Mamma finns i alla oss som blev kvar.

För två dagar sedan fyllde min systerdotter 16 år. Det lilla knyttet som mina barnarmar höll om en gång har blivit stor.

Jag minns fortfarande hennes bebisskrik där i sjukhusrummet.

Hur jag låg med örat mot min mammas bröstkorg och lyssnade efter ett hjärta som hade slutat slå.

I dag är det 16 år sedan mamma dog.

Det är så märkligt att varje år fira födelsen av en de viktigaste personerna i mitt liv för att ett par dagar senare sörja döden av en av de viktigaste personer jag inte längre har kvar.

Mamma hann hålla om sitt andra barnbarn. Hon hann skryta om henne för sköterskorna. Hon hann älska henne.

En sista tröst innan den sista vilan.

Men allt jag hör är min systerdotters skrik när jag lyssnar efter mammas hjärta. Denna tomma ihåliga bröstkorg. Denna kropp som inte längre är mamma.

Jag hör hennes skrik som sirener i huvudet. 16 år senare, och jag hör det.

Mamma finns inte i någon himmel. Hon finns inte överallt. Hon finns inte i varje steg jag tar. Hon finns inte på min axel. Hon finns inte.

Hon finns i min ryggrad, i mitt skratt, i min brist på tålamod. Hon finns i alla oss som finns kvar. Hon finns i min älskade syster, i min bror, i min systerdotter.

När jag ser på min systerdotter ser jag hur hon har ärvt styrkan, beslutsamheten, klokheten. Bara 16 år i livet, alla vägar ligger framför henne. Hon har ärvt det som kommer att leda henne rätt.

Det är arvet från mamma, från hennes mormor som hon delade två dygn tillsammans med på denna jord.

Jag ser mamma i henne, i oss alla som blev kvar.

Det är en tröst, ändå.

Att våga låta olyckan vänta.

Att lära mig att ta emot kärlek. När den kommer min väg, att inte springa. Att inte slå bort den. Att bara stanna, och öppna armarna.

Det är mitt livs största projekt.

Om jag låter den komma för långt in, ända till roten, det är då risken för smärta blir så stor. Risken för en smärta som dränerar mig.

Jag har varit med om det en gång, och det är knappt att jag överlevde. Jag klarar inte av det en gång till. Bara tanken gör mig knäsvag.

Samtidigt vet jag att döden är oundviklig.

Just därför blir reaktionen allt för ofta distans. Om jag bara känner lite mindre så gör det mindre ont när lyckan tar slut.

I fredags fick jag mitt livs största överraskning då jag i tron att jag skulle bli bjuden på restaurang i stan i stället hamnade på en färja med min närmaste familj och vänner.

I tre månader hade mina närmaste planerat och hållit det hemligt för att överraska mig. Resultatet blev tveklöst en av mitt livs bästa kvällar.

Men samtidigt hade jag så svårt att ta emot känslorna. Att verkligen släppa in den överväldigande kärleken. Jag stänger lätt av, viftar bort, förminskar så att jag kan hantera det.

Blockerar hjärtat för att skydda det.

Jag vet att jag har så många fantastiska människor i mitt liv. De ger mig kärlek, skratt, tröst. Det handlar inte om att jag inte vet eller uppskattar det.

Det handlar just om att jag vet vad det innebär. Att jag ofta mer känner den eventuella förlusten det innebär att älska någon i stället för att bara känna kärleken.

Det låter så jävla sorgligt, jag vet, men har en förlorat någon som stod en närmast i livet så blir att älska det läskigaste som finns. För rädslan finns alltid där för det sista andetaget.

Men jag vet att livet är inget utan kärlek. Det är därför jag ständigt försöker lära mig att ta emot den. Att våga känna den överväldiga mig. Att våga känna den göra mina knän svaga.

Att våga låta olyckan vänta.

Jag har aldrig upplevt en större mening med kärlek.

Min kärlek säger till mig: ”Hur mycket jag än älskar dig kommer du alltid att ha en tår rinnandes ner för din kind.”

Jag skrattar ofta. Har det alltid nära. Mitt skratt hörs högt, ekar i alla rum. Det är min mammas skratt.

Men samtidigt. Alla otröstliga nätter. Då jag knappt kan andas för att trycket över bröstkorgen, värken i hjärtat, är så stor.

Min kärlek vet att det mörka viskar i mitt öra ibland, att den svarta punkten i hjärtat ibland fyller hela min kropp. Han har sett hur det får allt liv att lämna mig.

Jag minns en gång. Vaknade med sorgen i halsgropen. Låg där i sängen utan att kunna röra mig. Såg min mammas döda kropp framför mig, kände hennes kalla hand i min.

Jag minns hur han bara lade sitt huvud mot min bröstkorg. Strök min kind, innan han somnade där. Hur jag då orkade blunda, och känna hur sorgen långsamt släppte greppet om min hals.

Att jag tillåts vara så där obekvämt jävla ledsen ibland. Att jag tillåts gråta så mycket att det till slut kommer mer snor än tårar.

Jag har aldrig upplevt en större mening med kärlek.

Jag tröstas av Spice Girls.

Jag vet inte riktigt hur min uppväxt var. När min mamma dog så blev det som ett mörkt moln över alla år. Det är sorgen, den svärtar ner även de lyckliga minnena.

Jag tror att jag hade en fin uppväxt fram till mammas död, men den känslan har grumlats. Jag kan inte se klart, känna klart, eftersom åren efter var så svarta.

Men det finns vissa saker som sprider ett ljus. Som påminner mig om att min uppväxt faktiskt hade mycket glädje också. En av dem är Spice Girls.

Min allra första musikkonsert var när Spice Girls spelade i Globen. Det var inte långt efter mamma hade dött och min syster tog med mig dit för att få se mig le.

Och jag log.

Det fungerar fortfarande. Jag blir glad som ett litet barn varje gång jag ser eller hör dem. För de är en påminnelse om att min uppväxt även hade sina genuint lyckliga ögonblick.

När jag såg dem återförenas på OS kände jag samma glädje som alltid. Tårarna rann längs kinderna medan jag stod och dansade framför teven.

Det kanske låter fånigt, men för mig är det något vackert. Det är något vackert med allt som får mörkret att lätta. Som tar fram det oskyldiga lilla barnet i en.

Och den där oförställda glädjen.

Spice Girls må vara en av de bästa och mest framgångsrika popgrupper som någonsin har funnits, men inte för att de var bäst på att sjunga eller dansa.

Utan för att de hade så mycket attityd och personlighet, speciellt tillsammans alla fem, att de inspirerade generationer av unga fans.

Att de sjöng odödliga popmelodier skadade ju inte heller.

En kan analysera vad Girl Power egentligen stod för, men för mig var det stärkande. Även om jag inte var en girl i anatomisk bemärkelse så behövde jag lära mig att stå upp på egna ben.

Låta mig själv vara som jag är.

Så tack för hjälpen Mel B, Geri, Victoria, Emma och Mel C.

Ni tröstar mig fortfarande.

Dolly Parton har rätt i att imorgon blir en bättre dag.

Varje natt sover jag i en t-shirt med Dolly Parton på. Det är en bild från hennes senaste skiva Better Day. Jag älskar tanken på att vakna omfamnad av Dolly Parton som säger att i dag bli en bättre dag.

Vi hör ofta det. Att imorgon är en annan dag. Att tiden läker alla sår. Det är sant. Men ändå inte. Tiden läker ingentng. En annan dag läker ingenting. Det är en själv som gör det.

Visst skapar tiden en distans till vissa smärtsamma upplevelser. Att de blir svårare att se klart och tydligt. Men det som i slutändan avgör är om en själv väljer att blicka framåt.

Jag minns hur jag de första åren efter mammas död grät mig själv till sömns och då önskade att jag aldrig skulle vakna upp igen. Det önskade jag varje kväll i flera år.

Men varje morgon vaknade jag upp, torkade bort spåren av tårar, gick till skolan och genomlevde vardagen. Dag ut och dag in trots min dödsönskan varje kväll.

Det där är längesen nu. Jag känner inte allt det där längre. Delvis handlar det om att tiden, med alla dess nya erfarenheter och intryck, skapar en distans till smärtan.

Men framför allt är det mina medvetna försök att utveckla mig själv och mitt liv. Vare sig det har varit att ta livsavgörande beslut, lära mig att tänka på nya sätt eller utveckla viktiga relationer.

Jag insåg någonstans på vägen att även om mycket är utanför min kontroll, så är det mycket som är det. Den makten, hur stor eller liten den må vara för stunden, vill jag använda.

Sorg och smärta är hinder för lycka och en måste hitta sätten att ta sig förbi dem. Det är på många sätt en livslång uppgift, men framstegen syns med varje steg.

Det är därför jag somnar varje natt i en t-shirt med Dolly Parton på och vaknar omfamnad av henne sägandes att i dag bli en bättre dag.

För nu har jag lärt mig att tro på det.

Alla spår av min mammas liv.

Alla spår av liv. Det är de jag samlar på. Det är de som lyser upp de mörka rummen. Alla spår av hennes liv. Dessa små minnen av att min mamma en gång faktiskt fanns hos mig.

Som att hon brukade tvinga oss barn att tvätta håret två gånger efter varandra eftersom en gång inte gjorde håret rent.

Som att hon brukade fylla ketchupflaskan med vatten så att den skulle hålla längre.

Som att hon alltid brukade spela 4 Non Blondes låt What’s Up som hon hade fått någon att spela in åt henne på kassett från radion.

Som att hon brukade använda sidor från telefonkatalogen för att rensa vasken.

Som att hon brukade ropa mitt namn var femte minut när jag badade badkar då hon var rädd för att jag skulle somna och drunkna.

Som att hon alltid brukade skriva allt endast i versaler.

Som att hon brukade skicka mig med en handskriven lapp till kiosken för att köpa cigg till henne.

Som att hon alltid brukade sno åt sig hela soffan så att jag fick sitta i fåtöljen.

Som att hon alltid brukade låta mig välja en godispåse ur skafferiet varje lördagskväll och att jag tänkte på det valet hela veckan.

Som att hon brukade bära papegojörhängen.

Som att hon brukade rulla sina egna cigaretter och sedan röka dem under köksfläkten med askkoppen på spisplattan.

Som att hon brukade krama mig.

Alla spår av liv. Det är de jag samlar på. Det är de som får mig att le genom tårarna. Alla spår av hennes liv. Dessa små minnen av att min mamma en gång faktiskt fanns hos mig.

Jag önskar med varje andetag att jag hade fått mer än så. Men det här är allt jag har. Jag är tacksam för vartenda litet spår av liv hon lämnade kvar i oss som ännu finns kvar.

Ha en fin mors dag, mamma, var du än är.

Vi önskar att du vore här för att fira den.

Lyckligaste ögonblicket är också det mest sårbara.

En människas lyckligaste ögonblick är också dens mest sårbara.

Jag kände det första gången med min första kärlek. När han berättade att han hade kysst den där killen på tåget som inte var jag. Hur han hade klättrat upp till killens säng i sovvagnen.

Sedan hade de legat där med tungorna i varandra.

När han berättade det kände jag hur hjärtat spände sig som en knuten näve. Det stramade, liksom inträngt i ett hörn.

En fysisk reaktion, och jag trodde att jag hade fått en hjärtattack.

Och visst hade jag fått en attack mot hjärtat. Det kändes som att mitt hjärta knöt sig, rullade ihop sig som en igelkott. Satte taggarna utåt, för att skydda det som fanns kvar.

Denna fysiska reaktion har jag sedan känt av varje gång de sårande orden, de sorgsna orden, de avslutande orden har yttrats eller känts.

Misslyckade relationer, krossade drömmar, svikna löften. Kärlek som inte längre finns, mer än vad mitt hjärta kan hålla kvar.

Efteråt har jag alltid förundrats över denna fysiska reaktion. För när vi pratar om hjärtat som  vårt känslocentrum så pratar vi ju egentligen om en fiktiv plats.

Allt sitter i huvudet, inte bakom revbenen.

För själva organet, hjärtat, det håller ju bara blod och muskler. Vi kan få ett nytt hjärta intransplanterat utan att det tömmer oss på alla känslor, all kärlek, all sorg.

Så varför får jag då så fysiskt ont i hjärtat när det går sönder?

Är det för att det aldrig hinner läka mellan gångerna?

Åh, jag vet varför.

En människas lyckligaste ögonblick är också dens mest sårbara.

Hur vi slösade de sista sekunderna.

När det inte fanns några ord på hennes tunga för att beskriva hur hon mådde, trodde vi att hon skulle överleva som hon alltid skulle överleva oss alla.

Jag kommer ihåg de sista sekunderna och hur vi slösade bort dem. På något vi ändå gör varje dag.

Att vi aldrig såg att hennes hud var tunn nog att se igenom.

När det inte fanns något bakom hennes ögon för att beskriva hur hon mådde, trodde vi att hon skulle överleva som hon alltid skulle överleva oss alla.

Och jag kommer ihåg de sista dagarna och hur vi slösade bort dem. På något vi ändå gör varje dag.

Att vi aldrig såg att där, under hennes hjärta, växte hennes sista andetag.

Och jag kommer ihåg de sista åren och hur vi slösade.

Hur vi slösade.

Kärleken är alltid, alltid större än sorgen.

Jag skriver aldrig för att få tröst. Jag skriver för att sätta ord på mina känslor, tankar och smärtor. För att placera dem utanför mig själv.

För att göra dem lättare att bära.

Trots att jag inte förväntar mig något får jag alltid så fin respons från er läsare. Ni skriver snälla och berörande kommentarer och mejl. Jag tar det som att det jag skriver berör mer än bara mig själv.

I måndags skrev jag en text på min mammas dödsdag. För att markera att 15 år har gått och för att konstatera att det gör lika ont än i dag. En sorgetext, ett tårdränkt brev.

Responsen från er läsare gav mig tårar och tröst.

Jag fick ett mejl från en kvinna som hade läst texten. Hon skrev att hon är döende i cancer och att min text gjorde det lite lättare för henne att ha hopp om att hennes barn kommer att klara sig efter hennes död.

Hon skrev att min ärlighet om min sorg, och den stora kärlek jag har till min mamma, på något sätt fick henne att känna att hennes barn må ha sorg efter henne, men också så mycket minnen och kärlek.

Det var ett djupt berörande mejl som jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera känslomässigt. Det är så vackert och sorgligt på en och samma gång.

Det är på en helt annan nivå än att någon bara känner sig berörd. Det är så mycket mer verkligt, för döden är det mest verkliga som finns eftersom vi alla kommer erfara den.

Det enda jag kan säga henne, och andra som har läst och kommenterat, är att hur stor sorgen än är efter någon så är kärleken till den personen alltid större.

För sorg är kärlek.

Sorg är lycka som har lämnat kroppen. Den må göra jävligt ont, men den är ett bevis på att kärleken till någon är så stor att förlusten av personen skapar en smärtsam saknad.

Det är därför det krävs mod att älska. För kärlek gör förlusten så mycket större. Jag försöker att minnas det vackra i det. Det får göra ont, men det vackra i sorgen är kärleken.

Och kärleken dör aldrig.

Ett brev till min mamma på hennes dödsdag.

Mamma, älskade mamma.

I dag är det 15 år sedan jag såg dig sist. Där i sjukhusrummet, då jag räknade skrattrynkorna i ditt livlösa ansikte. Då jag låg med örat mot din bröstkorg, och hörde hur ditt hjärta hade lämnat oss.

Den tystnaden har ekat inom mig sedan dess.

Alla flyktvägar jag har sprungit i försök att springa i från sorgen efter dig. Men jag har bara sprungit rakt in i nya. Två fingrar i halsen fick mig bara att se smärtan mot vitt porslin.

Jag gråter för dig i dag precis som jag gjorde framför din döda kropp. Jag har oändligt med tårar för dig. De är en flod som inte leder någon annanstans än runt, runt, runt.

För döden kommer snabbt, men den stannar en livstid.

Jag hatar att du bara fick känna mig fram till mitt 12-åriga jag. Att du aldrig fick skälla ut mig för att jag smygrökte dina cigg. Att du aldrig såg mig hålla tal inför hela skolan när jag tog studenten.

Att du aldrig fick träffa killen jag har älskat mer än någon annan. Att du aldrig fick skryta om att mina texter publiceras i de största tidningarna. Att du aldrig fick trösta mig efter att någon hade krossat mitt hjärta.

Att du aldrig fick se mig som vuxen.

Och jag hatar att jag aldrig får se dig igen. Att jag aldrig kommer få en kram från dig. Varje gång det slår mig, vilket det fortfarande gör, så krossar det mitt hjärta.

Om och om och om igen.

Jag undrar ofta hur världen skulle se ut med dig i den. Hur min värld skulle se ut. Jag har inga svar, förutom ett. Den skulle innehålla så mycket mer kärlek.

Så snälla kom tillbaka, och den här gången kommer mina armar räcka runtom.

Snälla kom tillbaka, och du förblir inte bara skuggan i mitt minne. Snälla kom tillbaka, och ditt skratt blir aldrig bara levande genom mitt.

Snälla kom tillbaka, och läk alla dessa sår, alla dessa smärtor.

Snälla mamma, älskade mamma.