Vad jag tar med mig från 00-talet: en kärlek.

Jag försöker minnas mina kärlekar. De finns visserligen samlade i den diktsamling som jag på någon vänster hoppas få ut nästa år. Men det behövs ett annat sorts bokslut över 00-talets kärlekar.

Det är egentligen bara berättelsen om två. Eller tre.

Jag har gamla ihopvikta flyttkartonger på min balkong. Även efter två år står de där lutade mot väggen. Och jag tänker att det är som med mitt hjärta. Det är alltid på väg. Om än bara i tanken.

Som många i den åldern blev jag kär i varannan kille när jag gick på högstadiet. Speciellt Patrik som var så snygg i sin solbränna. Som hade mörkt könshår. Och som var bra på fotboll.

Jag brukade drömma om honom. Ibland drömde jag om Joey Lawrence i Blossom. Jag ville så gärna ha en pojkvän. Någon som höll min hand och som smekte min kind. Som la mig stilla ned på sängen med tända ljus överallt.

Jag var ju oskuld. Visste inte riktigt hur jag skulle hitta en kille som ville ha sex med mig. Jag kände inte till en enda bög på min skola. Och jag visste inte vad jag skulle göra heller. Sexundervisningen berättade inget annat än om penetration av en fitta.

Hur skulle det hjälpa mig?

Men så var jag på en fest. Jag blev full. Och plötsligt fann jag mig i sovrummet med någon kille. Jag minns inte allt vi gjorde, jag var för borta. Han måste ha satt på mig, för jag hade jävligt ont efteråt.

Jag minns inte hur det kändes förutom det. Jo, att det var skönt att det var över.

Men kärlek. Det hade jag fortfarande ingen.

Men något år senare träffade jag honom. Han skickade ett meddelande på en bögsajt. Om att han fann mig söt. Och jag fann honom till slut min. Högt, högt upp i landet åkte jag. Åt snabbnudlar i hans lilla etta. Hade sex med honom i duschen.

Bara älskade honom.

Sedan gick tiden. Och allt tappade all sans. Allt tappade sin kärlek. Jag tappade bort mig själv. Dikterna jag skrev om honom fick ett annat innehåll:

”din skönhet och resten av dig befinner sig i olika världar
så länge du rör vid mig, stannar jag
i den första, även om din beröring oftast lämnar mig öppna sår
mellan smekningarna”

Jag trasades sönder. Jag kan inte uttrycka det annorlunda. Min tro på mig själv, på kärleken. Den försvann. Han slog dem ur mig. Våldtog dem ur mig.

Det dröjde många år innan jag ens kunde känna känslan av ett annat hjärta inom mig igen. Jag hade några olyckliga förälskelser och affärer, men ingen av dem är egentligen värd några meningar.

Men så träffade jag honom.

Han gav mig tillbaka livet. Han gav mig hångel under viadukter, händer under bordet, leenden på morgonen. Han la sina armar om mig. Vägrade släppa när jag blev rastlös.

När jag ville packa ihop mitt hjärta igen.

Han höll det kvar längre än någon annan innan. Alla mina tillkortakommanden, alla mina osäkerheter. För första gången i mitt liv fanns de inte. Om än bara för ett ögonblick. Och för första gången i mitt liv kunde jag skriva lyckliga kärleksdikter:

”det är så mycket i ett ögonblick när det inte finns ett nästa
för mina ögon ser mer skönhet i dig
än vad mitt hjärta någonsin kan hålla
kvar”

Vi dog två år senare. Men vår kärlek lever vidare. Jag tänker varma tankar om honom och sänder dem med vinden över haven. Och jag är lycklig med det.

Det har tagit sin tid, men jag är lycklig med det.

På balkongen står flyttkartongerna kvar. De är förstörda av vind och regn. Oanvändbara. Men det är ok.

Jag behöver dem inte längre.

Mitt hjärta har lärt sig att veta när det ska stanna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s