Var är nya generationens fittstim?

Jag har en del böcker. De ligger i högar lite överallt i min lägenhet. Mellan Martina Bonniers bok Fashionista och JT Leroys textsamling Hjärtat är bedrägligast av allt ligger Fittstim.

Det var den första boken som fick mig att ifrågasätta tillvaron och mitt eget liv. Ur ett helt nytt perspektiv. Den gav upphov till mitt första feministiska uppvaknande. Och så många i min ålder har sagt precis samma sak.

Fittstim var min generations feministiska bibel.

Den behandlade den (i huvudsak) vita heterosexuella medelklasstjejens upplevelser om hur det är att växa upp i en värld full av föreställningar om kön. Fittstimmet byggde mestadels sina problemformuleringar på barndoms- och tonårsupplevelser och förtryckande skönhetsideal.

Dens genomslag var stort och välkommet.

Sedan dess har mycket hänt. Det illustreras väl av antologin Könskrig som kom för några år sedan. Den bryr sig inte särskilt mycket om tjejtidningarna och barndomsåren. Antologin vill istället utmana fittstimmets val av perspektiv och representationsstil.

Den vill etablera en mediefeminism som även inkluderar människor från andra klasser, sexualiteter, etniciteter och biologiska kön än den vita heterosexuella medelklasstjejen.

Den var på många sätt ett tecken på feminismens status quo när den kom 2007. För det allmänfeministiska medvetandet har genomgått stora förändringar sedan fittstimmets 1999. Queeraktivism, genusperformativitet och transsexualism är numera lika vanliga begrepp som könsmaktsordning, normbrytning och skönhetsideal.

Att samlas kring en sammanhängande idé om feminism har aldrig tyckts svårare.

Skribenterna i Könskrig lägger mycket ord och meningar på kärlek och sexuell praktik. De diskuterar normalitet, rädsla och våld. De dissekerar de jargonger, markörer och praktiker som konstruerar det vi kallar kön. Det är välskrivet, utmanande och spretigt.

Men när jag läser den igen den finner jag också något oroande i spretigheten. Där finns nämligen en enorm rädsla för kollektiva problemformuleringar. Istället är det individen mot strukturerna. För att inte trampa på någons rätt att formulera sin egen identitet talar man om olika perspektiv på alla möjliga normer och värderingar.

Det må vara ok och till och med nödvändigt om ens enda mål är att beskriva feminismens här och nu (år 2007). Men redaktörerna säger sig vilja förändra världen. Då krävs det nog mer än 22 par knytnävar rätt upp i luften, tänker jag.

De knytnävarna behöver en någorlunda gemensam riktning och ett gemensamt mål för att könsmaktsordningen ska kunna rubbas det minsta. I Könskrig slår man i identitetspolitisk anda mest i luften.

Men det är kanske där vi är fastlåsta?

Och jag tänker på Fittstim igen. Vilken bok eller antologi kan i det förändrade feministiska landskapet få ett lika välbehövligt och uppfriskande genomslag hos de nya ungdomsgenerationerna som Fittstim hade för min?

Som skapar politisk handling utan att ens uppmana det.

Jag har svårt att se en sådan. Könskrig är ett exempel på det. Landskapet har förändrats i grunden, vilket jag inte menar är negativt, men det har också sina konsekvenser. De politiska strategierna är inte lika givna, delmålen för den feministiska kampen är numera så olika.

Och visst är frågan lite felformulerad, nu är det ju så att bloggarna har ersatt antologierna. Den här bloggen är en av tusentals olika feministröster. Men var strålar allas våra röster ihop till en som kan skrika sönder alla orättvisor och föreställningar om kön?

Det är som Karolina Ramqvist skriver i nya numret av Arena om vänsterns dilemma att hitta ett gemensamt perspektiv:

”Det är samma sak som feminister brukar få höra, att de måste sluta tjafsa med varandra, för att i stället ta ett rejält kliv framåt tillsammans… Enhetlighet är ett minne från en tid då man kanske faktiskt kunde yxa fram en stor grupp där alla var likadana och hade samma behov. En tid vars stora starka vänstertåg vissa drömmer om i dag. Men i verkligheten vet vi att så fort det där tåget sätts igång så kommer det att börja bråkas i leden. Spänningarna finns där av en anledning… Enhetlighetens tid kommer aldrig att komma tillbaka.”

Jag tror att hon har rätt. Frågan är hur vi tar oss vidare?

Annonser

10 thoughts on “Var är nya generationens fittstim?”

  1. Du skriver bra och sätter fingret på ett dilemma.

    Istället för enhet/systerskap tänker jag allt mer på solidaritet och att arbeta i breda koalitioner (begreppet allians är numera upptaget/förbrukat). Det kan vara vansinnigt svårt ibland, men jag tror starkt det – att det går.

    På frågan om vilken bok eller antologi skulle jag säga ”Äga rum”. Den kom ut nästan samtidigt som Könskrig och fick därför inte så mycket uppmärksamhet. Redaktörerna har låtit en rad unga aktivister från olika delar av landet skriva texterna. Inspirerande! När jag läste alla aktivisters berättelser tänkte jag att den nog skulle haft samma effekt på mig om jag varit ungdom som Fittstim hade för mig när jag läste den som tonåring.

  2. Det känns som att kvinnor förtrycker varandra minst lika mycket som männen förtrycker dem. Det är väldigt synd!

  3. Jag vaknade nog upp utan en bok. Men en av de böcker som tidigt gav mig väldigt mycket var Det kallas manshat av Carin Holmberg.

    När det kommer till att sluta samman i en gemensam kör så ser det för mig ut nästan som en helt omöjlig uppgift. Jag har en tanke kring att feminism mycket bottnar sig i dina egna erfarenheter och din nuvarande situation. Frågor som lika lön för samma arbete osv. står nog samtliga bakom.
    Men sedan finns det många väldigt många frågor som slutar i en jävla soppa. Jag har exempelvis diskuterat mycket feminism med vänner som både är flator och hetro ( jag själv hetro) och det jag märkt väldigt tydligt är att mina åskiter skiljer sig väldigt mycket från många av mina homosexuella vänner, men kanske allra mest från mina hetrovänner som alltid levt i en skyddad verkstad ( för att sammanfatta det kort) Varför det är så tror jag bottnar sig i som jag skrev innan. Egna erfarenheter och den nuvarande situationen för var och gemene man.

    1. liselott, tack för tipset! det är just den utvecklingen vi har sett, att folk mer utgår från sig själva och sin egen rätt att definiera eller inte definiera sig själv och sitt liv. queerfeminismen är ett exempel på det. allt det är bra och väl, men min oro är att vi inte längre går samman bakom självklarheter som lika lön för samma arbete. de kollektiva attackerna uteblir. och jag tror att de måste komma tillbaka.

  4. Jag tror också på att man ska arbeta utifrån koalitioner och sammarbeta kring de frågot vi kan och vill enas kring men i övrigt låta feminismen vara flera och inte en som så många feminister av någon konstig anledning drömmer om. Då skulle den heterosexistiska och vita medelklassfeminsmen vinna (Ebba Witt-Brattström mfl) och då har jag personligen ingen lust att vara med.

  5. Carin Holmberg vill jag också lyfta fram. För mig var hon en av de stora ögonöppnarna. Hennes avhandling ”Det kallas kärlek” är värd att läsas om och om igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s