Alla dessa känslomässigt handikappade män.

Jag är så trött på dem. De är med i nästan varenda romantisk komedi. Och även i vissa kreddiga filmer. Det var en i American Beauty, en annan i Lost in Translation.

Och nu en i den tokhyllade Up in the Air.

Jag snackar om den känslomässigt handikappade (medelålders) mannen. Han som inte kan hålla en relation levande med någon i sitt liv. Vars livsmål är att hålla alla på avstånd.

I Up in the Air är det George Clooney som spelar en man som reser runt över USA och sparkar folk. Detta gör han mer än 300 dagar om året. Han föreläser till och med om vikten att inte ha någon vikt i den ”emotionella ryggsäcken”, eftersom det bara tynger ner en.

Som vanligt ska mannen lära sig att grow a heart med hjälp av nya kvinnliga bekantskaper. Ni kan ju gissa om han gör det eller inte.

Han är en man utan ett hem, utan relationer och utan mer baggage än det i handbaggaget.

Det är som en sorglig parodi över mannen. Men problemet är att det inte är en sorglig parodi. Det är bara ytterligare en snyggt paketerad film om en man som tvingas ifrågasätta hur det kommer sig att han är ensam.

Jag hade önskat mig en film som faktiskt synade manligheten, som vågade kritisera hur den stympar män. Som inte var så jävla rädd för att faktiskt säga något. Som vågade låta sorgen svälla över.

Men Up in the Air är som en landningsbana. Förutsägbar, kall och trist.

George Clooney spelar samma roll som han alltid spelar. En charmig, men platt Cary Grant-typ. Det som skulle ha kunnat bli ett gripande porträtt av en uppenbarligen sorgsen man blir i Clooneys händer en romcom-ytlig man som jag skiter i.

Regissören Jason Reitman har precis som med sin tidigare film, Juno, skapat något som många kommer att omfamna som hippt och coolt filmskapande. Men båda filmer är helt uttömda på allt som verkligen känns, som verkligen skaver.

Det spelar inte ens roll att de som sparkas av Clooneys karaktär i filmen är människor som har sparkats på riktigt under lågkonjunkturen. De fick agera ut de riktiga reaktioner de hade när de sparkades.

Men det fastnar ändå inte.

Precis som med manligheten, behandlar filmen ”the little people” som något som kan fluffas och rättas till med hjälp rätt grafik och musikval.

De flesta (manliga) filmrecensenter kommer med all säkerhet att älska den.

(Up in the Air har svensk biopremiär den 15 januari.)

Annonser

4 thoughts on “Alla dessa känslomässigt handikappade män.”

  1. Visserligen är nog detta handikapp vanligt hos äldre män pga. de könsroller som funnits och fortfarande finns, men det blir ju inte bättre av att filmerna bara befäster redan befintliga könsroller! Kan de inte göra en film om män som vågar vara känslomässigt sårbara? Som en liten ego-boost till känslomässigt handikappade män, typ.

    1. candy, det är vad jag också önskar mig. åtminstone någon sorts variation. jag är så trött på gubbarna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s