Army of Lovers räddade mig.

Mina allra första musikidoler var Army of Lovers. Jag var runt 10 år gammal och de var som en uppenbarelse. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande innan.

Det har jag fortfarande inte gjort.

Nu på äldre dagar har jag också verkligen insett hur viktiga de var för mig. De skapade ett utrymme utanför normen som gjorde att jag aldrig kände att min kärlek och min lust var något konstigt.

De utmanade föreställningar om kön och sexualitet på ett sådant kreativt och avväpnande sätt att jag då som liten pojke inte ens insåg vilken positiv påverkan de hade på mig.

Så klart är allt inte deras förtjänst, men de var ett tydligt exempel på att leva utanför normen inte bara innebär hat och förtryck, det kan också vara utvecklande och jävligt roligt.

Barndomsidoler gör mycket för ens svåra ungdomsår. De där åren då en möter och brottas med sig själv och alla demoner i och utanför huvudet.

Barndomsidoler tröstar, får de trötta benen att dansa och vidgar utrymmet för vem en tillåter sig själv att vara i en värld fylld av trånga strukturer och normer.

Det är ingen slump att jag inte är ensam som hbt-person att älska Army of Lovers. De lindrade ångesten hos många hbt-kids genom att peka fuck you åt allt vad normalt heter.

Inget svenskt band har varit lika viktigt genus- och sexualpolitiskt både här i Sverige, men än mer i länder i Östeuropa där hbt-personer lever under lagstadgad homofobi.

Ikväll ställer sig La Camilla Henemark, Jean-Pierre Barda och Alexander Bard sig på scenen i Melodifestivalen och de gör det just för att de vill sprida ”homosexuell propaganda” i östeuropeiska länder med djupt homofoba lagar.

Army of Lovers behövs lika mycket i dag som för 25 år sedan.

Jag saknar honom här.

Det finns en bro. Jag kysste honom under den. Snön yrde omkring oss. Hans kinder var så kalla och röda.

Jag saknar honom där.

Det finns en restaurang på Luntmakargatan. Jag kysste honom där. Bland trädrakar och solfjädrar. Han smakade satay.

Jag saknar honom där.

Det finns en biosalong. Jag kysste honom på rad nummer sju. Några ungdomar kastade popcorn på oss.

Jag saknar honom där.

Det finns en mataffär. Jag kysste honom bredvid toalettpappret och chipsen. Längs min kind rann en tår.

Jag saknar honom där.

Det finns en busshållplats. Jag kysste honom på bänken där. På marken låg krossat glas. Han hade på sig mina gröna seglarskor.

Jag saknar honom där.

Det finns ett bibliotek. Jag kysste honom vid deckarhyllan. Jag skrattade alldeles för högt.

Jag saknar honom där.

Det finns en McDonalds-toalett. Jag kysste honom därinne. På väggen skrev jag ”L hjärta M”.

Jag saknar honom där.

Det finns en säng. Jag kysste honom överallt i den. Ibland luktar jag på lakanet jag har tvättat tiotals gånger sedan han sov på det.

Jag saknar honom där.

Varenda plats jag har varit har betytt något för att han var där med mig. De fick en mening tack vare honom. Nu är de bara platser.

Jag saknar honom här.

Att hitta en strimma ljus i blicken.

Jag kom med molnen på mina axlar. Mörker över vartenda steg jag tog. Såg inte vad som var vägen fram. Såg bara konturerna av ett liv.

Han kom med sommaren och sockervaddet och karusellerna. Han kom med en kärlek jag aldrig hade upplevt innan.

Men jag fann den kärleken på ett hopplöst ställe. Jag var fast i mig själv. Fast i tankar om min egen otillräcklighet. Fast i en sorg över vad jag hade förlorat.

Jag kände mig som en bruten människa.

Att vara så full av sorg gjorde mig även full av mig själv. Det var bara mina smärtor som kändes, sällan någon annans. Att vara så djupt nere i skiten hade gjort min syn grumlig för andras sorger.

Det var därför jag var tvungen att hitta en strimma av ljus i min blick för att kunna se honom på riktigt. Jag var i början så upptagen med att känna hur han smekte mina sår att jag knappt rörde hans.

Jag fanns inte där för honom. Jag såg honom inte genom min sorg. Tackade honom bara för att han såg min.

Jag minns en kväll när vi skulle somna. Jag blottade mitt hjärta som så många gånger förut, och han tog emot det med samma lyhördhet och varsamhet som vanligt, men plötsligt började han gråta.

Jag trodde automatiskt att han grät för min skull att jag först inte ens frågade var tårarna kom ifrån. Men när de fortsatte rinna insåg jag att det som gjorde ont satt i honom.

Där och då sprack bubblan som hade funnits runt mig. Jag såg honom för första gången. Jag insåg att jag måste släppa in en strimma ljus i min blick för att alltid kunna se honom.

Att jag var tvungen att lära mig att släppa taget om mina egna smärtor för att på riktigt lära mig att bära hans. Att kärleken för honom bara växer sig större i takt med att kärleken till mig själv gör det.

Jag älskar dig.

Mamma finns i alla oss som blev kvar.

För två dagar sedan fyllde min systerdotter 16 år. Det lilla knyttet som mina barnarmar höll om en gång har blivit stor.

Jag minns fortfarande hennes bebisskrik där i sjukhusrummet.

Hur jag låg med örat mot min mammas bröstkorg och lyssnade efter ett hjärta som hade slutat slå.

I dag är det 16 år sedan mamma dog.

Det är så märkligt att varje år fira födelsen av en de viktigaste personerna i mitt liv för att ett par dagar senare sörja döden av en av de viktigaste personer jag inte längre har kvar.

Mamma hann hålla om sitt andra barnbarn. Hon hann skryta om henne för sköterskorna. Hon hann älska henne.

En sista tröst innan den sista vilan.

Men allt jag hör är min systerdotters skrik när jag lyssnar efter mammas hjärta. Denna tomma ihåliga bröstkorg. Denna kropp som inte längre är mamma.

Jag hör hennes skrik som sirener i huvudet. 16 år senare, och jag hör det.

Mamma finns inte i någon himmel. Hon finns inte överallt. Hon finns inte i varje steg jag tar. Hon finns inte på min axel. Hon finns inte.

Hon finns i min ryggrad, i mitt skratt, i min brist på tålamod. Hon finns i alla oss som finns kvar. Hon finns i min älskade syster, i min bror, i min systerdotter.

När jag ser på min systerdotter ser jag hur hon har ärvt styrkan, beslutsamheten, klokheten. Bara 16 år i livet, alla vägar ligger framför henne. Hon har ärvt det som kommer att leda henne rätt.

Det är arvet från mamma, från hennes mormor som hon delade två dygn tillsammans med på denna jord.

Jag ser mamma i henne, i oss alla som blev kvar.

Det är en tröst, ändå.

Jag pratade våldtäkt med Malou von Sivers.

Jag var med i Efter Tio med Malou von Sivers i förmiddags för att prata om mina erfarenheter av våldtäkt. Med mig var även Hans Knutagård, den enda forskare i Sverige som har undersökt hur våldtäkt påverkar manliga offer.

Jag tycker att det blev mycket bra sagt och framför allt är det viktigt att frågan lyfts upp. Män som våldtäktsoffer osynliggörs i vårt samhälle vilket gör att extremt få pratar om sin erfarenheter och ännu färre anmäler brotten.

Efter Tio har en temavecka kring initiativet #vågaanmäl, som syftar till att stärka fler våldtäktsoffer att våga och orka anmäla, och jag tycker att det är ett viktigt initiativ.

Men precis som jag sa i programmet måste vi vara tydliga med att aldrig skuldbelägga offret för att den inte anmäler. Jag har själv skrivit om den skuld jag har känt.

Men.

Skulden ligger bara hos männen som våldtar. Skulden är bara deras. Likaså om de försöker våldta någon annan efter en. Det är deras handlingar, deras skuld.

Tyvärr lever vi i en våldtäktskultur där skulden så lätt förflyttas från förövaren till offret, på så många sätt och vis, varav detta bara är ett av dem.

Men skulden ligger bara hos förövaren.

Vi får aldrig glömma det.

Se klippet från Efter Tio här.

Det här är större än Rihanna och Chris Brown.

Rihanna bekräftar i en intervju med Rolling Stone att hon har återförenats med sin ex-pojkvän Chris Brown. Samma Chris Brown som i februari 2009 grovt misshandlade henne i en bil efter ett bråk i centrala Los Angeles.

I polisrapporten kan en läsa om hur han dunkade hennes ansikte mot bilens instrumentpanel. Hur han ströp henne tills hon tappade medvetandet. Hur han skrek att han skulle döda henne.

Han dömdes senare i rätten till fem års villkorlig dom och ett halvårs samhällstjänst. Inte mycket för en sådan grov misshandel, men är mannen känd så är han tydligen inte lika ansvarig för sina brott.

I intervjun med Rolling Stone säger Rihanna:

”When you add up the pieces from the outside, it’s not the cutest puzzle in the world. But it’s different now. We don’t have those types of arguments anymore. We talk about shit. We value each other. We know exactly what we have now, and we don’t want to lose that.”

Och om han skulle bli våldsam igen skulle hon gå direkt, menar hon.

”He doesn’t have the luxury of fucking up again. That’s just not an option. I can’t say that nothing else will ever go wrong. But I’m pretty solid in the knowing that he’s disgusted by that.”

Rihanna menar vidare att Chris Brown har gjort ett misstag som han han nu har betalat för och att ”sometimes people need support and encouragement, instead of ridicule and criticism and bashing.”

Jag tänker inte säga något om Rihannas val, för det är hennes val, det är hennes liv. Jag har sagt allt jag vill säga om hennes del i det hela många gånger tidigare och önskar henne bara väl.

För den som borde ställas till svars är Chris Brown.

Vad har han gjort dessa fyra år som gör att Rihanna nu ser en förändrad man? Hur har han gått från att ha slagit sin flickvän sönder och samman till att nu aldrig tänkas göra det igen?

För det jag har kunnat läsa under de här åren är att han är en man som har slagit sönder loger när han får frågor om misshandeln och som regelbundet hamnar i bråk med andra artister.

Jag har inte sett en förändrad man. Jag har sett en man med ett hett humör och aggressiva tendenser. Och det är bara från den offentliga bilden jag har tillgång till.

Vad händer bakom låsta dörrar?

Jag vet inte. Inte du heller. Men jag vet att jag känner mig obekväm med alla som går tillbaka till en partner som har misshandlat dem grovt. Speciellt till en som inte visar några tecken på förbättring.

För risken är stor att det sker igen.

Jag hoppas därför att diskussionen inte nu stannar vid att folk konstaterar: ”Rihanna har kommit över det. Hon har förlåtit honom. Hon har gått vidare. Vi borde göra detsamma.”

För det här har alltid varit större än Rihanna och Chris Brown.

Det är större än Chris Brown eftersom han inte uppfann kvinnomisshandel. Det är större än Chris Brown då han inte är ansvarig för alla de miljontals fall av kvinnomisshandel som sker varje år världen över.

Det är bara att kolla på statistiken för att förstå hur jävla vanligt detta scenario är. För tänk, 2011 anmäldes enligt BRÅ 28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Det är 76 om dagen.

Kvinnomisshandel är ett stort samhällsproblem och jag vet att det är därför jag och många andra blir så engagerade i öden som Rihannas. Ingen av oss vill att vare sig hon eller någon annan hamnar i en situation där den blir slagen igen.

Det är därför detta bör handla om att vi måste fortsätta diskutera hur vi kan förhindra kvinnomisshandel och allt våld i nära relationer. Det är därför det inte går att släta över ett enda fall av kvinnomisshandel.

Och det är därför Chris Brown, med sitt stora inflytande på sina unga fans, borde vara den som krävs på en förklaring till hur han, enligt Rihanna, inte längre är en kvinnomisshandlare.

Men ingen verkar bry sig om att fråga Chris Brown något. Det är inte han som gång på gång tvingas förklara och försvara. Allt ljus riktas i stället mot offret Rihanna, att hon ska förklara sina beslut. Just att den manlige förövaren slipper de jobbiga frågorna är också ett tecken på något allvarligt.

Den här ständiga förskjutningen av skuld från den manliga förövaren till det (oftast) kvinnliga offret. Hur förövaren skyddas och offret skuldbeläggs eller osynliggörs. Hur det ofta blir till att kvinnan får skylla sig själv om hon går tillbaka.

Det är det som måste diskuteras här.

Vikten av att representeras.

För tre år sedan skrev jag om ett nystartat projekt som jag då såg som ett av de viktigaste för att skapa jämlikhet. Det tycker jag fortfarande.

Rättviseförmedlingen har med sin enkla men geniala idé fått tusentals organisationer, företag och medier att tänka i nya, mer jämlika, banor.

Rättviseförmedlingen har fått över 36 000 personer att samarbeta i sociala medier för att ideellt hjälpa projekt, organisationer och medier att hitta kompetens som hamnat i skymundan på grund av stereotypa föreställningar om exempelvis kön, ursprung och fysiska förutsättningar

För mig som anser att ett av feminismens främsta mål är att skapa och presentera alternativ till de strukturer, ordningar och praktiker som den anser vara dåliga så är Rättviseförmedlingen ett lysande exempel på det.

Det är därför jag känner mig ärad att ha fått och tackat ja till en förfrågan om att delta i Rättviseförmedlingens expansionsråd. Det är ett nystartat projekt där jag och andra intressanta personer ska utbyta erfarenheter och diskutera olika frågor för att föra Rättviseförmedlingens arbete framåt.

För det handlar inte om siffror och procentsatser, utan om vikten av social representation, värdet av att inkludera uteslutna grupper och den symboliska betydelsen av vem som är närvarande.

Precis som statsvetaren Anne Phillips har skrivit i sin bok Närvarons politik anser jag att alla idéer inte kan vara demokratiskt och rättvist representerade när alla de som får representera dem i stor utsträckning är vita heterosexuella män från medel- eller överklass.

Ett argument för social representation menar Phillips är att exempelvis ett lands parlament bör spegla befolkningen för att på så sätt se till att handla för flera olika grupper. Annars är risken att den grupp som dominerar politiken får allt för stort genomslag för sina erfarenheter och intressen.

Samma sak gäller organisationer och företag.

Alla människors erfarenheter, intressen och identiteter måste på ett rättvist sätt få höras, tas på allvar och få vara med att ta beslut, oavsett om det är i en ledningsgrupp, i riksdagen eller på ett redaktionsmöte.

Och icke att förglömma: en inkludering av exempelvis kvinnor har relevans och betydelse även om det visar sig att det inte har några påtagliga följder för de beslut som kan komma att tas.

Det är fortfarande viktigt symboliskt sett då det bereder vägen för fler.

Det är det jag kommer att kämpa för.