Aileen Wournos var den tionde kvinnan att avrättas av den amerikanska staten. Den nionde oktober 2002 stack de en spruta i armen på henne. En dödande en.

Hennes allra sista ord var: ”I’ll be back, I’ll be back.”

Hon hade dömts för morden på sju män.

Aileen jobbade som en liftande hora och hävdade länge att de alla hade våldtagit henne eller försökt att göra det och att hon hade agerat i självförsvar. Senare tog hon tillbaka det.

I en scen i dokumentären Aileen: Life and Death of a Serial Killer när hon tror att kameran är avstängd säger hon att hon visst sköt männen i självförsvar.

Hon ville bara inte hävda det juridiskt längre efter 12 år på death row. För kanske skulle det hindra hennes avrättning.

Och hon ville bara dö, hon ville bara dö.

Hon hade fått utstå rättegångar med okunniga försvarsadvokater, poliser som hellre försökte sälja hennes historia till pressen än att utreda morden ordentligt och hennes närmaste som sålde ut henne i vittnesbåset.

Hon hade sedan hon hade arresterats utnämnts till USA:s första kvinnliga seriemördare. Hon hade förklarats skyldig av medierna långt innan någon domstol gjorde det.

Hon fick sammanlagt fyra dödsstraff.

Jag ser Nick Broomfields dokumentär och ser bara en spillra av en människa. Det är så svårt att se om Aileen någonsin var fylld med det som gör livet värt att leva.

Drömmar, kärlek, hopp.

För barndomen var inte en av sommarängar och glass. Hennes pappa dömdes för flera barnvåldtäkter. Hennes mamma övergav barnen när Aileen var fyra år.

Hennes morfar, som tros vara hennes riktiga pappa, förgrep sig på henne hela barndomen.

Hon började byta avsugningar mot cigaretter vid nio års ålder.

Från att hon var 15 år, och kastades ut av sina morföräldrar, hade hon varit hemlös och horat och liftat sig igenom resten av sitt liv. USA fram och tillbaka, en avsugning där, ett analknull där.

Hade hon någonsin en chans? Hur hade det kunnat sluta någon annanstans?

Det går aldrig att ursäkta dödandet av en annan människa. Det går kanske att förklara och förstå, men aldrig att ursäkta.

Inte heller den amerikanska statens mord på Aileen Wournos.

Efter hennes död spreds hennes aska i trakterna där hon växte upp. På begravningen spelades låten Carnival med Natalie Merchant. Det var Aileens favoritlåt.

Natalie Merchant uttalade sig om det:

”It’s very odd to think of the places my music can go once it leaves my hands. If it gave her some solace, I have to be grateful.”

Jag kan inte låta bli att beröras av Aileens historia. För att den är så fruktansvärd att den knappt går att förstå.

Det är alla historier där mänskligheten bankas, utnyttjas och våldtas ur en människa. Kvar finns bara sorg, smärta och hat.

Aileens allra sista ord var: ”I’ll be back, I’ll be back.”

Jag tror hon gör bäst i att stanna var hon än är.

Den här världen var aldrig hennes.

6,5 miljoner kronor i värsta fall. 570 000 kronor i bästa fall.

Det är de summorna som ett homosexuellt par i USA får betala för att leva tillsammans ett helt liv utan att ha fördelarna och rättigheterna som ett äktenskap innebär.

I en artikel i New York Times för några år sedan gjorde de en grundlig och imponerande uträkning, och kunde konstatera:

”Nearly all the extra costs that gay couples face would be erased if the federal government legalized same-sex marriage.”

De har kollat på faktorer som kostnader för sjukförsäkringar, skatter, pensionsavtal och andra områden som är en del av varje medborgares, och pars, ekonomi.

Deras uträkningar visar svart på vitt vilken ekonomisk nitlott det innebär för samkönade par att inte få och erkännas som gifta.

Det är otroliga siffror. 6,5 miljoner.

Men det är inte lika lätt att värdera hur det känslomässigt måste kännas att inte kunna ha det lika lätt, och billigt, som det heterosexuella grannparet.

Undersökningen ger dock upphov till en lika stor kritik mot hur det amerikanska samhället är uppbyggt som att könsneutrala äktenskap inte är tillåtet på de flesta håll.

USA är uppbyggt på ett sätt som går ut på att individen får klara sig så gott den kan på egen hand. En solidarisk, rättvis och betryggande politik är långt borta, oavsett vem som styr i Vita huset.

Trist, men sant.

Artikeln gav, när den kom, nya argument i kampen för könsneutrala äktenskap. Money talks i USA, som vi vet. Men inte ens det är ett argument som biter.

För det är ju inte den heterosexuella majoriteten som får betala 6,5 miljoner kronor extra.

Så länge som den rådande attityden är att diskriminering av vissa folkgrupper är ok så kommer inte mycket att hända. För konservativa lyssnar inte, de tror.

Och de tror på vad som står i en tusenårig skönlitterär bok, eller i alla fall på de stycken i boken som de vill tro på. Selektiv tro, helt enkelt.

Det sker på bekostnad, bokstavligen, av samkönade pars rätt att leva sina liv under de former de vill.

Jag tyckte att det blev ett bra samtal där mycket klokt blev sagt.

Anna-Maria af Sandeberg, verksamhetschef på Stockholms Centrum för ätstörningar, intervjuades också och kom med bra information och fakta om ätstörningar och berättade även lite om hur resurserna för ätstörningsvård ser ut.

En glädjande nyhet i deras verksamhet är att de ska lansera en killgrupp snart så att män med ätstörningar kan prata med varandra om sina upplevelser och gå igenom behandlingen tillsammans.

Jag tror att det behövs mans- och killgrupper när det gäller ätstörningar just för att män och killar har så svårt att prata om sina problem och söka hjälp.

Om de får prata med människor de lättare kan känna igen sig i så tror jag att det underlättar tillfrisknandet.

Ni kan lyssna på programmet här.

I går tillkännagavs nomineringarna för detta års Oscarsgala. Den nominering jag blev gladast över var den för bästa kvinnliga biroll för Melissa McCarthys insats i lysande Bridesmaids.

Jag älskar Melissa McCarthy. Jag tycker att hon är fruktansvärt rolig i allt hon gör. Hon är en sådan som kan få mig att gapskratta bara med en min.

Trots att hon har varit med i tv-serier som Gilmore Girls och Samantha Who? så var det först förra året som hon fick sitt stora genonbrott. Dels med Bridesmaids och dels med huvudrollen i tv-serien Mike & Molly.

Som jag har skrivit förut har hon ofta fått de klassiska tjocka bästisen-rollerna, men har alltid lyckats fylla dem med stor värme och humor.

Hon har gjort det mesta av det som lätt kunde ha varit klichéer och stereotyper.

Och när hon numera har fått spela roller bortom stereotyperna, som skådespelerskor med större kroppsstorlek ständigt tilldelas, briljerar hon än mer.

Och ingen förvaltar det bättre än Melissa McCarthy.

Ibland är det dock bra att skapa sitt eget material, när det är dåligt med bra roller. I veckan fick jag reda på att Melissa McCarthy har gjort just det.

Då och då de senaste fem åren har hon i all hemlighet lagt ut videor på Youtube med karaktären Marbels Harsgrove. Videos som hon och hennes make gjort hemma när de har haft det tråkigt.

Melissa McCarthy vill dock inte att folk ska tro att Marbles är korkad, tvärtom. Som hon sa hos Anderson Cooper:

”Marbles is very intelligent. She just looks different!”

Oavsett, är hon bland det roligaste jag har sett på länge. Den där peruken, de där käcka tröjorna och hennes lysande analyser av populärkultur.

Hoppas Marbles får en egen film.

En kvinna sprutar och andas in ett medel som är gjort för att rengöra datorer. Hon gör slut på tio burkar per dag. Varje dag. När hon inhalerar medlet blir hon någon annan.

”I feel like I can conquer the world.”

Det säger hon, medan hon ligger ihopkrupen på golvet och inhalerar. Så stor är världen hon erövrar. Den lilla platsen blir hennes, då den blir hanterbar för ett tag.

Kvinnan heter Allison och är med i dokumentärserien Intervention där anhöriga till missbrukande personer försöker se till att de får hjälp ur sina beroenden.

Förutom missbruket av rengöringsmedel lider Allison även av anorexia och skär sig själv regelbundet. Allt självskadebeteende är uttryck för smärtan efter ett sexuellt övergrepp som barn.

I slutet av programmet tar Allison emot den hjälp hon erbjuds, att åka till rehab i tre månader. I eftertexterna får tittaren veta att hon har hållit sig nykter sedan sin tid där och ser positivt på framtiden.

Men jag vet att det tuffa arbetet ur ett missbruk, vad det än är, är resten av livet. Det låter förjävligt, men det är sant. Det blir lättare för varje steg, men det är en lång process.

”Recovery is not a sudden landing, it’s a long journey.”

Jag hörde någon säga det om missbruk en gång och det fastnade. För det är så det är. Att återhämta sig, att tillfriskna, att läka såren, är en process.

Det är en väg, inte en destination.

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mig själv. Att jag inte har kommit längre. Att jag fortfarande kan tänka samma destruktiva tankar, fortfarande göra samma misstag.

Jag vill bara vara klar.

Men sanningen är att min återhämtning från mitt missbruk, min ätstörning, är en livslång en. Det har blivit lättare för varje dag, varje år, men det är en process.

Jag tror insikten om att det är just en process gör den lättare. Det gör att du tillåter dig dumma tankar, snedsteg och misstag på vägen, så länge blicken är riktad framåt.

För mig har den insikten frigjort mig från ångest, skuld och skam. För det finns en skam även kring att inte tillfriskna snabbt nog. Omgivningen vill så gärna se en hel människa när de ser på en.

Det kan lätt bli en ytterligare börda.

Uppbyggandet av sig själv bör i stället ses som ett livslångt projekt, och det finns inget negativt i det, för det är vad som kallas utveckling.

Ju mer vi lär oss om oss själva desto bättre blir vi på att ta hand om oss själva. Jag ser det som något oerhört hoppfullt.

Att den där vägen framför oss inte är oändlig.

Den är vår att leda vart vi vill.

Några dagar innan 39 medlemmar av sekten Heaven’s Gate tog livet av sig den 26 mars 1997 tittade de på min absoluta favoritfilm, Secrets & Lies.

Heaven’s Gate trodde på ufon och medlemmarna tog livet av sig för att kunna kliva på rymdskeppet som de trodde var gömt tillsammans med Jesus bakom kometen Hale-Bopp.

Kanske hittade de det där rymdskeppet, kanske träffade de Jesus.

Jag undrar bara varför inte en film som Secrets & Lies kunde få dem att inse att det här livet är det enda vi har.

Vi kan gå igenom hundra sorger, men ändå lära oss att älska våra liv.

I familjedramat Secret & Lies rivs gamla misstag upp igen. Hemligheter och lögner kommer fram. Alla dumma val blir synliga.

Men även möjligheten att fixa dem. Möjligheten att välja rätt den här gången. Det finns rum för den andra, tredje och hundrade chansen.

Men det handlar om tro.

De där 39 människorna i Heaven’s Gate trodde verkligen. Fast på något helt annat.

De trodde att om de lade sig ner bredvid varandra i sina lila dräkter och gav varandra en dödlig blandning av gift och vodka, ja då skulle de komma någonvart.

De hade lagt ner en stor del av sina liv på planer att komma någonvart. Att dö. De levde aldrig, de bara planerade för att dö.

Under en lång tid levde jag också så. Alla de dagarna då jag inte gjorde något annat än tänkte på min framtid som en utan kärlek.

Att om i morgon känns lika trist som i dag, vad fan är då meningen?

Det är lustigt hur tiden gör om en. Hur mycket jag kan växa, för att jag låter mig själv göra det. För nu känner jag inte så längre.

Det kan vara svårt att vänja sig vid att lycka inte bara behöver vara en gäst beredd att lämna en när som helst.

Men jag ska vänja mig.

Uppskatta det jag har, och inte sakna det jag inte har. Jag ska välja att leva.

Att se Secrets & Lies räckte inte för de 39 människorna i Heaven’s Gate. De ville hellre till nästa nivå, nästa liv, nästa rymd.

Så de gjorde vad de trodde behövdes för att komma dit. De slutade att leva. De hjälpte varandra att ta den där dödliga dosen och låg döendes i dagar för att komma iväg.

Och kanske är de där de vill vara i dag.

Jag kan bara tro.

Det är få kroppsdelar som jag har hatat mer i mitt liv än de här brösten. Och jag har hatat jävligt många delar av min kropp genom åren.

Jag minns att jag utvecklade små knoppar redan när jag var liten och fortfarande var relativt smal. Och med varje kilo jag la på mig växte de sig större och större.

Och med det min skam och äckelkänslor.

Då när jag var yngre hatade jag dem för att de var ett kvinnligt attribut. Det är ju för fan kvinnor som har bröst, inte småpojkar, tänkte jag.

Jag kände en stor skam kring att jag bar på något så kvinnligt kodat. Som om det gjorde mig ännu mer annorlunda. Ännu sämre.

Så jag försökte dölja dem så gott jag kunde. En gång snurrade jag till och med in överkroppen med plastfolie för att göra brösten mindre.

I efterhand vet jag att de där små bröstknopparna knappt syntes. Precis som så många av mina destruktiva tankar om min kropp hade de lite med min verkliga kropp att göra.

Jag såg fel som inte fanns.

Men i dag har jag faktiskt små fasta bröst. Efter att jag lämnade bulimin bakom mig för flera år sedan gick jag upp i vikt och då kom brösten på köpet. Tydligen är bröstkorgen ett område på min kropp som fettet älskar.

Men älskar jag mina bröst?

Nej, det kan jag inte påstå. Men samtidigt har jag inget särskilt emot dem. De är där, oavsett mina tankar om dem, så då kan jag lika gärna acceptera dess existens.

Jag bär till och med ganska urringat ibland, för att jag gillar att visa upp bröstkorgen.

Framför allt har jag inga problem med att bära något som är kvinnligt kodat. Det är jag ju inte över huvud taget. Jag klär mig som en tant för att jag fullständigt skiter i vad som anses vara kvinnligt eller manligt.

Det är den stora skillnaden. Det har släppt skammen. Jag har accepterat vem jag är. Mina mörka tankar må vara många ibland, men kärnan av vem jag är, den är alltid ok.

Bröst eller inte.

Jag är av övertygelsen att verkligheten alltid är värre än fiktionen. Det spelar ingen roll hur hemska monster populärkulturen skapar.

Människor kommer alltid att vara värre.

På annonssajten Craigslist dök en annorlunda annons upp för några år sedan:

”Need a real aggressive man with no concern for women.”

Bakom annonsen sade sig en kvinna vara vars foto även syntes i annonsen. Hon ville att någon skulle bryta sig in hos henne och våldta henne.

Detta ledde till att en man en vecka senare accepterade erbjudandet, trängde sig in i kvinnans lägenhet och våldtog henne under knivhot.

”I’ll show you aggressive.”

Folk får ha vilka sexuella fantasier de vill så länge båda är med på det. Men problemet i det här fallet var att kvinnan inte hade skrivit annonsen.

Det var hennes ex-pojkvän som hade gjort det.

Han ville helt enkelt att hans ex skulle utnyttjas, slås och våldtas av en främling. En främling som var övertygad om att han bara uppfyllde kvinnans våldtäktsfantasi.

Jag såg senare en liknande historia berättas i tv-showen Law & Order SVU. De hade helt enkelt inspirerats av den verkliga händelsen.

De flesta av den tv-seriens avsnitt bygger på verkliga händelser, vilket är vanligt hos många andra kriminalserier också.

Verkligheten är värre än fiktionen.

Under min uppväxt var det en stor diskussion om hur data- och tv-spel influerar våldsbrott. I och med den tekniska utvecklingen och explosionen av data- och tv-spel växte den diskussionen för varje år.

Och den har fortsatt även i år.

Killarna bakom skolskjutningarna i Columbine sades till exempel vara inspirerade av filmer som Natural Born Killers, tv-spel som Doom och musik som Rammstein.

Sådana förklaringar är dock alldeles för simpla.

Visst kan någon sorts inspiration komma från kulturens värld, men om fröet till destruktion inte finns där från början så skulle det inte ha någon verkan.

Folk vill bara finna enkla förklaringar till obegripliga tragedier. Snabba svar. Snabb tröst. Något som gör allt lättare att hantera.

I stället för att inse att det är felen i oss själva och i de samhällen vi har skapat som är roten till de onda handlingarna.

Och vi vet ju vad vi kan göra åt det. Jobba med oss själva, från insidan ut i samhällskroppen.

Vi är monstren vi måste bekämpa.

Mitt största knäck var att jag försökte haffa människor som olagligt stod på handikapplatser vid Ica. Åh, spännande.

Det värsta ögonblicket var när jag åkte hem till en rullstolsburen man som skulle vara knäckets case.

När han öppnade dörren kände jag direkt stanken av urin. Han ursäktade det med att hans stomipåse hade gått sönder över hela vardagsrumsgolvet.

Jag blev helt jävla ställd.

Frågade om han ville ha hjälp att torka upp det. Men han sa att hemtjänsten var på väg. Så jag gjorde min intervju och fotade honom där mitt i allt kiss.

Som tur var brydde han sig inte om att tycka det var pinsamt. Själv svor jag att aldrig arbeta på en lokaltidning igen.

Jag har hållit mitt ord.

Men med det sagt så uppskattar jag faktiskt den charmiga nyhetsvärdering som bara finns i riktiga lokaltidningar. Den som bara går ut på att folk ska klaga över dumma saker.

Det skildrar med all tydlighet bloggen Lokaltidningsbesvikelse. Den lägger helt enkelt upp de mest triviala nyheterna från Sveriges alla hålor.

Nyheter om folk som är sura över att det var kö i skidliften, att de blev avsläppta vid fel busshållsplats eller fastnade i centrumets elektriska dörrar.

Nyheter om sur köttfärs, om att få tillbaka en  falsk tjugolapp i växel och om för ”höga” filmjölkspaket som inte går att få in i kylskåpet (ni måste läsa den!)

Det är på riksnivå riktiga icke-nyheter som säger absolut ingenting av värde. Men på lokalnivå är det riktiga rättviseproblem.

Just därför är det en sådan stor humor!

Jag är ganska bra på att bowla. Eller rättare sagt: jag suger inte lika mycket på det som jag gör i de allra flesta andra sporter.

När jag var pojke hade jag klippkort till bowlinghallen i Sumpan. Det var tider det.

Bowling är en idrott som jag aldrig har förstått tanken med att kvinnor och män spelar var för sig.

Numera tycker jag att det är få idrotter där könsuppdelning är berättigat ens ur ett sportsligt rättviseperspektiv.

Bowling är inte en idrott som enbart styrs av muskelmassa, vilket oftast är ett argument för könsuppdelning. Bowling handlar mest av allt om teknik.

För några år sedan hände något historiskt. Amerikanska Kelly Kulick skrev idrottshistoria när hon som första kvinna besegrade männen och vann PBA Tournament of Championship i Las Vegas – en av bowlingens fyra majors.

Billie Jean King, legendarisk tennisspelare och ordförande för Women’s Sport Foundation, sa då:

”Kelly Kulick’s win at the PBA Tour’s Tournament of Champions is not only historic, it serves as a motivational and inspirational event for girls and women competing at all levels all around the world.”

Det speciella med Kelly Kulicks seger var att hon vann utan handikapp.

I Sverige finns det nämligen flera tävlingar där kvinnorna utmanar och till och med besegrar männen. Men damerna får starta med ett åtta poängs försprång per serie.

I seriespelet finns inget handikapp och upp till division 1 får damer spela med herrlag, men inte i högsta serien.

I Sverige har det länge pratats om att en gemensam elitserie för män och kvinnor ska startas. Men inget händer.  Männen har inte velat det.

Som alltid vill inte männen släppa till. Så typiskt. Det är bara att byta ut ”må bästa man vinna” till ”må bästa spelare vinna”.

Varför är det så svårt för vissa män?

Med historiska segrar som Kelly Kulicks kommer det att bli allt svårare för männen att ställa sig i vägen. Det är 2012. Saker och ting förändras.

Keep up, boys.