Jag var som en polkagris av sorg.

Min mage. Han såg på den med uppspärrade ögon. De röda ränderna. Lite djupare och det hade kommit blod. Det hade blivit skorpor.

De röda ränderna som om någon hade velat öppna en present. Men det var ingens födelsedag. Det var min kropp. Och det var jag.

Jag hade rivit hårt, hårt. Framför spegeln. Tanken att riva bort, skära bort, allt det jag trodde höll mig från lyckan. Jag stod framför spegeln och rev, och rev, och rev.

”Riv bort det snabbt och det känns knappt.”

Jag kände allt.

Allt fett. Jag ville riva det ur min kropp. Det räckte inte med att stoppa två fingrar i halsen. Jag ville riva ur min alien ur magen. Allt jag kände att jag inte ville känna till.

Min mage. Han såg på den med uppspärrade ögon. Det var första gången han såg mig naken. Kvällen innan hade lamporna varit släckta, och vi hade varit berusade och kåta.

Men nu stod jag där i morgonljuset. Mellan rivmärkena, bristningarna. Jag var som en polkagris av sorg.

En gris.

Jag la mina händer över, gick sakta ur ljuset. Försökte bli ett med skuggan. Han gick fram till mig, och kysste mig. Fyllde hela mig med sig. Tog mina händer i sina, förde de över mitt huvud.

Vi ramlade ner på sängen. Han rörde ränderna. Allt det röda. Smekte dem, kysste dem. Vi kände knappt varandra, men ändå fullständigt.

Det var ett av ögonblicken. Av fullständig lycka. Ett av många kommande. Och ränderna gick ur efter ett tag. På kroppen, åtminstone.

Jag tänker på ränderna av en anledning.

För några år sedan fick jag ett mejl från en främling som berättade om hur hon skar sig själv dagligen. Hon skrev att med det forsande blodet släppte smärtan.

Jag förstod det inte. Jag försökte, men jag förstod det inte då. Hur man kunde tömma sig själv på blod, ärra sig själv frivilligt. Öppna upp sig själv för skada, och döden.

Sedan insåg jag att hennes självskärelse var mina ätstörningar precis som någon annans drogberoende. Alla är de flyktvägar. Oaser i alla öknar av smärta.

Alla är de sätt att kontrollera det som går av kaoset innanför.

Och jag antar att jag bara undrar: hur kan man kontrollera kaoset utan att förgöra sig själv under tiden?

Annonser

5 thoughts on “Jag var som en polkagris av sorg.”

  1. Är man deprimerad så är fysisk smärta bättre psykisk. Den gör inte alls lika ont och man kan tänka på något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s