Kategoriarkiv: våld

Slag för slag älskade min pojkvän mig.

Jag har skrivit en krönika i dagens DN Söndag som är en systertext till den jag skrev för ett tag sedan om att vänja sig vid att kärlek gör ont.

I min krönika tar jag upp hur problematisk frågan ”Varför lämnade du inte?” är.

”Den första gången jag kände blodet rinna från min spruckna läpp, tänkte jag att han inte menade att göra mig illa. Den andra gången tänkte jag att han åtminstone inte slog mig lika hårt. Den sjätte gången låg resterna av mitt krossade hjärta kvar på lakanet efteråt.”

Läs resten av krönikan här.

Jag pratade våldtäkt med Malou von Sivers.

Jag var med i Efter Tio med Malou von Sivers i förmiddags för att prata om mina erfarenheter av våldtäkt. Med mig var även Hans Knutagård, den enda forskare i Sverige som har undersökt hur våldtäkt påverkar manliga offer.

Jag tycker att det blev mycket bra sagt och framför allt är det viktigt att frågan lyfts upp. Män som våldtäktsoffer osynliggörs i vårt samhälle vilket gör att extremt få pratar om sin erfarenheter och ännu färre anmäler brotten.

Efter Tio har en temavecka kring initiativet #vågaanmäl, som syftar till att stärka fler våldtäktsoffer att våga och orka anmäla, och jag tycker att det är ett viktigt initiativ.

Men precis som jag sa i programmet måste vi vara tydliga med att aldrig skuldbelägga offret för att den inte anmäler. Jag har själv skrivit om den skuld jag har känt.

Men.

Skulden ligger bara hos männen som våldtar. Skulden är bara deras. Likaså om de försöker våldta någon annan efter en. Det är deras handlingar, deras skuld.

Tyvärr lever vi i en våldtäktskultur där skulden så lätt förflyttas från förövaren till offret, på så många sätt och vis, varav detta bara är ett av dem.

Men skulden ligger bara hos förövaren.

Vi får aldrig glömma det.

Se klippet från Efter Tio här.

Det här är större än Rihanna och Chris Brown.

Rihanna bekräftar i en intervju med Rolling Stone att hon har återförenats med sin ex-pojkvän Chris Brown. Samma Chris Brown som i februari 2009 grovt misshandlade henne i en bil efter ett bråk i centrala Los Angeles.

I polisrapporten kan en läsa om hur han dunkade hennes ansikte mot bilens instrumentpanel. Hur han ströp henne tills hon tappade medvetandet. Hur han skrek att han skulle döda henne.

Han dömdes senare i rätten till fem års villkorlig dom och ett halvårs samhällstjänst. Inte mycket för en sådan grov misshandel, men är mannen känd så är han tydligen inte lika ansvarig för sina brott.

I intervjun med Rolling Stone säger Rihanna:

”When you add up the pieces from the outside, it’s not the cutest puzzle in the world. But it’s different now. We don’t have those types of arguments anymore. We talk about shit. We value each other. We know exactly what we have now, and we don’t want to lose that.”

Och om han skulle bli våldsam igen skulle hon gå direkt, menar hon.

”He doesn’t have the luxury of fucking up again. That’s just not an option. I can’t say that nothing else will ever go wrong. But I’m pretty solid in the knowing that he’s disgusted by that.”

Rihanna menar vidare att Chris Brown har gjort ett misstag som han han nu har betalat för och att ”sometimes people need support and encouragement, instead of ridicule and criticism and bashing.”

Jag tänker inte säga något om Rihannas val, för det är hennes val, det är hennes liv. Jag har sagt allt jag vill säga om hennes del i det hela många gånger tidigare och önskar henne bara väl.

För den som borde ställas till svars är Chris Brown.

Vad har han gjort dessa fyra år som gör att Rihanna nu ser en förändrad man? Hur har han gått från att ha slagit sin flickvän sönder och samman till att nu aldrig tänkas göra det igen?

För det jag har kunnat läsa under de här åren är att han är en man som har slagit sönder loger när han får frågor om misshandeln och som regelbundet hamnar i bråk med andra artister.

Jag har inte sett en förändrad man. Jag har sett en man med ett hett humör och aggressiva tendenser. Och det är bara från den offentliga bilden jag har tillgång till.

Vad händer bakom låsta dörrar?

Jag vet inte. Inte du heller. Men jag vet att jag känner mig obekväm med alla som går tillbaka till en partner som har misshandlat dem grovt. Speciellt till en som inte visar några tecken på förbättring.

För risken är stor att det sker igen.

Jag hoppas därför att diskussionen inte nu stannar vid att folk konstaterar: ”Rihanna har kommit över det. Hon har förlåtit honom. Hon har gått vidare. Vi borde göra detsamma.”

För det här har alltid varit större än Rihanna och Chris Brown.

Det är större än Chris Brown eftersom han inte uppfann kvinnomisshandel. Det är större än Chris Brown då han inte är ansvarig för alla de miljontals fall av kvinnomisshandel som sker varje år världen över.

Det är bara att kolla på statistiken för att förstå hur jävla vanligt detta scenario är. För tänk, 2011 anmäldes enligt BRÅ 28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Det är 76 om dagen.

Kvinnomisshandel är ett stort samhällsproblem och jag vet att det är därför jag och många andra blir så engagerade i öden som Rihannas. Ingen av oss vill att vare sig hon eller någon annan hamnar i en situation där den blir slagen igen.

Det är därför detta bör handla om att vi måste fortsätta diskutera hur vi kan förhindra kvinnomisshandel och allt våld i nära relationer. Det är därför det inte går att släta över ett enda fall av kvinnomisshandel.

Och det är därför Chris Brown, med sitt stora inflytande på sina unga fans, borde vara den som krävs på en förklaring till hur han, enligt Rihanna, inte längre är en kvinnomisshandlare.

Men ingen verkar bry sig om att fråga Chris Brown något. Det är inte han som gång på gång tvingas förklara och försvara. Allt ljus riktas i stället mot offret Rihanna, att hon ska förklara sina beslut. Just att den manlige förövaren slipper de jobbiga frågorna är också ett tecken på något allvarligt.

Den här ständiga förskjutningen av skuld från den manliga förövaren till det (oftast) kvinnliga offret. Hur förövaren skyddas och offret skuldbeläggs eller osynliggörs. Hur det ofta blir till att kvinnan får skylla sig själv om hon går tillbaka.

Det är det som måste diskuteras här.

Varför samarbetar Rihanna med sin misshandlare?

För någon månad sedan dök Rihanna upp med en remix av låten Birthday Cake där hennes ex-pojkvän Chris Brown gästar.

Samma Chris Brown som 2009 misshandlade henne blå och blodig i limousinen på väg till Grammygalan. Han sjunger nu på den sexiga singeln att han vill ”give it to her in the worst way.”

Vad fan?

Rihanna fick mycket, och helt berättigad, kritik för det hela, men det är först nu som hon kommenterar samarbetet. Och hennes försvar? Att hon tänker som en musiker som vill samarbeta med den bästa i branschen.

”It’s music, and it’s innocent.”

Jag vet och har diskuterat att kända kvinnor direkt stämplas som förebilder och att det är orättvist att de ges ett så stort ansvar över att inte påverka andra kvinnor negativt.

Men vad fan.

Detta är ganska så enkel matematik i min bok.

För vad sänder det för budskap att Rihanna samarbetar med mannen som misshandlade henne blå och blodig? Oavsett hennes intentioner, vad tror hon budskapet blir?

Det blir ännu mer osmakligt då det de sjunger om i låten är att ha dominant sex med varandra. För mig finns det inget ”innocent” över det.

Det må kännas ”oskyldigt” för Rihanna, och bra för henne om hon har bearbetat vad som hände så pass att hon samarbetar med mannen som slog henne.

Men kalla det inte oskyldigt när det budskap hon sänder ut, och nu förstärker med sitt uttalande, är att det inte var någon stor grej att hon blev misshandlad.

Att han nu gärna får ”give it to her in the worst way” igen.

Självklart ska människor få gå vidare och förlåta människorna som har gjort dem illa. Självklart ska människor som har gjort andra illa få en chans att bevisa att de har lärt sig bättre beteenden.

Men det är, om jag nu ska tro att det är så, på en annan privat nivå. På denna nivå, som offentlig person, så funkar det inte för mig. Det sänder ut riktigt osmakliga budskap.

Så klart har detta samarbete med pr att göra. Så klart handlar det om att få uppmärksamhet för att på så sätt kränga lite fler skivor.

Och det görs på bekostnad av att Rihanna tappar trovärdighet. Hon sjunger med mannen som misshandlade henne, som om det inte är konstigt.

Självklart ger det en äcklig smak i munnen.

Men.

Även om jag har min åsikt klar i frågan, så är hela situationen, som vi vet väldigt lite om, mer komplex än så. Rebecka Hedström resonerar väldigt bra om det:

”Är det rimligt att, med kunskap om hur dynamiken i våldsamma relationer ofta fungerar, förkasta en kvinna för att hon igen vänder sig mot sin förövare?”

Det är en viktig poäng och jag tycker inte att Rihanna ska bannas för detta. Kritik förtjänar hon, men detta handlar fortfarande om ett offer som har valt att hantera sin situation på detta viset.

Det är en person som samma år som hon misshandlades släppte skivan Rated R där hon sjöng texter om våld och sex som kändes märkliga med tanke på hennes erfarenheter.

Det var så hon valde att hantera det, och må så vara.

Även om jag tycker att detta är ett dumt sätt att skapa pr, vilket Rihanna som största popstjärnan i världen just nu knappast behöver, så är hon fortfarande en människa.

Rebecka Hedström skriver:

”Det är också vanskligt att tillskriva våra förebilder alltför stor påverkan i hur vi hanterar våra personliga relationer och liv. Rihanna har rimligtvis all rätt i världen att hantera sitt liv och sin karriär på det sätt hon själv önskar. Om hon har förlåtit honom är valet att visa det för omvärlden hennes eget, även om det lämnar en bitter eftersmak.”

Dessutom, måste jag lägga till, så är det synd att det alltid bara är Rihannas val som diskuteras, även om det var viktigt i detta fall.

För samtidigt, var är kritiken mot Chris Brown? Den har alltid känts allt för tyst. Han dömdes till löjligt lågt straff i rätten och hans skivförsäljning snarare ökade i och med misshandeln.

Nu är han större än någonsin.

Som om kvinnomisshandel inte är någon stor grej.

Dessutom, när jag har läst och hört intervjuer med honom känns det alltid som att han inte har förstått det hemska han gjorde. Hans ånger känns ofta falsk och framtvingad av pr-människor.

Han har kunnat glida genom det hela utan en skråma.

Det kan jag tyvärr inte säga om Rihanna.

Empati för en kvinnlig seriemördare.

Aileen Wournos var den tionde kvinnan att avrättas av den amerikanska staten. Den nionde oktober 2002 stack de en spruta i armen på henne. En dödande en.

Hennes allra sista ord var: ”I’ll be back, I’ll be back.”

Hon hade dömts för morden på sju män.

Aileen jobbade som en liftande hora och hävdade länge att de alla hade våldtagit henne eller försökt att göra det och att hon hade agerat i självförsvar. Senare tog hon tillbaka det.

I en scen i dokumentären Aileen: Life and Death of a Serial Killer när hon tror att kameran är avstängd säger hon att hon visst sköt männen i självförsvar.

Hon ville bara inte hävda det juridiskt längre efter 12 år på death row. För kanske skulle det hindra hennes avrättning.

Och hon ville bara dö, hon ville bara dö.

Hon hade fått utstå rättegångar med okunniga försvarsadvokater, poliser som hellre försökte sälja hennes historia till pressen än att utreda morden ordentligt och hennes närmaste som sålde ut henne i vittnesbåset.

Hon hade sedan hon hade arresterats utnämnts till USA:s första kvinnliga seriemördare. Hon hade förklarats skyldig av medierna långt innan någon domstol gjorde det.

Hon fick sammanlagt fyra dödsstraff.

Jag ser Nick Broomfields dokumentär och ser bara en spillra av en människa. Det är så svårt att se om Aileen någonsin var fylld med det som gör livet värt att leva.

Drömmar, kärlek, hopp.

För barndomen var inte en av sommarängar och glass. Hennes pappa dömdes för flera barnvåldtäkter. Hennes mamma övergav barnen när Aileen var fyra år.

Hennes morfar, som tros vara hennes riktiga pappa, förgrep sig på henne hela barndomen.

Hon började byta avsugningar mot cigaretter vid nio års ålder.

Från att hon var 15 år, och kastades ut av sina morföräldrar, hade hon varit hemlös och horat och liftat sig igenom resten av sitt liv. USA fram och tillbaka, en avsugning där, ett analknull där.

Hade hon någonsin en chans? Hur hade det kunnat sluta någon annanstans?

Det går aldrig att ursäkta dödandet av en annan människa. Det går kanske att förklara och förstå, men aldrig att ursäkta.

Inte heller den amerikanska statens mord på Aileen Wournos.

Efter hennes död spreds hennes aska i trakterna där hon växte upp. På begravningen spelades låten Carnival med Natalie Merchant. Det var Aileens favoritlåt.

Natalie Merchant uttalade sig om det:

”It’s very odd to think of the places my music can go once it leaves my hands. If it gave her some solace, I have to be grateful.”

Jag kan inte låta bli att beröras av Aileens historia. För att den är så fruktansvärd att den knappt går att förstå.

Det är alla historier där mänskligheten bankas, utnyttjas och våldtas ur en människa. Kvar finns bara sorg, smärta och hat.

Aileens allra sista ord var: ”I’ll be back, I’ll be back.”

Jag tror hon gör bäst i att stanna var hon än är.

Den här världen var aldrig hennes.

Människor är alltid värre än monster.

Jag är av övertygelsen att verkligheten alltid är värre än fiktionen. Det spelar ingen roll hur hemska monster populärkulturen skapar.

Människor kommer alltid att vara värre.

På annonssajten Craigslist dök en annorlunda annons upp för några år sedan:

”Need a real aggressive man with no concern for women.”

Bakom annonsen sade sig en kvinna vara vars foto även syntes i annonsen. Hon ville att någon skulle bryta sig in hos henne och våldta henne.

Detta ledde till att en man en vecka senare accepterade erbjudandet, trängde sig in i kvinnans lägenhet och våldtog henne under knivhot.

”I’ll show you aggressive.”

Folk får ha vilka sexuella fantasier de vill så länge båda är med på det. Men problemet i det här fallet var att kvinnan inte hade skrivit annonsen.

Det var hennes ex-pojkvän som hade gjort det.

Han ville helt enkelt att hans ex skulle utnyttjas, slås och våldtas av en främling. En främling som var övertygad om att han bara uppfyllde kvinnans våldtäktsfantasi.

Jag såg senare en liknande historia berättas i tv-showen Law & Order SVU. De hade helt enkelt inspirerats av den verkliga händelsen.

De flesta av den tv-seriens avsnitt bygger på verkliga händelser, vilket är vanligt hos många andra kriminalserier också.

Verkligheten är värre än fiktionen.

Under min uppväxt var det en stor diskussion om hur data- och tv-spel influerar våldsbrott. I och med den tekniska utvecklingen och explosionen av data- och tv-spel växte den diskussionen för varje år.

Och den har fortsatt även i år.

Killarna bakom skolskjutningarna i Columbine sades till exempel vara inspirerade av filmer som Natural Born Killers, tv-spel som Doom och musik som Rammstein.

Sådana förklaringar är dock alldeles för simpla.

Visst kan någon sorts inspiration komma från kulturens värld, men om fröet till destruktion inte finns där från början så skulle det inte ha någon verkan.

Folk vill bara finna enkla förklaringar till obegripliga tragedier. Snabba svar. Snabb tröst. Något som gör allt lättare att hantera.

I stället för att inse att det är felen i oss själva och i de samhällen vi har skapat som är roten till de onda handlingarna.

Och vi vet ju vad vi kan göra åt det. Jobba med oss själva, från insidan ut i samhällskroppen.

Vi är monstren vi måste bekämpa.

Se mig i skoldokumentär om män och våldtäkt.

I början av året blev jag tillfrågad av några gymnasielever om jag ville ställa upp för en dokumentär de ville göra om män och våldtäkt. Deras projektarbete i trean.

Så klart ville jag det då jag vill uppmuntra och hjälpa alla som vill lyfta ett sådant viktigt ämne. Förra veckan fick jag ta del av resultatet, som för övrigt gav dem högsta betyg, och jag är imponerad.

Det är viktig liten film.

Sedan kan ju jag tycka att jag babblar för mycket hela tiden utan att få något sagt, men det är ju bara min osäkerhet som talar. Blir lätt obekväm av att se och höra mig själv.

Men det hindrar inte mig från att fortsätta synas och höras.

Ni kan se filmen här.

Jag säger mina sista ord till min våldtäktsman.

I solljuset är det svårare att gömma sig. Även i skuggorna syns jag. Och han ser mig. Jag har lyckats gömma mig från honom alla tidigare gånger. Lyckats lämna honom med bara ett ögonkast.

Men nu står han framför mig, och jag har ingenstans att ta vägen.

Alla sår jag har tvingats läka. Ärren som sitter under huden. Rivmärkena på hjärtat. Hur han gav mig allt det. Hur han slog kärleken ur mig, och all min självkänsla.

Min före detta pojkvän, min våldtäktsman.

Och han ler. Han kramar om mig innan jag hinner stoppa honom. Känner värmen från hans kropp mot min. Hans lukt, hur ska jag få den ur kläderna, ur huden?

Hur ska jag få bort honom ur mig?

Allt det tänker jag för jag vet inte vad jag ska säga. Jag bara står där, med armarna döda längs sidorna. Med hjärtat. Han frågar hur jag mår, vad jag gör nu för tiden. Jag bara stirrar på honom.

Det är som om jag är tillbaka i det där rummet.

När han trängde in i mig trots att jag inte ville. Och allt blod, allt blod över sängen. Som droppade på golvet när jag sprang in i badrummet efteråt. Blodet som var det enda beviset på att jag ens levde.

För jag levde inte med honom, han hade slagit livet ur mig.

År efteråt står han nu framför mig och frågar hur jag mår. I mitt huvud slår jag honom. Jag slår honom så hårt att blodet sprutar, så att benen i hans näsa knäcks. Jag bara slår och slår tills jag tror att han känner samma smärta som han gav mig.

Men i verkligheten står jag bara där. För jag är inte som honom. Om jag slår honom är jag som honom. Då är även jag någon som använder våld för att uttrycka min smärta, min frustration, mina tillkortakommanden.

Istället säger jag:

”Vet du vad jag gjorde förra veckan? Jag satt i en tv-studio och fick berätta om samma händelse om och om igen. Den där du våldtog mig. Jag var tvungen att säga exakt samma ord om och om igen för att de skulle få alla olika vinklar med kameran. Jag satt i en kvart och sa samma ord om och om igen. Och du frågar mig hur jag mår?”

Han bara stirrar på mig. Försöker ta in orden, hoppas jag. Jag ber honom flytta på sig. Han gör det. Jag går förbi. Några meter bort vänder jag mig om.

”En dag hoppas jag att du inser vad du gjorde mot mig. Den dagen hoppas jag att du känner ansvar nog att göra något åt dig själv. För jag ångrar så att jag aldrig såg till att du fick betala för det. Jag ångrar det ännu mer nu när du har mage att fråga hur jag mår. Nästa gång du ser mig, gå åt det andra jävla hållet. För jag vill inte ha dig ens i utkanten av mitt liv.”

Sedan lämnar jag honom, utan att se mig om. Jag hittar en toalett, låser in mig och gråter. Först efter en kvart torkar jag tårarna, ser mig själv i spegeln. Kan se mig själv i ögonen igen.

Sedan går jag ut i solen, och går vidare.

Varför lät jag min våldtäktsman gå fri?

Vilken skuld bär jag. Det är egentligen en fråga. Men ändå inte. För jag känner så ofta att jag bär en skuld, jag vet bara inte hur mycket av den som är berättigad, om alls.

För vilken skuld bär jag för att de män som försökte och lyckades våldta mig fortfarande är på fri fot?

För tänk er vilken kriminalserie som helst. I dem har vi sett samma scen om och om igen. Att en polis försöker övertyga (det kvinnliga) våldtäktsoffret om att hon måste se till så att hennes våldtäktsman åker fast.

”För du vill väl inte ha på ditt samvete att du lät en våldtäktsman gå fri och våldta fler människor?” brukar polisen tjata tills offret ger med sig.

Så, mitt samvete då?

Ja, jag känner en skuld, ibland en väldigt stor sådan. För att jag aldrig anmälde någon av de som försökte våldta mig, varav en lyckades. Det är tre våldtäktsmän jag har på mitt samvete.

Jag kan räkna upp anledningar till varför jag aldrig anmälde, men de främsta var att jag bara ville lägga det bakom mig och att jag inte ville riskera att inte bli trodd då män ofta ses som ovåldtagbara.

Jag hade helt enkelt inte ork i hjärtat för det.

Jag hade mina anledningar. Men finns det ens några anledningar stora nog för att ursäkta att jag inte gjorde allt för att se till att de här männen fick sina straff? Att de inte kunde göra samma sak mot andra offer?

Jag vet inte. Nu i efterhand tycker jag att det är självklart att jag borde ha anmält dem. Att det faktiskt var fel att inte göra allt för att hindra dem från att skada någon annan.

För jag tänker på de eventuella offren innan mig. De som utsattes för övergrepp av samma män som förgrep sig på mig. Är det för att de inte anmälde som gjorde att jag kunde utsättas för de här männen?

Vem vet.

Samtidigt lägger jag ingen skuld på dem om det skulle vara så. För de var offer precis som jag var. De var inga förövare, de var inte de som medvetet skadade och sårade. De bara försökte hantera en händelse de aldrig hade bett om.

Så jag tänker: varför ska skulden i sammanhanget vara min? Jag var offret, jag var den som skadades, jag var den som tvingades att bearbeta, jag var den som fick ärren. Det var inte jag som försökte våldta. Det var inte jag som våldtog.

Det är inte jag som är boven här.

Skulden borde bara ligga hos de män som försökte våldta mig. Skulden är bara deras. Likaså om de försöker våldta någon annan. Det är deras handlingar, deras skuld.

Men tyvärr lever vi i en våldtäktskultur där skulden så lätt förflyttas från förövaren till offret, på så många sätt och vis, varav detta bara är ett av dem. Men skulden ligger bara hos förövaren. Vi får aldrig glömma det.

Det är deras handlingar, deras skuld.

Men.

Jag må inte behöva ta på mig en skuld som är deras, men som medmänniska, som medborgare, anser jag att vi alla har ett visst ansvar att se till att vi skyddar våra medmänniskor från skada om vi så kan.

Det tycker jag. Det är en grundprincip. Men samtidigt så är det inte lätt alla gånger. Att vara stark när man har gjorts svag. Och ingen kan och ska behöva bära hela världens lycka och olycka på sina axlar.

Ansvaret måste fördelas och det mellan oss alla. Och mellan olika samhällsaktörer som har ett uttalat extra ansvar, som polis, rättsväsende och kriminalvård.

Så, vilken skuld bär jag? Ingen, egentligen, även om det är svårt att känna så ibland. Däremot har jag ett ansvar, precis som vi alla har, att så gott vi kan försöka att ta hand om och skydda varandra.

Men skulden, den tillhör bara förövaren.

Var det rättvisa att Usama bin Ladin mördades?

Det är en märklig jävla värld vi lever i. För jag ser på bilder och tv-klipp där tusentals amerikaner dansar, festar och skrattar som om de hade värsta grejen att fira. Men de firade att en man hade blivit mördad.

Nu var ju inte detta vilken man som helst, utan terroristledaren Usama bin Ladin, som ni alla vet. En man som misstänks ligga bakom terrorattentat som har krävt tusentals liv. En hemsk jävla människa som borde hållas borta från mänskligheten.

Så visst kan jag förstå många amerikaners känsla av upprättelse och glädje över att symbolen för deras sorg är borta. Men att fira att man har mördat någon är inte särskilt civiliserat. Det är inte att visa den bästa sidan av mänskligheten.

Det är det som är min poäng här.

Usama bin Ladin förtjänade verkligen ett hårt straff för sina brott. Men han borde ha ställts inför rätta. Det är det vi gör i civiliserade samhällen. Vi ställer förbrytare inför rätta och låter dem få stå till svars för sina brott för att sedan få sina straff.

Att mörda honom är att spela samma spel som han själv gjorde. Så är det faktiskt. Man må tycka att han gjorde riktigt jävligt vidriga saker, det tycker jag med, men i ett rättsamhälle så får han betala för det genom domstolsbeslut.

Inte genom kulor i kroppen.

Mitt i allt detta ”firande” tycker jag att folk borde stanna upp och tänka efter vad och varför de firar. Självklart tänker många att detta är rättvisa. Till och med många av världens alla ledare har uttryckt sig just så.

Men är det verkligen rättvisa?

För mig skapas rättvisa i brottsfall i en domstol där lagar får gälla. Men här gällde inga som helst lagar, vilket hela USA:s ”krig mot terrorismen” har utmärkts av: brist på respekt för internationella lagar och mänskliga rättigheter.

Och visst, nu kanske ni tänker: men bin Ladin sket ju i allt det där med sina terrorattentat. Jo, det gjorde han. Men ska vi vara lika dåliga som han var? Ska det inte vara någon skillnad mellan oss och sådana som bin Ladin?

Men nu är alltså Usama bin Ladin död. Och mitt i allt ”firande” borde folk fråga sig vad detta faktiskt gör för reell skillnad. För det kommer knappast minska den terroraktivism som pågår i det dolda. För varför skulle den det, egentligen?

Usama bin Ladin är ju inte lika med al-Qaida.

Ibland känns det onekligen som att USA gjorde Usama bin Ladin till en symbol för en svårgripbar fiende, ett ansikte för terrorismen, snarare än den som bar det mesta ansvaret för allt ont.

Så troligtvis är det bara USA:s självbild som vann på det här.

Och kanske Barack Obama som får förbättrade popularitetssiffror i hemlandet. För där firar man ju som sagt att en man har mördats. En onekligen hemsk man. Men även hemska män förtjänar i ett civiliserat rättssamhälle att få sina brott prövade.

(Ps 1. Om USA skulle ha kunnat genomföra en rättssäker och rättvis rättegång med Usama bin Ladin, ja det är faktiskt en helt annan diskussion.)

(Ps 2. Snälla jävla medier. Sluta fråga muslimer vad de tycker om bin Ladin och hans död. Han var en fanatisk idiot vars handlingar de allra flesta muslimer självklart tycker jävligt illa om. Att ständigt avkräva svar från vanliga muslimer om vad extremister gör är att misstänkliggöra dem och indirekt påstå att de inte alls tar avstånd från extremismen. Ni frågar aldrig världens alla kristna när en terrorist som citerar Bibeln gör något galet. Så sluta.)