga och så började ja drömma konstiga saker om stora lekplatser var jätte rädd för stora lkplatser så satt jag en dag och tänkte vad har hänt mig måste veta då kom ja på att jag skulle upp och klätta på en klätterställing men så om ja ej upp där så en man skulle hjälpa mig upp så taffsade han mig på ryggen och sen så ville han att vi skulle leka på lekplatsen så vi gick ner i en lekstuga och mer minns jag ej idag mår jag jätte dåligt speciellt nä jag ska ha det med min man det känns fel 😦 jag fick också ett barn för 1 år sedan och jag hade jätte svårt att byta på han.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s