Category Archives: sport

Den homofoba baksidan av fotbolls-EM.

Trots att jag inte kunde bry mig mindre så har även jag ryckts med i EM i fotboll och sett ett par matcher. De har mestadels påmint mig om varför jag tycker fotboll är en fruktansvärt trist sport.

Men ändå går det inte att sluta fascineras över vad som manifesteras på och utanför fotbollsplanen.

På planen gör vältränade män sitt bästa för att leva upp till en stereotyp machomansroll. Samtidigt ramlar de och grinar illa var femte sekund.

Som om de väntar på att deras morsor ska springa ut på plan och sätta ett plåster på deras skrapsår. Det är just denna uppvisning av en ramlande maskulinitet som är fascinerande.

Samtidigt utanför fotbollsplanen finns supportrarna som ibland verkar gå in i en masspsykos i hejandet på sitt landslag. Glädje, ilska och tårar om vartannat.

Och så homofobin. Homosexuella fotbollssupporters har varnats för att vara öppna med sin homosexualitet i värdlandet Ukraina.

Dels för att vissa fotbollshuliganer ofta riktar in sina attacker på hbt-personer, men också då ukrainsk polis är känd för att själva misshandla och attackera hbt-personer.

För någon månad sedan var en parad för hbt-rättigheter i huvudstaden Kiev tvungen att avbrytas efter att nynazister hade börjat attackera deltagarna.

Som de flesta vet är fotbollsvärlden tyvärr känd för den homofobi som florerar i många delar av den. Både på planen, i omklädningsrummen och på läktarna.

Allt det blir bara ännu tydligare när Ukraina är ett av värdländerna.

I annonsen ovan, som togs fram av en tysk organisation när Tyskland höll i VM i fotboll 2006 och som har spridits igen nu under EM, frågar de:

”Would you also beat up your favorite player for this?”

Det är en väldigt bra annons då den dels tar den homoerotiska underton som fotbollsspelare uppvisar ett steg längre, men också för att den verkligen kan utmana fotbollssupporters homofoba föreställningar.

Vi får inte glömma i allt hejande att baksidan av hela detta ståhej är en mörk en. Homofobin måste bekämpas var den är. Oavsett om den kommer klädd i landslagströja eller polisuniform.

När en kvinna slår alla män.

Jag är ganska bra på att bowla. Eller rättare sagt: jag suger inte lika mycket på det som jag gör i de allra flesta andra sporter.

När jag var pojke hade jag klippkort till bowlinghallen i Sumpan. Det var tider det.

Bowling är en idrott som jag aldrig har förstått tanken med att kvinnor och män spelar var för sig.

Numera tycker jag att det är få idrotter där könsuppdelning är berättigat ens ur ett sportsligt rättviseperspektiv.

Bowling är inte en idrott som enbart styrs av muskelmassa, vilket oftast är ett argument för könsuppdelning. Bowling handlar mest av allt om teknik.

För några år sedan hände något historiskt. Amerikanska Kelly Kulick skrev idrottshistoria när hon som första kvinna besegrade männen och vann PBA Tournament of Championship i Las Vegas – en av bowlingens fyra majors.

Billie Jean King, legendarisk tennisspelare och ordförande för Women’s Sport Foundation, sa då:

”Kelly Kulick’s win at the PBA Tour’s Tournament of Champions is not only historic, it serves as a motivational and inspirational event for girls and women competing at all levels all around the world.”

Det speciella med Kelly Kulicks seger var att hon vann utan handikapp.

I Sverige finns det nämligen flera tävlingar där kvinnorna utmanar och till och med besegrar männen. Men damerna får starta med ett åtta poängs försprång per serie.

I seriespelet finns inget handikapp och upp till division 1 får damer spela med herrlag, men inte i högsta serien.

I Sverige har det länge pratats om att en gemensam elitserie för män och kvinnor ska startas. Men inget händer.  Männen har inte velat det.

Som alltid vill inte männen släppa till. Så typiskt. Det är bara att byta ut ”må bästa man vinna” till ”må bästa spelare vinna”.

Varför är det så svårt för vissa män?

Med historiska segrar som Kelly Kulicks kommer det att bli allt svårare för männen att ställa sig i vägen. Det är 2012. Saker och ting förändras.

Keep up, boys.

Därför stör kvinnliga stönanden på tennisplanen.

Jag är inte särskilt sportintresserad, men det finns en sport jag följer: tennis. Jag vet inte varför, men jag har alltid fascinerats av kombinationen av styrka, teknik och intelligens som ligger bakom bra tennisspel.

Jag är speciellt förtjust i damtennis då jag alltid har tyckt att de mest intressanta spelarna har funnits bland de kvinnliga spelarna. Från Monica Seles och Martina Hingis till Venus och Serena Williams till Petra Kvitova och Vera Zvonareva.

Det har alltid funnits riktiga världstjärnor inom damtennisen. Sådana som har blivit större än sin sport, som har blivit ambassadörer för sin sport. Men trots att sportvärlden har blivit bättre på att uppskatta det med åren så lever sunkiga sexistiska föreställningar kvar.

Jag vet inte hur ofta jag läser artiklar om människor som klagar på att flera kvinnliga tennisspelare stönar när de slår till bollen. Topp 5-spelare som Maria Sharapova och Victoria Azarenka tas gärna upp som exempel.

Jag har full förståelse för att vissa tycker att det är irriterande med dessa läten. Men grejen är att ingen gnäller på de manliga spelarna som stönar lika mycket. Det är ingen som höjer rösten och vill ”förbjuda” det.

Varför är det så?

Jag tror att en betydande anledning är att kvinnliga spelares stönande väldigt lätt tolkas som något sexuellt, medan mäns stönande kopplas till sportslig ansträngning. Kvinnostön kopplas till njutning, och ses i sammanhanget därför som stötande.

För folk vill gärna koppla ihop stönen med de tajta och korta tenniskläderna många kvinnliga tennispelare har på sig. Att allt det tillsammans blir en provokativ föreställning av kvinnlig sexualitet.

Och jag som tror att de kvinnliga spelarna mest vill vinna matchen.

Denna ständiga diskussion om kvinnliga tennisspelares stönande och klädsel är ett typiskt patriarkalt sätt att reducera deras sportsliga prestationer till kroppsliga läten.

Visst, jag kan förstå de som menar att stönandet är en taktik för att störa motståndaren och att det därför borde förbjudas. Visst, men då ska det förbjudas hos manliga spelare också.  Då ska diskussionen handla om båda kön.

Hur de nu ska kunna förbjuda det över huvud taget.

Jag själv tänker inte ens på stönandet.  För mig är det en del av matchen, precis som hejarramsor är det i en fotbollsmatch. Och en spelare som inte klarar av att motspelaren låter har större problem med sitt spel än bra hörsel.

När fotbollsspelares sexualitet inte spelar roll.

 

Det säger mycket om vårt heteronormativa samhälle när varenda tidnings toppnyhet är att fotbollspelaren Anton Hysén kommer ut som homosexuell.

Det säger mycket att han ens måste komma ut.

Det säger mycket om hur långt vi har kvar tills vi lever i ett samhälle där ingen ska behöva komma ut med vilka de är. Ett samhälle där det är fullständigt ointressant och irrelevant vad en fotbollspelare har för sexualitet.

Ett samhälle där ens sexualitet inte utgör ett hinder för ens möjligheter.

Men vi lever inte i det samhället ännu. Vi lever i ett samhälle där ytterst få manliga idrottsutövare känner att de kan vara öppna med sin homosexualitet.

För de vet att i de så manligt normerade världar de rör sig i är homofobin ständigt närvarande och deras karriärsmöjligheter kan påverkas av om de är öppna eller inte.

Omklädningsrumsmentaliteten, machoattityden ute plan och aggressiviteten hos många supportrar gör att många manliga idrottsutövare stannar i garderoben.

Att då som 20-årige Anton Hysén deklarera att han är homosexuell krävs mod. Det kräver styrka. Det kräver även insikt om att det kan påverka ens möjligheter, vilket Anton Hysén är fullt medveten om:

”Det finns folk som inte klarar av homosexuella. Och det finns rasister som inte klarar av invandrare. En klubb kanske är intresserad av mig, men så får tränaren reda på att jag är bög och så ändrar de sig. Men då är det deras problem, inte mitt.”

Det finns flera öppet homosexuella kvinnliga fotbollsspelare både i Sverige och utomlands. Det får inte glömmas bort när tidningarna slarvigt och dumt skriver saker som att Anton Hysén är den ”första öppet homosexuella på elitnivå”.

Även de patriarkala synsättet skiner igenom här, men glöm inte kvinnorna. Och tacka dem för att de gör det lättare för andra kvinnor att vara öppna med vilka de är i idrottssammanhang.

För det är ju så. Att Anton Hysén nu kommer ut kommer att bereda vägen för att det en dag kommer att vara ointressant vilken sexualitet en fotbollsspelare har. Han bereder vägen för att homosexualitet inte längre är tabu inom fotbollsvärlden.

Och han kommer, precis som andra öppet homosexuella idrottsmän, göra det lättare för alla de unga killar som utövar idrott och tror att de inte har en chans till en karriär bara för att de är homosexuella.

Och inte bara i Sverige. För det finns extremt få öppet homosexuella manliga idrottsutövare i världen överhuvudtaget. Och de få som vågar komma ut blir därmed symbolen och hoppet för så många fler.

Det är därför inte konstigt att Anton Hysén i går var ett av de mest omtalade namnen världen runt på Twitter. Han kommer att fungera som inspiration till fler än vad han troligtvis kan föreställa sig.

Jag hoppas att han tänker på det och inspireras av det. För tyvärr är det en homofob värld vi lever i, vilket en del av reaktionerna till Anton Hysén tyvärr visar.

Det visar att vi ständigt måste kämpa mot homofobin.

Läs gärna även Johan Hilton och Anja Gatu.

Vad har hudfärg med snabbhet att göra?

En smal och vinglig yngling med råttfärgat hår och ett pubertalt försök till musche är EM:s sprinterkung på herrsidan. Och just det, det viktigaste av allt: han är vit.

Christophe Lemaitre, en 20-åring från Frankrike, har vunnit tre EM-guld. Han har slagit franskt rekord på 100 meter med 9,98 sekunder. Han omnämns som den första vita sprintern under 10 sekunder.

Man kan nästan tro att han presterar så bra trots sin bleka hudfärg, så ofta det nämns av medier och kommentatorer att han är vit.

Det går självklart inte att förneka att han inte stämmer överens med den vanlige bilden av världssprinters. Men det har egentligen minst av allt med hans hudfärg att göra.

Snarare är det hans pojkaktiga fysik till skillnad mot världsprinters ofta mer muskulösa kroppar. Snarare är det att hans ovanligt få träningsår och dåliga kunskap om friidrott som skiljer honom från mängden.

Varför inte diskutera hans kroppsliga förutsättningar och hans träning, när det ändå är det som borde ha med hans prestationsförmåga att göra? För inte är det väl hudfärgen som bestämmer hur snabb man är?

Kanske handlar det mer om hur mycket jobb man lägger ner?

Men Christophe Lemaitre omnämns som ”det vita hoppet” och ”den vita blixten”, vilket han själv kallar för ”absurt”, och det är bara att hålla med.

Steget till rasprofilering är aldrig långt borta, även år 2010.

Experter förundras över att en vit man slår sig in bland alla svarta män på 100 meter. Men precis som Malin Krutmeijer skriver vill ingen ge sig på en genetisk förklaring till varför det är så få svarta i en vit sport som tennis.

Märkligt det där.

De mest homoerotiska sportbilderna någonsin.

Sportens arena är för männen. Det vet vi. Det är de som det generellt satsas mer på i ung ålder, det är de som tjänar bäst på sin sport som proffs och det är de som är normen.

Kvinnliga fotbollsspelare spelar inte fotboll, utan damfotboll.

Jag har många gånger diskuterat hur omklädningsrumsmentaliteten och machoattityden ute plan är en del i skapandet av en normativ manlighet som existerar i kontrasten mot bögen och kärringen.

Ändå är det just på sportplanen som män är tillåtna att gå över den normativa manlighetens gränser. Där tillåts de vara nära varandra, krama varandra, pussa varandra. Utan bögtolkningen.

Det är fascinerande, minst sagt. Och för dem som vill analysera eller bara fantisera kan man ju fråga sig vad det är med en rund boll som slår ut manlighetens normer. Och för oss som gillar närhet mellan atletiska män, vi klagar inte.

Huffington Post har sammanställt ett fantastiskt fotoalbum med de mest homoerotiska sportbilderna någonsin. Det är ett bevis på hur nära män kan komma inom sportens värld.

Jag hoppas att Cristiano Ronaldo är hetero.

Nu när VM i herrfotboll äntligen är över tycker jag att vi ska diskutera viktigare frågor. Som Cristiano Ronaldos bebis.

Det är inte särskilt vanligt att en ensamstående man skaffar barn på egen hand. Genom adoption eller med hjälp av en surrogatmamma. Det är extremt ovanligt.

För det är ofta inte möjligt lagligt sett, eller få män vill det.

För några år sedan skaffade artisten Ricky Martin tvillingar med hjälp av en surrogatmamma. Jag tänkte redan då att det var för hans då obekräftade homosexualitet, vilket några år senare skulle visa sig stämma.

Ryktena gick ju om hans homosexualitet och för mig var barnen genom surrogatmamman bara en bekräftelse på det. För det är väldigt få män som skaffar barn på det viset, och ännu färre heterosexuella män.

För heteromän förväntas ju gifta sig och skaffa barn med sin fru.

För några veckor sedan avslöjade fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo att han har blivit pappa. Det kom som en total chock för en ovetande fotbollsvärld.

Även Ronaldo ryktas ha skaffat barnet med hjälp av en surrogatmamma. Ett i sådana fall extremt ovanligt beslut för en i offentligheten heterosexuell man. Dessutom en man som har en flickvän.

Varför inte skaffa barn med henne istället för med en främling?

Jag skulle lätt kunna argumentera att det hela handlar om att även Ronaldo egentligen är homosexuell. Jag kan peka på ytliga och stereotypa saker som klädstil och umgänge.

Att han dessutom stödjer hemlandet Portugals nya lag om könsneutrala äktenskap gör inte misstankarna mindre. Eller att han har utsetts till en ”gay icon” före namn som Kylie Minogue och Elton John.

Min ”gaydar” slår som fan, men som jag har skrivit tidigare utgår den bara från stereotypa föreställningar om bögar. Så även nu.

Allt det ställs mot hans eget nekande och skvallerpressens otaliga artiklar om olika affärer med kvinnor. Troligtvis har han gjort någon av dem på smällen och köpt hennes tystnad och vårdnaden om barnet.

En del av mig hoppas att han är homo, för det skulle ju sannerligen vara revolutionerande för fotbollsvärlden. En annan del av mig hoppas att han är heterosexuell och skaffade barnet med hjälp av en surrogatmamma.

På något skulle det glädja mig att en man, och inte den vanliga kvinnan, vill ha ett barn så mycket att han skaffar det på egen hand. Om man nu måste skaffa biologiska barn överhuvudtaget.

För det känns så ovanligt, eller hur? Att bögar skaffar barn på det viset har ju sina uppenbara förklaringar, men inte för heterosexuella män.

Betydligt vanligare är att kvinnor skaffar barn på egen hand. De orkar inte eller vägrar vänta på rätt karl, och tar därför saken i egna händer. Att kvinnor vill ha barn ses som självklart, så självklart att de som inte vill ha barn ses på med skepticism.

Män däremot förväntas inte längta efter barn. Snarare ligger pressen på att lyckas på andra plan. Karriärsmässiga och sportsliga. Och på sidan om skaffa den heteronormativa familjen med vacker fru, och barn på köpet.

Därför är det härligt med motbilder till det.

Jag har ingen aning om hur och varför Cristiano Ronaldo har blivit pappa. Men det ställer onekligen intressanta frågor.

Att han döper sin son till Cristiano Ronaldo är ju bara körsbäret.

Övergreppen gav ingen insikt om kön och sport.

Caster Semenya får tävla igen. 800-meterslöparen blev utbuad av publiken och anklagad för könsfusk efter sin vinst i VM förra året.

Hon fick gå igenom test efter test. Man kollade på hennes kromosomer, på hennes hormonhalter och på hennes könsorgan. Allt för att komma fram till om hon ska få tävla som kvinna eller inte.

För det är vad allt detta handlar om. För som jag förestår det har man inte utrett hennes könsidentitet. Hon känner sig som en kvinna och det har inte ifrågasatts. Man har inte heller utrett hennes juridiska könstillhörighet.

Man har utrett om hennes medicinska förutsättningar är tillräckligt i linje med vad de kvalificerar som ok för en kvinnokropp. Och det har man nu kommit fram till, och hon är nu godkänd för tävlan igen.

Ska vi glädja oss nu?

Självklart för Caster Semenyas skull eftersom hon uppenbarligen fortfarande vill tävla. Men det finns inte så mycket mer att glädja sig åt.

För hela raden av övergrepp, mediala och fysiska, har inte kommit fram till någon insikt om problemet med könsindelad sportutövning.

Caster Semenya har blivit en syndabock för hur vi felaktigt och orättvist organiserar sport och som Ariel Levy uttrycker det ”the way we’ve organized our entire world.”

Det är förlegat att dela in i kategorierna män och kvinnor inom idrott. Variationerna mellan könen är alldeles för många för att det ska vara hållbart att endast dela in efter vad man har mellan benen.

Det är inte det bästa ur rättvisesynpunkt, och vad är då poängen i ett sportsligt sammanhang som går ut på att förutsättningarna ska vara så lika som möjligt?

Som jag har skrivit flertalet gånger tidigare är ett vettigare förslag att människor med en viss halt könshormon tävlar mot varandra. Då har de samma kroppsliga förutsättningar och det blir så rättvist som möjligt.

Det kan alltså betyda att män och kvinnor tävlar mot varandra, men vad gör det?

Om det är omöjligt, vilket jag misstänker att det är, så är alternativet att den som känner sig som en kvinna är en kvinna, och därmed borde få tävla som en sådan. Könsidentiteten kan bara avgöras av individen själv.

Den som har kvinnlig könsidentitet och känner sig hemma i den måste få tävla som en kvinna.

Det är det enda rimliga om vi nu ska ha de godtyckliga könsindelningarna inom sport. För de handlar inte om rättvisa.

Om sport handlade om rättvisa, skulle den inte vara indelad efter kön.

En kvinnas skönhet får ett landslag att misslyckas.

Det går tydligen inte så bra för Spanien i VM i herrfotboll.

Då kan man ju lätt tro att det handlar om att lagets spelare är för dåliga, att tränaren kanske är det eller att motståndarlagen är så pass mycket bättre.

Men nej. De spanska fansen skyller alltSara Carbonero, 25 år och reporter på den spanska tv-kanalen Telecinco. Hon är flickvän till landslagsmålvakten Iker Casillas.

Fansen tror att Carbonero ska förstöra målvaktens fokus i turneringen.

Åh, please.

Men det är inte det värsta. Det är att hon enligt medierna har blivit utsedd till världens snyggaste sportjournalist. Daniel Pernikliski ställer den relevanta frågan:

”Samtidigt blir man lite nyfiken på vem som röstades fram till världens snyggaste manliga sportjournalist. Kanske kan det vara hans fel? Eller är han upptagen med att fördärva resultaten för damlaget?”

En av de mest effektiva patriarkala härskarteknikerna är att reducera kvinnor till deras utseenden. Man strippar av dem all kompetens, all kunskap, all erfarenhet. De är inget annat än sin skönhet.

Sara Carbonero utses till världens snyggaste sportjournalist, men aldrig till världens bästa. Där skulle hon inte ha en chans. Inte för att hon inte skulle ha kompetensen, utan för att i sportens patriarkala värld är det bara hennes utseende som betyder något.

Aldrig skulle en manlig sportjournalist utses till världens vackraste. Ingen skulle ens komma på tanken. För i hans fall är det självklart att utvärdera honom efter hans meriter, hans kunskaper.

Kvinnliga sportjournalister får däremot bära ett helt landslags misslyckande på sina axlar bara för att de är kvinnor.

Rött kort, tack.

Mediernas koloniala misstag i herrfotbolls-VM.

Det verkar som att i dessa VM-tider borde vi alla lära oss ordet vuvuzela. Denna plasttrumpet verkar göra människor galna. Tittarna har rasat, journalister har rasat, spelare har rasat.

Alla rasar.

Av de sammanlagt tre minuter jag har sett av VM i herrfotboll har instrumenten mest låtit som surrande bin, eller som motorcross. Ett bakgrundsljud som jag inte skulle ha tänkt mycket på om inte alla påpekade det.

Visst kan jag förstå irritationen, men instrumentet har helt tydligt blivit en del av den sydafrikanska fotbollskulturen. Har man väl gett VM till Sydafrika, så borde man väl rimligtvis även köpa den sydafrikanska fotbollskulturen.

Dessutom, är det inte glädje och känslor fotboll ska handla om?

Notera dock att jag säger ”sydafrikanska” och inte ”afrikanska” fotbollskulturen. För det verkar som att medierna har svårt att hålla isär begreppen. Det verkar som att medierna likställer 54 olika länder och mer än 900 miljoner människor med ”landet” Afrika.

Anna Hellgren skriver träffande om hur medierna ständigt faller i samma koloniala fallgrop.  Som Dagens Nyheter som hade Afrika-tema i hela tidningen här om dagen där man bland tipsade om ”Afrika i Stockholm” med tips om olika afrikanska restauranger och upplevelser.

Som Anna Hellgren undrar:

”Är det någon som minns artiklar om indisk mat och vietnamesiskt hantverk från 2002 års mästerskap i Japan och Sydkorea? Eller tips på tapasrestauranger och finsk risbastu när Tyskland arrangerade VM för fyra år sedan?”

Att prata om Afrika som kontinent är en sak, men att konsekvent prata om Afrika när man pratar om ett enskild afrikanskt land är både okunnigt och beklagligt.

Med VM i herrfotboll och Victorias bröllop samma vecka funderar jag på att bojkotta alla medier. Jag tror att mitt huvud kommer att explodera av irritation annars.

Kanske kommer det att låta precis som en vuvuzela.