Kategoriarkiv: whatever

Jag har aldrig någonsin använt en smiley.

Jag ska avslöja en hemlighet. Jag har aldrig i hela mitt liv använt en smiley. Och jag kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Jag känner mig minst sagt rätt ensam om det.

Det handlar inte om att jag skulle ha någon sorts pretentiös överlägsen attityd om att det är ett fult sätt att kommunicera. Jag skriver ju för fan jävla och fan hela jävla tiden.

Jag har bara inte fattat det sättet att kommunicera.

Jag minns faktiskt inte när folk började använda smileys, men jag minns att jag redan då tyckte att det kändes mer som ett hinder i kommunikationen än en hjälp.

Jag minns att jag satt där med ett sms eller ett mejl och undrade vad fan en viss smiley betydde. Är personen glad, arg, ledsen eller kåt? jag fattade aldrig riktigt.

Det kom alltid en ny smiley så fort jag hade lärt mig en annan.

Jag förstår ju syftet med smileys. Att de på något sätt ska ersätta det vi inte kan se i en text. Det vill säga en viss känsla och hur en person uttrycker den känslan.

Vi vet alla att sms kan tolkas på helt olika sätt. Är det allvarligt menat? Sarkastiskt? Aggressivt? Med en smiley ska det som står mellan raderna bli tydligare och vi ska förstå varandra bättre.

Allt det fattar jag. Men jag fattar inte varför folk använder smileys till allt de skriver. Till slut blir det som att vissa inte säger något alls förutom en smiley.

Det blir som att de inte längre kan uttrycka sig med ord.

Jag tror att det som egentligen stör mig med smileys är just när de används som krycka när det inte behövs en. En onödig överanvändning som för mig personligen bara förhindrar kommunikationen.

Men, med allt det sagt så är jag ju van. Det är inget stort problem i min värld. Alls. Alla jag känner använder smileys. Jag tycker inte sämre om dem för det.

De kommer bara inte få en smiley tillbaka.

Jag ger min blogg en extreme makeover.

Efter nästan två och ett halvt år med samma bloggdesign vill jag med ett nytt år också uppdatera designen. Få lite ny energi.

Samtidigt har jag så svårt för förändring. Jag kände en sådan trygghet i hur min blogg såg ut. Men allt förändras, så även jag.

Jag ville ha något helt annorlunda från den tidigare designen, men ändå något enkelt och relativt minimalistiskt. Bara lite bilder på mig dansandes i mina underkläder.

Jag är väldigt nöjd med resultatet.

Vad tycker ni?

Det är dags att recycla människokroppar.

 

I min senaste krönika i Frihet diskuterar jag döda kroppar. Jag menar att om en gris kan användas i 185 olika produkter så borde även den döda människokroppen användas till fler saker.

”Det finns i tvål, tuggummi och öl. Det finns i porslin, mediciner och fotopapper. Det finns i smink, målarfärg och tandkräm. Det finns i bröddegar, cigaretter och biodiesel. Det finns till och med i tågbromsar, ammunition och hjärtklaffar. Vad, undrar ni säkert. Jo, delar av en slaktad gris så klart. Det har den holländska konstnären Christien Meindertsma kommit fram till då hon under tre års tid kartlade alla produkter som skapades av delar från en och samma gris, nummer 05049 på ett holländskt slakteri. Hon fann att hud, ben, muskler, blod och de inre organen från en och samma gris användes i 185 olika produkter världen över.”

Läs resten av krönikan här.

Det var dock mycket jag var tvungen att lämna ute från min krönika på grund av platsbrist. För när jag undersökte användningsområden för döda kroppar upptäckte jag en hel del märkliga som jag verkligen inte tycker särskilt bra om.

Som på 1950-talet då riktiga kroppar användes i krocktest av bilar. Men då de som utförde testerna ofta blev traumatiserade av att se en mänsklig kropp slås sönder uppfann man crash test-dockor som numera är de flesta bilföretag använder i sina tester.

Men runt om i världen används fortfarande riktiga döda kroppar.

En annan grej är att den amerikanska militären på 1970-talet använde donerade döda kroppar för att testa vilken sorts skor som skyddar bäst på minfält och vilka skyddsvästar som skyddar bäst när de blir beskjutna.

Ett annat exempel är Günther von Hagens kontroversiella utställningskoncept Bodyworlds där verkliga människokroppar har preparerats och skiktats och sedan hopfogats i olika poser.

Tydligen är kön i Tyskland lång för att själv få donera sin kropp och efter döden på samma sätt bli itusågad, preparerad och på något sätt bli, ja, återuppstånden.

Mitt pyttelilla kändisskap klär mig inte.

 

Jag är knappast en kändis, men då jag skriver en blogg som läses av några tusen i veckan händer det att läsare hejar på mig på stan. Jag blir lika jävla paff varje gång.

Som i går på Myrorna i Sundbyberg där en kvinna plötsligt ropade mitt namn mitt i blusavdelningen. Hon visade sig vara en jättetrevlig läsare som gav mig väldigt snälla kommentarer.

Där stod jag paff, svettig och dessutom irriterad efter ett bråk med tanten i kassan om att jag hade tagit in fler än fem plagg i provrummet. Jag hoppas att jag var trevligare mot läsaren än vad jag var mot tanten i kassan.

Jag måste säga att det känns extremt märkligt att bli igenkänd och stoppad av främlingar. Jag har tillräckligt svårt att komma ihåg människor jag har träffat förut som säger hej. Att nu dessutom ha främlingar ropandes mitt namn gör allt lite mer märkligt.

De flesta av oss är inte och kommer aldrig att bli kända för den större allmänheten så vi kommer heller inte att uppleva hur det är. Jag kan bara tänka mig hur jävla obekvämt och klaustrofobiskt det lätt kan bli.

Att aldrig kunna vara anonym. Att aldrig kunna gömma sig i de stora massorna. Att alltid ha allas blickar på sig, även om de må vara fyllda av beundran.

Missförstå mig rätt, jag uppskattar verkligen när läsare säger hej och några snälla ord, och uppmuntrar er som ser mig ute på stan att göra just det. Men bli bara inte överraskade om jag reagerar som ett stort jävla frågetecken.

Jag tror helt enkelt inte att mitt pyttelilla kändisskap klär mig.

Det finns ingen kärlek som den till idoler.

Jag har inte sett ett enda avsnitt av Let’s Dance den här säsongen. Jag har haft bättre saker för mig. Men i går kväll satt jag i en soffa med chips, vin och sällskap. Och jag gjorde det jag aldrig hade trott om mig själv.

Jag ringde in och röstade.

Ända sedan han var med i Idol har jag varit lite småkär i Mattias Andréasson. Jag förlät honom för varenda sur ton och valpig blick. Han sjöng Your Song och jag visste att han sjöng den till mig.

Jag kände mig lite som en 14-årig tjej som skriker och svimmar när hon ser sin idol.

Det är en så häftig känsla. När man känner den släpper man alla sociala spärrar. Man skiter i om man är töntig, pinsam och överdriven.

Man bara låter alla känslor komma på en och samma gång.

Den sortens pubertala idoldyrkan handlar inte om idolen i sig, hur den sjunger eller agerar, utan enbart om de känslor den framkallar hos en. Det är som om idolen är en ursäkt för primala känsloutspel.

Nu är ju inte Mattias Andréasson en sån idol för mig. Please! Han är bara väldigt snygg, vilket gör mina knän svaga av andra mer orumsrena anledningar.

Jag tror att det bara finns två personer som skulle kunna få mig att svimma, och skrika i höga toner. Som skulle få mig att gråta hejdlöst medan jag kramade min hemmagjorda idolskylt.

Först och främst Dolly Parton. Jag älskar hennes musik innerligt och djupt. Jag älskar hennes personlighet, självdistans och framför allt hennes jävla stora humor.

Hennes bröst skulle knocka mig om jag träffade henne.

För det andra Oprah Winfrey. Hon är ju något av  det närmsta jag kommer en gud. Hon är mänsklig, empatisk och har hjälpt mig som få andra i denna värld.

Jag tror att jag skulle skrika rakt ut om hon kom runt hörnet.

Den här pubertala idoldyrkan handlar om att ge sig hän, kasta ut alla sociala normer och bara låta sig omfamnas av en enda känsla, ett enda nu.

Det är något väldigt vackert med det.

(Vilka idoler skulle göra era knän svaga?)

Vilken osis att kvinnor blöder ur underlivet.

För några år sedan satt jag på ett café när jag plötsligt såg att min kompis blödde mellan benen. Hon sa bara oj och sprang in på toaletten. Mensen hade kommit och bindan var inte på.

Hon tog det piano medan jag blev helt chockad. Du blöder ju människa!

Alltså, jag visste mycket väl vad mens var för något, men ändå slås jag än i dag av att kvinnor faktiskt blöder regelbundet ur underlivet. Jag vet att jag framstår som en korkad grabb, men mens är ju crazy.

Och vilken jävla osis för kvinnor. Underordnade och blödande. Kul.

Att en gång i månaden tvingas kånka på bindor och tamponger, undvika vita byxor och för de med ännu större otur, riktiga jävla menssmärtor.

Jag har hört så många menshistorier av mina tjejkompisar genom åren. Hur de har glömt en tampong där inne, haft sex och sedan känt en konstig lukt från underlivet någon månad senare.

Eller om hur de har blött igenom bindor och använt toapapper och blad när de har varit någonstans och sista mensskyddet har tagit slut.

Och reklamen då! Jag läser om hur Elin Grelsson fick en plåtburk med en pudel på när hon köpte Libresse-bindor. Om hur man nu tydligen kan ”uttrycka sig själv” genom sitt mensskyddsfodral.

Haha!

Men skämt åsido, hon tar upp en sak jag har undrat över. Nämligen att kvinnor tvingas betala för sitt (ofta kassa) mensskydd.

”Det är jättefint att ni ger bort etuier till ett värde av 35 kronor för att göra mensen lite snyggare och roligare, Libresse. Kanske hade jag varit lite gladare och uppskattat det mer om inte min grundtanke hade varit att det är helt jävla sjukt att jag ska betala för dessa produkter, med eller utan plåtask med gullig hund på.”

Elin Grelsson menar att det finns värsta stora marknaden för mensskydd då målgruppen är svältfödd på bra och skonsamma produkter till ett billigare pris än vad som nu finns att tillgå.

Jag erkänner gärna min stora okunskap när det gäller mensskydd, men jag undrar: varför är inte mensskydd något som är gratis eller subventionerat?

Det känns ju liksom lite väl tufft att halva befolkningen tvingas köpa skydd mot ett blödande underliv i typ 40 år, medan den andra halvan inte behöver bry sig ett skit. Eller?

Och en sista okunnig fråga: vad fan är en menskopp?

För er skull är jag en schlagerbög 3.

1. Alcazar.
Det är den bästa låten av alla de hundra de har ställt upp med. Men hundra är nyckelordet här.

2. Johannes Bah Kuhnke.
Jag har alltid älskat hans fru Alice Bah. Det är det enda positiva jag kan säga.

3. Elin Lanto.
Jag förstår varför människan skriker efter en doktor. Det här är nämligen sjukt jävla dåligt.

4. Erik Linder.
Han sjunger om att det är jobbigt att se ungar dö. Varför försöker han då att tråka ut dem och oss till döds?

5. Getty Domein.
Jag är svag för afrikansk musik och trots det bögigaste numret hittills i år så låter det inte som att moderlandet kommer att kalla hem Getty anytime soon.

6. Timoteij.
Är de puckade? De spelar fiol, dragspel och flöjt i en låt med bara synthljud! De har noll utstrålning och knappt några sångröster, ändå är det årets mest effektiva låt. Och det kommer att räknas.

7. Darin.
En klonad It Must Have Been Love. Jag grät faktiskt när jag hörde den. Jag blev lika överraskad som ni.

8. Crucified Barabara.
De får alla andra att se ut som pussys. Jag hoppas att de korsfäster hela jävla startfältet.

För första gången var det rätt fyra vidare. Men jag kommer inte över att inte fler grät med Darin. Jag tyckte att han var solklar etta för Mainstreamsverige. Vilket som.

Det var årets hittills fyra bästa låtar som gick vidare.

Fan vad jag är snygg.

Jag skröt ju för några veckor sedan om min avtecknade nuna. Nu har årets första nummer av Frihet kommit ut.

Tryck här och bläddra fram till sidan 42 så ser ni hur den ser ut i sitt rätta sammanhang.

Annars kan ni ju bara kolla på skärmdumpen här ovanför.

Fan vad jag är snygg. Även om mina ögonbryn är buskigare i verkligheten. Och att jag har en underkropp.

Äntligen har jag blivit en tecknad typ.

Jag blev så glad idag. Så där glad att jag inte kunde sluta le fånigt.

Precis som för Julia Skott har en av mina journalistiska drömmar alltid varit att få en tecknad byline. Och precis som för Julia har den nu gått i uppfyllelse.

Jag skriver ju kulturkrönikor i tidningen Frihet och från och med nästa nummer kommer bylinebilderna att vara tecknade.

Jag fick se min idag. Jag kunde inte sluta le. Den är så jävla snygg. Nästan så där jobbigt cool att jag avundas min egen tecknade versions utseende. Bisarr känsla!

Tyvärr kan jag inte visa den på grund av rättigheter och sånt. Ni får vänta tills nästa nummer kommer ut i början av februari. Kalla mig en teaser om ni vill.

Annelie Carlström heter illustratören. Gå in och kolla på hennes illustrationer så kan ni få en aning om hur jävla snygg jag är avtecknad.

Nu ska jag fortsätta att le.

Min julklapp till er!

Just det. Jag glömde min julklapp till er. Min kompis Andreas band Nervous Nellie har släppt en ny video.

Jag var ju med i deras förra. Men de klarar sig fint utan mig, måste jag erkänna.

De är julgodis.

Så: