Jag behöver kunna tro på kärleken.

96930538_small

 

De där blickarna som aldrig vill släppa varandra. Huvudet mot axeln. Alla heart to hearts. Jag inser plötsligt hur mycket jag behöver dem. Hoppet de ger mig.

Och det beror bara på Alias.

Det är den enda tv-serie som jag inte har missat ett enda avsnitt av när den gick på tv. Jag älskar den serien nästan religiöst.

När jag nu ser om alla säsonger slås jag av något jag inte gjorde då när den sändes. Hur stark huvudkaraktären Sydneys kärlekshistoria med kollegan Vaughn är. Den löper som en röd tråd ända från första avsnittet, och fem säsonger framåt.

Jag inser plötsligt att flera av de serier som jag håller väldigt nära hjärtat innehåller de här långtgående kärlekshistorierna. Som Ben och Felicity i Felicity. Som Jim och Pam i The Office.

Kärleken finns redan där från början. När jag ser hur de ser på varandra. Hur de rör på sig runt varandra. Hur de ler så där fånigt som bara en förälskelse kan skapa.

Sedan tar det bara några säsonger innan de får varandra på riktigt. Hundra missförstånd, några dödsfall och tusen relationer senare. Det är just det löftet som håller så många tittare fastklistrade.

Jag trodde att det var alla fantastiska cliffhangers som gjorde mig beroende av Alias när den kom. När döda mamman återuppstod, när bästa kompisen ersattes med en klon eller när Vaughn avslöjade att han inte var Vaughn. Men nu inser jag att det lika mycket var kärlekshistorien.

För trots all min cynism, jag behöver kunna tro på sån kärlek.

Annonser

10 thoughts on “Jag behöver kunna tro på kärleken.”

  1. Ursäkta OT, jag behöver avreagera mig på den här: http://forever-young.nu/

    Ärligt talat vet jag inte vad det är jag stör mig på. Kanske att det känns lite som att det redan är gjort, och att det nu bara är plagiat. Eller för att det hade varit så roligt om det varit på riktigt, och det känns som att de lurat mig på det.

    Eller bara för att de är jobbiga och spammar bloggarnas kommentarsfält som desperata blogghoror.

    1. mika, haha! typisk reklamighet. sånt här är aldrig på riktigt. det är så trist när fiktion slår verkligheten.

  2. Gud ja, Sydney och Vaughn. Alla dessa stunder! När han tar mod till sig och berättar om sin ärvda klocka som en metafor för kärleken. När han försvinner i en översvämning, på fel sida dörren. När hon sedan räddar honom… Jag blir alldeles till mig bara jag tänker på det. Förjävla bra serie!

    1. tioli, ja den är fantastisk! jag betar långsamt igenom alla säsonger. nu är francie mördad och ersatt med sin klon. i love it!

  3. Jag har aldrig följt Alias (jaja, skäms på mig) men klippet ovan fick det att suga i magtrakten! Ögonen fästa på varandra, ingenting annat är viktigt och de kan inte komma fram fort nog… *suck*

    De flesta serier jag följt genom åren har spelat på just detta tema och därför är jag tvungen att följa dem till slutet, bara för att vara säker på att de får varandra (ex. På heder och samvete – Harm och Mac; X-files – Mulder och Scully och nu Bones – Brennan och Both). Sedan har vi ju såklart alla serier där det är många huvudrollsinnehavare och därför många relationer men det är inte riktigt samma sak (ex. ER och Grey’s Anatomy). Hindrar mig inte från att följa dem dock:).

  4. Det tråkiga med många sådana serier är att de sällan får vara lyckliga, så fort de har funnit varandra så ska det hända något som gör att allt rasar.

    1. anna, jag vet! det är så irriterande. det är därför bra att serier har ett slut. sydney och vaughn blir lyckliga i slutet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s