Jag som är så fet kan aldrig ha haft bulimi.

Det är som att tvingas förklara hur man blev våldtagen när kläderna man har på sig fortfarande är hela och rena. Men jag gör det ändå.

Jag fick nämligen en kommentar, som jag inte publicerade, där en person ifrågasatte att jag har haft bulimi.

Jag som är så fet, menade han.

Det är en korkad fråga. Men jag har fått den förr. Den är vanlig för att folk har en viss bild av hur människor med ätstörningar ser ut. För det första att det är en tjej, för det andra att hon ser ut som ett skelett.

Men jag är inte en tjej. Och jag var aldrig ett skelett.

Jag har varit kvitt min bulimi i snart fyra år (beteendet, inte tankarna). När jag vägde som mest innan bulimin vägde jag strax över 100 kilo. Då var jag 16, 17 år.

Under de fem år jag hade bulimi, med vissa avbrott för bättre perioder, gick jag ner till strax under 60 kilo.

Jag blev aldrig pinnsmal. Man såg inte mitt skelett. Över 40 kilo lättare, men ändå kunde man inte se mitt skelett. Vilken besvikelse.

Att viktminskningen pågick under så många år och att jag aldrig blev ett skelett gjorde att jag kunde förklara viktminskningen med naturliga orsaker. Att jag rörde på mig mer, åt bättre och hela den skiten.

Och sedan var det ju så, och är fortfarande, att människor aldrig ha något emot att man går ner i vikt. Det är bara hurrarop.

Men nu är jag inte särskilt smal längre. Det senaste året har jag vägt mellan 80-85 kg. Jag har alltså gått upp nästan 25 kilo de senaste fyra åren. Vilken besvikelse.

När jag lyckades få mig själv att inte spy upp, då insåg jag att om jag skulle kunna komma över mina problem så måste jag lära mig själv att äta igen. Utan skamkänslor. Att låta mig själv äta vad jag vill, bara för att äta, och med tiden komma över impulserna att spy upp det.

Att komma över impulserna att tänka på fettet, sockret och allt annat som skulle kunna göra mig fetare.

Jag var tvungen att kunna äta utan skam. Och det kan jag numera på det stora hela. Men det har också gjort att jag har lagt på mig. Jag är ingen träningsmänniska överhuvudtaget. Så fettet har satt sig. Så enkelt är det.

Jag lever med det, och även om jag har sämre dagar, så är min kropp inte lika viktig längre. Den är ok. Den funkar som den ska. Den hindrar mig inte särskilt mycket. Ibland tycker jag att jag är skitsnygg.

Alla mina kilon som fanns där för att sedan försvinna för att sedan återkomma. De verkar verkligen älska min kropp. Och en dag kanske jag älskar dem tillbaka. På riktigt.

Om inte, kanske jag gör något åt det.

Utan två fingrar i halsen.

Annonser

27 reaktioner till “Jag som är så fet kan aldrig ha haft bulimi.”

  1. Idioter har det alltid funnits, och kommer alltid att finnas – tyvärr.
    Och än en gång, tack för att du delar med dig av dina tankar så ofta Linus. Du är stark som kan göra det.

    1. johanna, tack själv. vet inte om det är styrka egentligen. välbehövligt för mig själv, och förhoppningsvis för andra också.

  2. Ja, det kittlar väl lite härligt att skriva passivt aggressiva kommentarer och klicka på ”skicka”. Men usch vilken dålig energi sådana typer odlar – de inser inte att allt hänger ihop och att den extremt dåliga självbild de försöker pracka på andra genom otrevliga tjuvknyp bygger vidare på muren de har mellan sig själv och andra människor. Och så fortsätter de sjunka allt djupare ner i sitt självförakt och bitterhet. Stay away, Linus, och tack för att du håller nivån här på DIN blogg!

    1. katarina, det är så skönt att kunna vara sina egna ansvarige utgivare. sålla bland idioterna…

  3. Vet du hur glad jag är som hitta din blogg. Det är den här bloggen som har fattas mig. Tack.
    Det behövs mer killar som skriver om sånt här.

  4. Tack för att du delade med dig! Din historia liknar min. Jag har också haft bulimi. Jag var aldrig pinnsmal. Inte ens när jag berättade om hur det låg till tog folk mig på allvar, som man gör med en anorektiker, för jag såååg ju inte sjuk ut. Detta trots att bulimiker statistiskt sett bland annat lider mer av ångest och självmordstankar än anorektiker.

    Jag är också frisk idag, från beteendet men inte alltid tankarna.

    1. emma f, hoppas du tar hand om dig. det är livsfarligt att folk har så dåliga kunskaper om ätstörningar att de bara ser det de vill se. ätstörningar kommer i många former och så gör även vi som har dem.

    1. cornelia, åh tack fina du! jag fick tårar i ögonen! det känns väldigt fint att det jag skriver berör och får dig att tänka till. jag kan inte önska mig något mer!

  5. Ja herregud det är så svårt att försöka hitta balansen med hälsosamt ätande utan att tänka för mycket på vad saker innehåller och vad man äter och… det är nåt slags evigt snurrande cirkel.

    1. julia, ja det är ju det. och alla pratar om olika dieter där de ska välja bort vissa saker. jag förstår inte hur folk pallar…

  6. Samma här. Har vägt 110 kg, har vägt 60 (då fick jag extremt mycket beröm, för jag var ju ”såå hälsosam” och gick ner i vikt). Bulimin och hetsätningarna har jag slagits mot länge. Skillnaden var bara att jag inte började spy förrän senare. Då jag var hälsosam alltså… Världen är en konstig plats.

  7. Jag tycker att det är hemskt att du mått så dåligt. Det är fantastiskt att läsa att du kommit ur beteendet. Det är skit att du fortfarande har tankarna. Det är starkt att du kämpar mot dem bl. a genom att skriva

    Det är trist att folk inte fattar att en ätstörning inte sitter i vikten
    Det är fan tragiskt att jag själv inte riktigt fattar det. Trots att jag varit ätstörd i mer än halva mitt liv så anser jag att det handlar om karaktär
    Eller så är det på grund av alla desSa år. I en ätstörning ligger ju att slå ner på sig själv

    Men man blir också konstant matad med sånt som bekräftar att idealet är att vara slank, stark, snygg och jobba 100%. Jag är nog fortfarande normalstorlek men i övre spannet då jag lagt på mig (och mitt bulimiskt präglade sinne får panik), jag har mer ån gest och fixar inte jobbet, skiter i åtaganden och inser att jag är en missbrukare. Och att jag verkligen behöver den professionella hjälp jag får. Men slår hela tiden ifrån mig – känns som om jag inte är tillräckligt sjuk, att jag inte är värd vård, att jag bara tar plats.
    Har utan att vilja erkänna det drivit mig mot kollaps tidigAre för att bli sedd och få vara svag, men jag har inte lyckats
    Och nu när jag ger efter och äter mer så set jag bara friskare ut
    Trots att jag är svagare än nånsin

    Det här blev en väldigt självcentrerAd kommentar på ett gammalt inlägg som du säkert lagt helt bakom dig. Jag hoppas verkligen att du känner dig allt friare från äs, och jag hoppas att min kommentar inte uppfattas som triggande av ev läsare, isf får du radera den
    Ville bara instämma i och beskriva ur min synvinkel hopplösheten och skammen i att ha problem som kan bagatelliseras med ”ryck upp dig”, ”man måste ha självdisciplin” osv. Och att man själv också tror att det är karaktären som brister.

    1. j tack för din kommentar. den triggade inte igång något, bara bra att du fick ur dig lite tankar. jag besväras inte av att få dåliga tankar ibland. de släpper ett tag och de styr inte mitt liv längre. jag låter dem komma och gå. e gör mig inte illa mer än några ögonblick. men vi har alla våra egna resor. det är så jobbigt att bli från en ätstörning. hoppas du finner styrkan att fortsätta kämpa. du är inte ensam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s