Min mamma lämnade mig med en mening med livet jag inte kunde förstå. Jag var 12 år, ett barn. Min mamma var 49 år, en medelålders kvinna. I en sjukhussäng med kroppen full av cancer.
Det är något med hur blodet rusar ur en kropp, ur ett hjärta. Hur det river upp oss som tvingas bevittna det. Hur det rycker ryggraden ur oss, hur svårt det blir att hålla huvudet högt efter det.
I dag skulle min mamma ha fyllt 62 år. Men hennes räkneverk stannade vid 49. Och jag gråter.
För om ändå mitt hjärta kunde vara stort nog för saknaden efter henne.
Och min sorg har blivit en annan med åren. En sorg över minnet som sviker mig. Jag minns knappt hennes kramar. Jag minns knappt hennes skratt. Jag minns knappt hennes röst. Jag minns knappt hur hon såg på mig.
Hur kan man sörja någon man inte minns?
Jag tänker inte på henne lika ofta längre. Bara ibland när jag har svårt att somna. Ibland när jag umgås med familjen. Ibland när jag ser någon som påminner om henne. Men de allra flesta dagar går förbi utan henne.
Jag avskyr det.
Min mamma förtjänar att sörjas minst så länge det tog för henne att dö.
49 år.
Men jag vet. Det är inte så livet fungerar. Jag har gått vidare, för att kunna fungera. Och ingen skulle vara lyckligare över det än mamma. Jag måste bara lära mig att acceptera det. Att det är ok att jag inte sörjer aktivt längre. Att den svarta pricken i mitt hjärta räcker mer än nog.
Åh, jag ser hur vacker hon var när hon var ung. Hur jag liknar henne. Jag tänker att jag skulle ha velat känna henne då. Att jag skulle ha velat komma ihåg historier från hennes ungdom. Jag tänker att jag skulle ha velat ha fler än 12 år med henne.
12 futtiga jävla år. Varför fick det inte bli fler?
Men det är inget att göra åt. Livet dödar utan anledning. Innan mammors 62:a födelsedag. Jag kan bara älska henne och de jag har kvar. Tills mitt hjärta slutar att slå.
Min mammas hand är, var den än är, alltid i min.
linus fremin. 
Men Linus va söt hon var och vad lika ni är! Även om du glömmer detaljer så verkar du ju mer än väl komma ihåg vad hon betydde för dig. Och det är väl det viktigaste. Kram påre!
åsa, tack, vad gulligt av dig! kram!
Jag vet faktiskt hur det känns… Min pappa dog i cancer 58 år gammal. Jag var 10. Jag tror inte att man någonsin kommer över att ha bevittnat det, kraftmänniskan, ens stora trygghet, vithårig, mager och skakande i en sjuksäng. För svag för att kunna göra något annat än titta på mig, hålla min hand och försöka säga mitt namn. För mig blir sorgen på sätt och vis värre varje år, varje år som man inte får vara tillsammans, alla ögonblick man inte kan dela. Och önskan efter bara en minut till för att säga allt som aldrig blev sagt.
matilda, det där att få säga det man aldrig hann säga. det är en stor grej. och jag vill ha hennes råd. jag såg på oprah om en dödssjuk mamma som spelat in videos till sin dotter som hon kunde se på efter hennes död. jävla människa. jag vill också ha.
Hon hade gillat den här bloggen!
håkan, det tror jag också!
massa kramar till dig!!
camilla, kram tillbaka darling!
åh vilket fint inlägg. himla vacker var hon, din mamma. stor kram!
sophia, tack, hon var vacker. det är en tröst att komma från en sån skönhet.
Vilket vackert inlägg, jag grät medan jag läste det.
Ikväll ska jag krama min mamma lite extra hårt.
hanna, ja krama henne som fan!
Linus.. det där va väldigt fint. Ibland så skriver du så att jag får tårar i ögonen och ibland svär du som fan, och allt du skriver är så jävla bra och klokt.
malcolm, tack! du är fin!
Hej Linus. Jag har inte besökt din blogg förrän idag, av en slump, en tillfällighet. När min mamma dog var jag också tolv. Hon var 39 och för ett par veckor sedan skulle hon fyllt 63. Bröstcancer, aggressiv, obeveklig, förstörande och förödande.
Jag tyckte på sätt och vis att det var lustigt att åldrarna stämde så bra överens. Och min saknad stämmer ganska bra med hur du beskriver din. Jag tänker att cancern var meningslös, men att det som hände kanske har gett mening. Vem hade jag varit om det inte hänt? Inte den jag är idag, det är något som är säkert.
Å andra sidan är det en erfarenhet jag gärna varit utan.
lisa, kul att du hittade hit! jag vet, jag skulle ha varit en helt annan utan hennes död. och jag vill inte det, samtidigt vill jag ha min mamma. jag måste lära mig att acceptera mitt liv, och vad det har gjort av mig. ta hand om dig!
Jaha, då sitter man och lipar igen. Usch fy fan vad sorgligt. Och vackert.
apanola, använd grinandet och tänk på dina nära och kära snälla. vi har så mycket kvar.
Oj, va vackert skrivet. Gråten kom rätt snabbt, och en klump i halsen. Ta hand om dig!
julia, tack. ta hand om dig och alla dina kära.
Åh kära Linus, vad fint skrivet! Jag läste högt för Dennis och tårarna spruta på både han och mig..
Kram från oss
karin, åh puss på er!
Det är ju så skönt att vi talar öppet om det!
Jag förlorade mamma förra året (återkommande bröstcancer som spritt sig till lungsäcken och benmärgen..) väldigt hastigt. Det var som om hennes kropp hade gett upp helt den här gången.
Jag var 33, i samma ålder som hon var när hon förlorade sin mor till cancer – min mormor – men hon talade aldrig med mig om det. Vi pratar om mamma hela tiden och firar hennes födelsedag tillsammans, de två som har hunnit gå…
Och paniken jag kan känna av att ‘glömma’ motverkas av att jag har några egna minnesbilder, om än suddiga som en super-8-film, av min mormor från när jag var tre år.
Allt ni varit med om tillsammans, Linus, finns ”hårdkodat” i dig – det är bara att det inte funkar med ditt aktiva minne och ditt liv just nu.
Men när man blir äldre minns man faktiskt mer och mer, i min korta erfarenhet.
katarina, ja sorg ska delas. den blir mindre tung att bära då. tråkigt att höra om din mamma. jävla cancer. och tack för de uppmuntrande orden. jag hoppas jag har kvar mycket av henne inom mig.
[…] dag är det tretton år sedan hon dog. På pappret har jag nu levt fler år utan henne, än med. Det känns i hjärtat, åh det känns i […]
[…] det ska göra så ont att ha gått vidare. Att efter alla åren av avgrundsdjup sorg, av avgrundsdjup smärta. Även efter allt det, även […]
Åh vilken vacker mamma du hade, jag är 48 år nu och min yngsta sin är 11 år. Jag fick en stroke för åtta år sen men överlevde, fick ett flrändrat luv men jag är så tacksam att jag får vara kvar hos mina barn, jag tar inget för givet längre vet att det kan ta slut imorgon. Konstug känsla för när man var frisk kände man sig odödlig, jag har fortf min mamma i livet 79 år ich jag har sagt att mamma lova att du lever tills du blir hundra. Ok säger hon och skrattar, hin fick cancer när hin var 56 men de opereeade bort ett bröst ich hin överlevde vilket är underbart. En dag om du får barn kanske någon är lik din mamma och då kimmer hon ju tillbaka på sätt och vis, livet är så himla orättvist många gånger det har jag hunnit tänka tusen gånger de senaste åtta åren! Ta hand om dig ich kom ihåg din mamma är alltud his dig fast du inte ser henne kram Elina
elina, tack snälla för fina ord. ta hand om dig!