Bristningar på kroppen, bristningar i hjärtat.

Ni som har gått upp i vikt för fort. Ni vet. Ni vet hur bristningar ser ut. Hur de sprider sig, delar huden i röda streck. På magen, låren, sidorna.

Som en påminnelse om de inre sprickorna.

Det lustiga med bristningar är att de aldrig riktigt försvinner. De bleks bara med tiden så att de till slut knappt syns.

Samma sak med känslorna som orsakade dem. De bleknar med tiden, men försvinner aldrig riktigt.

När jag började att hetsäta som ung visste jag inte vad bristningar var för något. Jag upptäckte de röda sprickorna en dag framför spegeln och blev fullständigt livrädd. Tänkte att de var ett tecken på en dödlig sjukdom. Jag sprang till min pappa och visade.

När han sa att det var bristningar. Att de orsakades av snabb viktuppgång. Jag insåg där och då. Min kropp höll på att spricka för att mitt hjärta gjorde.

Jag skämdes. Vägrade visa mig naken. Vägrade visa min överkropp. Vägrade alla aktiviteter som krävde det. Jag skämdes så.

För jag bar på bevisen. De andra bevisen, tomma chipspåsar och godispåsar bakom soffan och under sängen, kunde jag kasta. Men de här bevisen, de satt på min kropp. Jag kunde inte kasta dem ner för sopnedkastet.

Jag minns en morgon, många år senare. Jag vaknade med morgonljuset rakt i ögonen. Bredvid låg min kärlek. Det var sommar. Det var varmt. Jag sparkade av mig täcket.

Där i morgonljuset. Min kärlek vaknade, sträckte ut armen över mig. Smekte mig över magen, och sidorna. Plötsligt slutade han. Reste sig halvt upp och sa:

”Din hud är liksom gropig här. Vad lustigt! Titta!”

Jag visste precis vad han menade. Han sa det bara som ett allmänt konstaterande. Kvällen innan hade han av någon anledning  fascinerats av den lilla mörka pricken jag har på överläppen. Han menade inget illa.

Men jag kände direkt att jag var tvungen att försvara mig. Försvara minnena från en annan tid. Det var första gången jag berättade hela historien om mina ätstörningar för honom.

Jag minns att han grät.

Jag kollade först bara upp i taket medan jag berättade. Kunde inte se honom i ögonen. Hörde hans snyftningar, händerna som la sig över mig. Och när jag hade berättat klart. Då fanns hans armar fortfarande runt mig.

Där och då kände jag mig hel för första gången på åratal. Där och då läkte alla synliga och osynliga bristningar. De förlorade sin smärta.

Jag förlorade min smärta.

För jag insåg att de inte hade någon mening längre. De var inga bevis längre. De var inga bevis på vilken misslyckad och oälskvärd person jag var. De var ingenting.

Efter det ser jag bristningarna, och spåren av dem, som krigsärr efter kriget jag förde mot mig själv.

Där smärtan är historia, och nu är nu.

Annonser

15 thoughts on “Bristningar på kroppen, bristningar i hjärtat.”

  1. Usch, jag vet hur det känns att inte vilja visa sig och sina bristningar. Jag har också haft killar som kommenterat dem, men det har inte varit av fascination utan för att göra mig illa. En kille pekade på mina bristningar på brösten och sa ”det där är inte så snyggt!”, jag ångrar än idag att jag inte fann mig och pekade på hans randiga mage och sa ”det där är inte så snyggt det heller!”.

    1. matilda, jävla kille. jag hade sex med en kille med bristningar en gång. jag blev så paff när han drog av sig tröjan. men det fick mig att gilla honom mer. att jag inte var ensam…

  2. Usch, jag tänker på mina hemska bristningar som jag har fått på magen (och lite överallt). Också av för snabb viktuppgång. Jag har uppenbarligen någon sorts ätstörning där jag överäter kolhydratrika saker. Det enda positiva med bristningarna är att de får en att tänka till lite i alla fall. Hade de kommit från en graviditet hade det känts mycket mer naturligt. För någon vecka sedan fick jag för mig att jag kände hur bristningarna kom till på magen. Otäckt!

    Tack för att du delar med dig! Man känner (tyvärr!) igen sig. Kram!

    1. hannah, det är bara och tänka bort. det är ju inget farligt. fult ibland, i sitt eget huvud. se det som ärr. drt gör det konstigt nog lättare. kram!

  3. Jag älskar historia och människor som har en sådan. Ärr, bristningar, märken you name it är bevis på att man har en historia, att man har levt och inte bara suttit i en glasburk och väntat ut livet. Dessutom är det precis som du skriver, historia är historia, det är vad som händer nu som spelar roll.

    1. ivana, jag med. jag har alltid uppskattat andras ärr. och jag lär mig allt mer att leva med mina.

  4. Otroligt jävla fint skrivet! Tack för den här texten, har själv ätstörningar och det är skönt att läsa den, som en tröst på något sätt. Vad stark du är.

  5. Varje nytt inlägg i denna stil gör att mina ögonen hastigt blir lite konstigt varma och jag ser lite suddigt en stund:).

  6. Jag finner inga ord till detta, det du skriver stämmer så jävla rätt . Im not alone, tack !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s