En liten reklamgest som går mot normen.

Jag har jobbat flera år på en tidning som bevakar reklambranschen och har därför sett och analyserat mycket reklam.

Även om Sverige har gjort sig känt för kreativ och innovativ reklam internationellt sett, så är mycket tyvärr ganska normativt och stereotypt.

Det är vita snygga smala människor som uppvisar heterosexuella relationer och beteenden utefter könsnormativa mönster.

Kvinnorna städar och tvättar, männen skruvar och hamrar.

När en minoritet väl används är det allt för ofta i en stereotyp roll där den personens sexualitet, etnicitet, handikapp och så vidare är själva poängen.

Det blir så jävla tröttsamt.

Just därför krävs det så lite för att göra mig glad. Det krävs bara en liten gest som är mot normen för att jag ska vakna till liv.

Som Vings senaste reklamfilm. Den använder den vita snygga smala heterosexuella familjen, men visar en son som gillar att klä sig i prinsesskläder.

Men det finaste är föräldrarnas tydliga acceptans för att sonen går emot vad som förväntas av honom utifrån hans könsroll.

Jag blir berörd då jag vet hur många barn som skräms tillbaka in i könsnormen av föräldrar som är rädda för att inte uppfostra sina barn till ”riktiga” män och kvinnor.

Jag blir berörd för att jag vet hur många barn som i ung ålder lär sig att förtrycka sig själva på grund av föräldrarnas förtryck av dem.

Jag tänker att en sådan här liten reklamfilm kanske kan få någon att tänka efter lite.

En till bra bögfilm: Yossi.

Yossi (Israel)

Yossi & Jagger, den israeliska film som ligger högt upp på min lista över världens bästa bögfilmer som jag sammanställde för två år sedan (och håller på att uppdatera), har fått en uppföljare i Yossi.

Först kändes det bara märkligt att regissören Eytan Fox ville göra en uppföljare, som vi alla vet blir de ofta så mycket sämre än originalet.

Men Yossi är ett undantag. Oavsett om en har sett Yossi & Jagger innan eller inte, så är det en riktigt bra och berörande film.

I den nya filmen har Yossi, återigen briljant spelad av Ohad Knoller, blivit äldre, fetare och lever ett ensamt och sorgset liv som läkare.

Det är som att han efter Jagger inte har gått vidare ett steg. Fortfarande fast i sorgen, går genom vardagen utan en känsla förutom den.

Men så träffar han ett gäng unga soldater och inser att tiderna har förändrats. Allt han inte kunde vara då kan han vara nu. Om han själv vill.

Det är den känslomässiga resan en får följa. Vissa blinkningar till den första filmen är lite övertydliga, men annars är det ett subtilt spel med känslorna.

Framför allt känns Yossis fortsatta liv trovärdigt. Hans gråa sorgsna vardag och hur lite det till slut krävs för att kunna ta ett steg därifrån.

Dessutom innehåller den en av de mest berörande sexscenerna jag sett på film. Så sorgset, så vackert, så naket.

Tveklöst en av 2012 års bästa bögfilmer, om inte den bästa.

Att fylla i hjärtat själv.

Tiden bara fortsätter och det bästa sättet att beskriva var jag är i början av ett nytt år är en text som jag skrev för några år sedan.

Jag skrev att jag endast klottrade hjärtan på skolbänkarna i min ungdom. De ramade in min tonåriga föreställning om kärleken.

Att precis som det där nerklottrade hjärtat skulle även mitt hjärta fyllas av den jag älskade den dag jag träffade honom.

Jag var bara kanter, tunna streck på en skolbänk, fram tills att någon kom och fyllde mig med innehåll.

Så jag gav allt jag hade till den jag var ihop med. Mina hjärtslag, min vilja, min frihet, min kropp, min kuk.

Som med min första kärlek. Jag gav jag honom ett av mina födelsemärken. Sa att ett födelsemärke på min kropp skulle vara hans för evigt och varje gång jag såg på det så skulle jag tänka på honom.

Och jag tänker tyvärr på honom varje gång jag ser det, alla dessa år senare. Trots att jag aldrig vill det. Trots att han inte förtjänar det.

Det var min föreställning om kärleken. Att det var meningen att jag skulle ge bort mig själv i mina relationer. Mitt hjärta, mitt jag, och mina födelsemärken.

Nu när jag är äldre, och förhoppningsvis lite klokare, vet jag av erfarenhet att endast kärleken en ger sig själv är den en kan ta emot av andra.

Att om en inte fyller sitt eget hjärta med innehåll så kan en inte känna hur det även fylls av andra. För att ta emot kärlek, känna den, krävs att en känner något för sig själv.

Så nu när jag ritar ett hjärta ritar jag inte bara kanterna.

Jag fyller i hela.

Att ge barn styrkan att vara annat än kön.

En liten pojke, Vincent 2 år, dansar och sjunger framför spegeln till Loreens Euphoria. Han gör det så jävla bra. Med inlevelse och en imponerande skicklighet för en sådan ung ålder.

Det märks att han har kollat på Loreens framträdande många gånger. Lärt sig vartenda steg, varenda tonartshöjning. Det märks att han är lycklig.

Det gör mig lycklig.

Jag skrattar när jag ser klippet, samtidigt hugger något i hjärtat. Den starka känslan av att han måste få fortsätta vara just så här. Att han inte ska hindras för att vissa, och de finns där, tycker att det är ”bögigt” eller att ”pojkar inte ska göra så”.

Det är barnen som ges friheten att vara mer än vad föreställningarna om kön tillåter dem som får blomstra i sin kreativitet och utveckling. Även om de känner av att resten av världen tycker att de är konstiga och fel har de tillräckligt med styrka i sig att skita i det.

Det är den styrkan människorna runt barnet måste bygga upp hos det. Ett sätt är att ge den friheten att vara människa, och inte tvingas in i normativa föreställningar och krav på hur en pojke eller flicka ska vara.

Jag vet hur det känns att få veta att jag är annorlunda, fel och inte passar in. Jag får veta det nästan dagligen. Det är livet för den utanför normen. Att de som tror sig tillhöra normen drar gränsen kring vilka som platsar och vilka som inte gör det.

Jag har aldrig platsat. Och vill det inte heller.

Jag har styrkan nog att inte bry mig. Jag har livserfarenhet nog att veta att hatet människor visar mig tillhör dem, och inte mig. Det är något jag har tvingats bygga upp den hårda vägen.

Tänk om ens barn kunde få den styrkan utan att behöva lida för att bygga upp den?

Att vara annorlunda är tufft, oavsett hur mycket bättre samhället blir. Livet är förjävligt, många människor likaså, men med en grundstyrka inom sig får det inget fäste. Lyckan är inte beroende av det.

Det är därför feminismen är ett sådant viktigt frigörelseprojekt. Att leva och lära bortom normer och föreställningar om kön och sexualitet frigör oss att vara människor, att vara oss själva.

Det är vad jag önskar Vincent, och oss alla.

Att våga låta olyckan vänta.

Att lära mig att ta emot kärlek. När den kommer min väg, att inte springa. Att inte slå bort den. Att bara stanna, och öppna armarna.

Det är mitt livs största projekt.

Om jag låter den komma för långt in, ända till roten, det är då risken för smärta blir så stor. Risken för en smärta som dränerar mig.

Jag har varit med om det en gång, och det är knappt att jag överlevde. Jag klarar inte av det en gång till. Bara tanken gör mig knäsvag.

Samtidigt vet jag att döden är oundviklig.

Just därför blir reaktionen allt för ofta distans. Om jag bara känner lite mindre så gör det mindre ont när lyckan tar slut.

I fredags fick jag mitt livs största överraskning då jag i tron att jag skulle bli bjuden på restaurang i stan i stället hamnade på en färja med min närmaste familj och vänner.

I tre månader hade mina närmaste planerat och hållit det hemligt för att överraska mig. Resultatet blev tveklöst en av mitt livs bästa kvällar.

Men samtidigt hade jag så svårt att ta emot känslorna. Att verkligen släppa in den överväldigande kärleken. Jag stänger lätt av, viftar bort, förminskar så att jag kan hantera det.

Blockerar hjärtat för att skydda det.

Jag vet att jag har så många fantastiska människor i mitt liv. De ger mig kärlek, skratt, tröst. Det handlar inte om att jag inte vet eller uppskattar det.

Det handlar just om att jag vet vad det innebär. Att jag ofta mer känner den eventuella förlusten det innebär att älska någon i stället för att bara känna kärleken.

Det låter så jävla sorgligt, jag vet, men har en förlorat någon som stod en närmast i livet så blir att älska det läskigaste som finns. För rädslan finns alltid där för det sista andetaget.

Men jag vet att livet är inget utan kärlek. Det är därför jag ständigt försöker lära mig att ta emot den. Att våga känna den överväldiga mig. Att våga känna den göra mina knän svaga.

Att våga låta olyckan vänta.

Jag har aldrig upplevt en större mening med kärlek.

Min kärlek säger till mig: ”Hur mycket jag än älskar dig kommer du alltid att ha en tår rinnandes ner för din kind.”

Jag skrattar ofta. Har det alltid nära. Mitt skratt hörs högt, ekar i alla rum. Det är min mammas skratt.

Men samtidigt. Alla otröstliga nätter. Då jag knappt kan andas för att trycket över bröstkorgen, värken i hjärtat, är så stor.

Min kärlek vet att det mörka viskar i mitt öra ibland, att den svarta punkten i hjärtat ibland fyller hela min kropp. Han har sett hur det får allt liv att lämna mig.

Jag minns en gång. Vaknade med sorgen i halsgropen. Låg där i sängen utan att kunna röra mig. Såg min mammas döda kropp framför mig, kände hennes kalla hand i min.

Jag minns hur han bara lade sitt huvud mot min bröstkorg. Strök min kind, innan han somnade där. Hur jag då orkade blunda, och känna hur sorgen långsamt släppte greppet om min hals.

Att jag tillåts vara så där obekvämt jävla ledsen ibland. Att jag tillåts gråta så mycket att det till slut kommer mer snor än tårar.

Jag har aldrig upplevt en större mening med kärlek.

Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad.

Jag har tappat några kilo den senaste tiden. Jag lägger dock ingen vikt vid det, bokstavligen. Jag har inte vägt mig på flera år.

Men jag känner det i min ätstörda reptilhjärna. Jag känner det då vissa kläder sitter lösare än vad de gjorde tidigare.

Jag har inte medvetet, varken på ett ätstört eller hälsosamt sätt, försökt gå ner i vikt. Det är resultatet av månader av hårt arbete, stress och dåliga matvanor.

Inte så bra det heller.

I så många år var just denna känsla, att känna att fettet lämnar kroppen, den jag levde för. Det var den som fick smärtan att hålla käft ett tag. Det var den som fick ångesten att släppa, om än bara för en kort stund.

Men nu känner jag ingenting. Det är inte som att jag gör volter för att jag älskar min kropp så mycket, men den är heller inte alls så viktig för mig som den var förut.

Jag kan gå upp eller ned i vikt, och kommer likt de flesta också göra det resten av mitt liv, men jag är av övertygelsen att det inte ska spela någon roll för mitt liv.

Jag vill göra det jag vill i livet, i relationer och karriärsmässigt utan att tankar om min kropp ska stå i vägen. Och så känner jag faktiskt nu för tiden.

Min kropp och tankarna står inte i vägen för mitt liv. De är bara en del av det, precis som så mycket annat.

Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad. Fan vad skönt det är att känna så. Ett kilo upp eller ned gör ingen skillnad.