När han kastade Barbro rakt in i väggen.

Publicerat på av linus fremin

Han kastade vår telefon i väggen. Jag borde ha förstått då.

Efteråt tittade jag på den lilla repan i tapeten.

Men det var så svårt att tänka sig. Att det som bara händer i filmer och på nyheterna skulle hända i mitt egna vardagsrum.

Men det hände. Slaget över munnen. Jag minns hur jag såg handen komma mot mig. När den träffade var det som om jag raderade alla ögonblick som hade hänt innan. Jag minns inte varför slaget kom.

Det finns aldrig ett varför. Men jag ville ha ett varför. Jag fick det aldrig.

Han grät. Jag tröstade. Det hände igen, några veckor senare. Han grät då också. Jag tröstade.

Jag blödde.

Det hände några gånger till. Och jag höll om honom efteråt. För jag visste inte hur jag skulle kunna hålla ihop mig själv om jag inte hade en annan kropp att pressa min egen mot.

Bara för att hålla allt kvar inom mig.

Vi skaffade en katt. Jag ville inte ha någon. Men han ville så gärna. Mitt enda krav var att det skulle vara en perserkatt. De är så gulliga. Så vi skaffade Barbro.

Hon hade grå päls, variga ögon och en sne framtand. Jag älskade henne som om det var mitt barn.

Han tröttnade på henne efter några veckor. Så det var jag som matade henne, borstade henne, klappade henne. Varje natt sov hon bredvid mig, i glipan mellan min kropp och väggen.

Hon låg utsträckt på ryggen.

Vi bodde i en liten etta. Jag tyckte att det var för litet för en katt. Att Barbro skulle känna sig instängd. Och hon gjorde det. Hon jamade på fönsterbrädan. Ville ut.

Det gjorde så ont i mitt hjärta. Han brydde sig inte.

En kväll kom jag hem. Han satt på soffan med tårar i ögonen. Jag frågade vad som hade hänt. Jag frågade var Barbro var. Han sa ingenting. Jag ropade på henne.

Jag fann henne bakom soffan. Hon vägrade att komma ut.

Han berättade om hur hon hade jamat. Han kunde inte plugga. Hon hade bara jamat och jamat. Så han var tvungen att tysta henne.

Med fingrarna runt hennes hals.

Han hade släppt efter ett tag, och hon hade sprungit i väg.

Jag bara kollade på honom. Såg repan i tapeten bakom hans huvud. Kände plötsligt varenda blåmärke som hade bleknat på min kropp.

Jag tröstade honom inte.

Några dagar senare kom jag hem till samma scen igen. Tårarna på soffan. Och nu tänkte jag: hon är död.

Men nej. Han hade bara kastat henne in i väggen den här gången. Hon slutade ju aldrig jama.

Hon slutade ju aldrig jama.

Åh, hur mitt hjärta brast. Min Barbro, mitt barn, min då enda ljuspunkt i tillvaron. Den gången var den enda gång jag någonsin kände av min egen ryggrad.

”Du rör inte henne en gång till. Gör vad fan du vill med mig. Men du rör inte henne.”

Och han gjorde det aldrig igen.

Mig däremot.

Min ryggrad fanns konstigt nog aldrig där för min egen del. Han måste ha slagit den ur min kropp.

Jag skulle ha kunnat göra vad som helst för Barbro. Men aldrig för mig själv. Jag hade inte lärt mig hur.

Men nu. Vet ni hur det känns när en ryggrad äntligen börjar att växa i en igen?

Jag vet.

Publicerad av linus fremin

33 reaktioner till “När han kastade Barbro rakt in i väggen.”

  1. Linus, jag blir lika berörd varje gång du skriver något. Det känns verkligen i hjärttrakten när du skriver sådant här.
    Ta hand om dig.

  2. Starkt, man lär sig sina gränser på olika sätt och att bry sig om någon annan visar vägen till självkänsla – på så vis tror jag att man har/får ett större hjärta!
    Så här var det för mig också; inte fysiskt våld men psykiskt.
    Det går in och sen ska det ut igen, kanske det som händer dig nu?
    Kram!

    1. katarina, jag tror att om man lyckas omvandla all skit till något fint, då växer man. alla slut är en ny början.

  3. Åh. Detta var verkligen hemskt på alla vis. Det positiva är att du inte längre är ihop med den där människan som uppenbarligen behövde hjälp. Jag förstår inte hur man kan misshandla vare sig djur eller människor. Usch! :S

    Härligt att din ryggrad är på väg tillbaka också! 🙂

    1. hannah, det var hemskt. och på ett vis suger det att man måste vara med om skit ibland för att kunna växa som människa, men så är det tyvärr.

    1. von apa, hon har det bra. när jag flyttade hem igen kom hon inte överens med min gamla katt och jag utvecklade en allergi. så jag sålde henne till en fin familj i norrköping. hon har det bra där. men jag saknar henne oerhört.

  5. MOTHERFUCKER!!! Jävla sammanträffande egentligen. Mitt ex som slog mig var också dum mot katterna.
    Jag vet också hur det känns när ryggraden växer tillbaka, det är väldigt skönt. Särskilt när man känner att den verkligen är på plats igen.

    1. matilda, håller med. det är något med vissa karlars humör, och de levande ting som hamnar i vägen. men vi får alla betala för våra handlingar. till slut. även våra kräk.

  6. Varför är det så? Att det är så otroligt mycket lättare att stå upp för någon annan än sig själv?! Jag känner så väl igen mig..

    1. e, jag tror att man har mycket lättare att bli skrämd av tanken att förlora någon annan än att förlora sig själv.

  8. Patetiskt av dig att inte nita jäveln och anmäla honom för djurplågeri, du är lika mycket djurplågare som han är. OTROLIGT IDIOTISKT.
    Förstår inte hur alla kan berömma dig sådär, du gjorde INGET bra.
    Eller ja slutet, men det är fan i mig ”duuuuh”-moment på de.

    Du borde inte få ha katter.

  9. Jag har som princip att bara välja vänner och partners som är snälla mot djur i allmänhet och mina katter i synnerhet. Äkta snälla, inte bara spelar snälla (jag anstränger mig för att se skillnaden). Det är ett kvalitetskrav som jag har.

    Vet också att det är oerhört tufft och svårt att lämna ett destruktivt förhållande. Det gungar så mycket och man måste ha fotfäste för att kunna hoppa av. Det finns inget sådant där man står och då är det också svårt att erkänna det som händer.

    1. dansa på slak lina, det är bra krav. om jag hade haft barbro innan kille och på så sätt satt henne först på ett annat sätt, kanske skulle det ha gjort en skillnad. men ”om” är ingen bra livsfilosofi. får bara vara glad över att både jag och hon är i ett stycke.

  10. Detta är mer eller mindre en bekännelse på att du inte gjorde ett piss när din katt misshandlades. Tyder på borttappad stake. Hur som helst, går det inte att anmäla dig, jag menar om du ser på medan din katt bli misshandlad utan att vidta åtgärder mot personen som gör det så är det väl minst lika illa?

    Hur som helst, that being said, jag är glad att du kom över det hela. Lite väl försent och mycket skada skedd, men det tog slut.
    Bra jobbat.

    1. seivan, anmäl mig om du vill. polisen har inget att göra i november. jag kan ge dig lite fler dumheter jag har gjort. jag kan nog få några månader sammanlagt.

  11. Linus, om du någonsin är i Oslo ska jag bjuda dig på världens godaste varma choklad. Det är mjölk=bra för skelettet=ryggraden.

    Hang in there.

  12. Jag kan ju iofs glädja mig åt att Seivan aldrig verkar ha varit den utsatta parten i ett våldsamt förhållande, men å andra sidan kan jag tycka lite synd om Seivan som tydligen har ganska svårt att förstå saker hen inte själv varit med om.

    Allt verkar så enkelt för den utomstående ”det är väl bara att slå tillbaka”, ”det är väl bara att gå”, ”det är väl bara att anmäla” – om det vore så enkelt kan man ju fråga sig varför också stora, starka, kända, begåvade, framgångsrika, rika människor suttit länge i misshandelsförhållanden genom historien? Varför ”låter” de sina barn bli slagna av partnern? Varför måste det gå så långt som att det handlar om liv eller död innan man (i bästa fall) lyckas samla ihop skelett, hjärta och hjärna till en fungerande självbevarande helhet? Och ibland är det just bara när en annan familjemedlem kommer i kläm (barn eller djur), som en del av tigerhjärtat vaknar.

    Jag litar bara på människor som tycker om katter. 😉

    1. lejonel, så är det ju. jag trodde aldrig att jag skulle vara den som stannade. så här i efterhand kan jag ibland fortfarande inte förstå det. jag hoppas bara att jag inte hamnar i samma sits igen. för hur stark man än är, när den man älskar slår en, då förändras allt.

  14. Fy. Men jo, det är ju lättare att reagera när man ser något utifrån, när det inte är man själv som är utsatt. På något sätt normaliserar man det lättare när det är man själv som får ta emot det.

    Jag brukar också ha ”är snäll mot djur och små barn” som kriterie, men det hjälper inte alltid. Ett ex misshandlade mig psykiskt och han var alltid jättegullig mot både katter och barn…

    1. annika, du har rätt. det är så lätt att se och prata om andras problem, men alltid svårare att se och prata om sina egna.

  17. Man kan aldrig säga ”jag vet exakt hur du hade det”.
    Därimot blev jag utsatt för något liknande
    http://www.dn.se/insidan/det-tar-tid-att-kanna-tillit-igen-1.998536

    Finns sjuka människor där ute och det de förtjänar är förutom att rättvisa skipas, är att de även uppmärksammas för att de slår andra, för att de lurar och utnyttjar andra etc.
    Skulle nästan kunna tro att vi har träffat samma person, men ser några saker som gör att jag tvivlar.

    Det tar tid att komma över, men det finns en väg tillbaka.
    Linus, grymt bra och starkt skrivet!

    1. anders, tack! inte samma man. tyvärr finns det flera där ute som behöver hjälp. ta hand om dig.

Lämna ett svar till Dansa på slak lina Avbryt svar