Jag och två äldre män i AIK-kläder.

DSC00647

Jag är född och uppvuxen i Solna. Det betyder AIK, Hagaparken och Blåkulla. Och det betyder bröderna Olsson. Det är två äldre herrar, tvillingar, som alla i Solna känner till.

Hela min uppväxt såg jag dem gå bredvid varandra, alltid i AIK-kläder. Jag blev alltid lika glad av att se dem. För att de hade något okomplicerat över sig. Bara värme, och kärlek.

Men nu läser jag i DN Söndag att den ena brodern, Lennart, har cancer och nu måste Erik gå på matcherna ensam. Lennart får ligga kvar i sjukhussängen.

”I ett halvsekel har bröderna Olsson gått på alla hemmamatcherna ihop. Suttit på platserna bredvid varandra. Viftat med svartgula halsdukar och jättelika skumgummihandskar. Jublat ihop åt somliga mål, suckat åt andra. En morgon stått på sin balkong i Hagalund och sjungit AIK-sånger som hämnd fört att grannen ovanpå spelade dunkadunkamusik hela natten. En afton omringats av unga Djurgårdenfans som sagt något taskig om deras svartgula jackor – tills några äldre djurgårdare skingrat hopen med orden: ”Det är ju tvillingarna Olsson. Dom rör ni inte!” Nu är eran bruten. Medan cancern rasar i Lennarts kropp, måste Erik sköta läktarsångerna på egen hand. Det är en ovan känsla.”

Det är en historia om två liv, men också om det allra finaste med sport. Att den kan skapa ett sammanhang, en gemenskap, för alla de som behöver det. Familjer skapas utan blodsband.

För mig har sport aldrig fått den betydelsen.

Helt ärligt har jag inget sådant sammanhang. Jag har fina, underbara vänner som är min andra familj. Men jag tillhör inget större kompisgäng. Jag har inga intressen som kräver gruppaktivitet. Jag är inte så mycket för att ha bekanta.

Jag känner heller inget egentligt behov av det heller. När jag var yngre kändes det viktigare att vara ”en del av något”. Nu är jag mer intresserad av skapa detta något själv. Och den här bloggen kan ju ses som ett exempel på det.

Nu är jag bara i Solna när jag hälsar på pappa. Och i Solna Centrum där jag alltid sprang på bröderna Olsson har det varit tomt. Vissa saker vill man inte ska förändras. Att se två äldre män, klädda i AIK-kläder, det vill man inte ska försvinna.

Det är en del av platsens själ för mig. Precis som de små leksaksstugorna på dagiset bakom skolan där jag spydde upp mina första fyllor. Precis som Slaktarbacken där jag åkte pulka om vintrarna. Precis som berget där jag hade klumpigt sex med min första kille en sommarnatt.

Nej, inget är detsamma utan bröderna Olsson. Jag gråter för hundrade gången när jag läser:

”Jag saknar Lennart så mycket. Fast det var förstås kul att AIK vann. 3–0, det är inte dåligt det! Nu ska jag ringa honom och berätta vad jag tyckte om matchen. Han kommer säkert att storgråta. Han blir alltid så rörd när AIK vinner, Lennart.”

Annonser

5 reaktioner till “Jag och två äldre män i AIK-kläder.”

    1. julia, ja den är så fin. hoppas bara lennart håller sin bror sällskap så länge han kan i livet.

  1. Jag träffade båda bröderna Ohlsson utanför Hovet inför matchen AIK-Leksand i söndags.Jag gick fram till dem och sa att det var verkligen kul att Lennart var på benen.Han såg verkligen dålig ut(han går ju på cellgift).Han berättade att han kräktes hela tiden.Jag läste idag att bröderna skall få flyga med AIKs A-lag ned till Göteborg till sista matchen.

    1. pappa, hej farsan! fan vad kul att han ändå hänger med så mycket han kan. och det är så fint att aik uppskattar och tar hand om sina trognaste supportrar. det kan ju vara det sista lennart gör…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s