Category Archives: musik

Army of Lovers räddade mig, del 2.

Svenska folket må inte ha förstått briljansen med Army of Lovers bidrag i Melodifestivalen. Och trots min initiala enorma bitterhet över detta känner jag nu bara lättnad.

För Army of Lovers ska aldrig bli folkkära eller rumsrena. De ska inte omfamnas och åka på allsångsturnéer i folkparkerna. De ska störa, reta och politisera.

Det var precis det de gjorde på scenen i lördags.

De ställde upp med en elak barnramsa som påminde om deras mest okonventionella poplåtar i slutet av 80-talet. De lyckades hålla sin stolta mimtradition levande i en sångtävling.

De har nog aldrig varit snyggare. La Camillas kors mellan benen och guldkrona på huvudet. Alexander Bards röda rysskägg. Jean-Pierre Bardas fantastiska ben.

När de äntrade Melodifestivalens catwalk till dånande musik och med en voiceover där de deklarerade att de är hbt dog både jag och mitt yngre jag en lycklighetsdöd.

Tack.

Det här är större än Rihanna och Chris Brown.

Rihanna bekräftar i en intervju med Rolling Stone att hon har återförenats med sin ex-pojkvän Chris Brown. Samma Chris Brown som i februari 2009 grovt misshandlade henne i en bil efter ett bråk i centrala Los Angeles.

I polisrapporten kan en läsa om hur han dunkade hennes ansikte mot bilens instrumentpanel. Hur han ströp henne tills hon tappade medvetandet. Hur han skrek att han skulle döda henne.

Han dömdes senare i rätten till fem års villkorlig dom och ett halvårs samhällstjänst. Inte mycket för en sådan grov misshandel, men är mannen känd så är han tydligen inte lika ansvarig för sina brott.

I intervjun med Rolling Stone säger Rihanna:

”When you add up the pieces from the outside, it’s not the cutest puzzle in the world. But it’s different now. We don’t have those types of arguments anymore. We talk about shit. We value each other. We know exactly what we have now, and we don’t want to lose that.”

Och om han skulle bli våldsam igen skulle hon gå direkt, menar hon.

”He doesn’t have the luxury of fucking up again. That’s just not an option. I can’t say that nothing else will ever go wrong. But I’m pretty solid in the knowing that he’s disgusted by that.”

Rihanna menar vidare att Chris Brown har gjort ett misstag som han han nu har betalat för och att ”sometimes people need support and encouragement, instead of ridicule and criticism and bashing.”

Jag tänker inte säga något om Rihannas val, för det är hennes val, det är hennes liv. Jag har sagt allt jag vill säga om hennes del i det hela många gånger tidigare och önskar henne bara väl.

För den som borde ställas till svars är Chris Brown.

Vad har han gjort dessa fyra år som gör att Rihanna nu ser en förändrad man? Hur har han gått från att ha slagit sin flickvän sönder och samman till att nu aldrig tänkas göra det igen?

För det jag har kunnat läsa under de här åren är att han är en man som har slagit sönder loger när han får frågor om misshandeln och som regelbundet hamnar i bråk med andra artister.

Jag har inte sett en förändrad man. Jag har sett en man med ett hett humör och aggressiva tendenser. Och det är bara från den offentliga bilden jag har tillgång till.

Vad händer bakom låsta dörrar?

Jag vet inte. Inte du heller. Men jag vet att jag känner mig obekväm med alla som går tillbaka till en partner som har misshandlat dem grovt. Speciellt till en som inte visar några tecken på förbättring.

För risken är stor att det sker igen.

Jag hoppas därför att diskussionen inte nu stannar vid att folk konstaterar: ”Rihanna har kommit över det. Hon har förlåtit honom. Hon har gått vidare. Vi borde göra detsamma.”

För det här har alltid varit större än Rihanna och Chris Brown.

Det är större än Chris Brown eftersom han inte uppfann kvinnomisshandel. Det är större än Chris Brown då han inte är ansvarig för alla de miljontals fall av kvinnomisshandel som sker varje år världen över.

Det är bara att kolla på statistiken för att förstå hur jävla vanligt detta scenario är. För tänk, 2011 anmäldes enligt BRÅ 28 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Det är 76 om dagen.

Kvinnomisshandel är ett stort samhällsproblem och jag vet att det är därför jag och många andra blir så engagerade i öden som Rihannas. Ingen av oss vill att vare sig hon eller någon annan hamnar i en situation där den blir slagen igen.

Det är därför detta bör handla om att vi måste fortsätta diskutera hur vi kan förhindra kvinnomisshandel och allt våld i nära relationer. Det är därför det inte går att släta över ett enda fall av kvinnomisshandel.

Och det är därför Chris Brown, med sitt stora inflytande på sina unga fans, borde vara den som krävs på en förklaring till hur han, enligt Rihanna, inte längre är en kvinnomisshandlare.

Men ingen verkar bry sig om att fråga Chris Brown något. Det är inte han som gång på gång tvingas förklara och försvara. Allt ljus riktas i stället mot offret Rihanna, att hon ska förklara sina beslut. Just att den manlige förövaren slipper de jobbiga frågorna är också ett tecken på något allvarligt.

Den här ständiga förskjutningen av skuld från den manliga förövaren till det (oftast) kvinnliga offret. Hur förövaren skyddas och offret skuldbeläggs eller osynliggörs. Hur det ofta blir till att kvinnan får skylla sig själv om hon går tillbaka.

Det är det som måste diskuteras här.

Jag tröstas av Spice Girls.

Jag vet inte riktigt hur min uppväxt var. När min mamma dog så blev det som ett mörkt moln över alla år. Det är sorgen, den svärtar ner även de lyckliga minnena.

Jag tror att jag hade en fin uppväxt fram till mammas död, men den känslan har grumlats. Jag kan inte se klart, känna klart, eftersom åren efter var så svarta.

Men det finns vissa saker som sprider ett ljus. Som påminner mig om att min uppväxt faktiskt hade mycket glädje också. En av dem är Spice Girls.

Min allra första musikkonsert var när Spice Girls spelade i Globen. Det var inte långt efter mamma hade dött och min syster tog med mig dit för att få se mig le.

Och jag log.

Det fungerar fortfarande. Jag blir glad som ett litet barn varje gång jag ser eller hör dem. För de är en påminnelse om att min uppväxt även hade sina genuint lyckliga ögonblick.

När jag såg dem återförenas på OS kände jag samma glädje som alltid. Tårarna rann längs kinderna medan jag stod och dansade framför teven.

Det kanske låter fånigt, men för mig är det något vackert. Det är något vackert med allt som får mörkret att lätta. Som tar fram det oskyldiga lilla barnet i en.

Och den där oförställda glädjen.

Spice Girls må vara en av de bästa och mest framgångsrika popgrupper som någonsin har funnits, men inte för att de var bäst på att sjunga eller dansa.

Utan för att de hade så mycket attityd och personlighet, speciellt tillsammans alla fem, att de inspirerade generationer av unga fans.

Att de sjöng odödliga popmelodier skadade ju inte heller.

En kan analysera vad Girl Power egentligen stod för, men för mig var det stärkande. Även om jag inte var en girl i anatomisk bemärkelse så behövde jag lära mig att stå upp på egna ben.

Låta mig själv vara som jag är.

Så tack för hjälpen Mel B, Geri, Victoria, Emma och Mel C.

Ni tröstar mig fortfarande.

Varför samarbetar Rihanna med sin misshandlare?

För någon månad sedan dök Rihanna upp med en remix av låten Birthday Cake där hennes ex-pojkvän Chris Brown gästar.

Samma Chris Brown som 2009 misshandlade henne blå och blodig i limousinen på väg till Grammygalan. Han sjunger nu på den sexiga singeln att han vill ”give it to her in the worst way.”

Vad fan?

Rihanna fick mycket, och helt berättigad, kritik för det hela, men det är först nu som hon kommenterar samarbetet. Och hennes försvar? Att hon tänker som en musiker som vill samarbeta med den bästa i branschen.

”It’s music, and it’s innocent.”

Jag vet och har diskuterat att kända kvinnor direkt stämplas som förebilder och att det är orättvist att de ges ett så stort ansvar över att inte påverka andra kvinnor negativt.

Men vad fan.

Detta är ganska så enkel matematik i min bok.

För vad sänder det för budskap att Rihanna samarbetar med mannen som misshandlade henne blå och blodig? Oavsett hennes intentioner, vad tror hon budskapet blir?

Det blir ännu mer osmakligt då det de sjunger om i låten är att ha dominant sex med varandra. För mig finns det inget ”innocent” över det.

Det må kännas ”oskyldigt” för Rihanna, och bra för henne om hon har bearbetat vad som hände så pass att hon samarbetar med mannen som slog henne.

Men kalla det inte oskyldigt när det budskap hon sänder ut, och nu förstärker med sitt uttalande, är att det inte var någon stor grej att hon blev misshandlad.

Att han nu gärna får ”give it to her in the worst way” igen.

Självklart ska människor få gå vidare och förlåta människorna som har gjort dem illa. Självklart ska människor som har gjort andra illa få en chans att bevisa att de har lärt sig bättre beteenden.

Men det är, om jag nu ska tro att det är så, på en annan privat nivå. På denna nivå, som offentlig person, så funkar det inte för mig. Det sänder ut riktigt osmakliga budskap.

Så klart har detta samarbete med pr att göra. Så klart handlar det om att få uppmärksamhet för att på så sätt kränga lite fler skivor.

Och det görs på bekostnad av att Rihanna tappar trovärdighet. Hon sjunger med mannen som misshandlade henne, som om det inte är konstigt.

Självklart ger det en äcklig smak i munnen.

Men.

Även om jag har min åsikt klar i frågan, så är hela situationen, som vi vet väldigt lite om, mer komplex än så. Rebecka Hedström resonerar väldigt bra om det:

”Är det rimligt att, med kunskap om hur dynamiken i våldsamma relationer ofta fungerar, förkasta en kvinna för att hon igen vänder sig mot sin förövare?”

Det är en viktig poäng och jag tycker inte att Rihanna ska bannas för detta. Kritik förtjänar hon, men detta handlar fortfarande om ett offer som har valt att hantera sin situation på detta viset.

Det är en person som samma år som hon misshandlades släppte skivan Rated R där hon sjöng texter om våld och sex som kändes märkliga med tanke på hennes erfarenheter.

Det var så hon valde att hantera det, och må så vara.

Även om jag tycker att detta är ett dumt sätt att skapa pr, vilket Rihanna som största popstjärnan i världen just nu knappast behöver, så är hon fortfarande en människa.

Rebecka Hedström skriver:

”Det är också vanskligt att tillskriva våra förebilder alltför stor påverkan i hur vi hanterar våra personliga relationer och liv. Rihanna har rimligtvis all rätt i världen att hantera sitt liv och sin karriär på det sätt hon själv önskar. Om hon har förlåtit honom är valet att visa det för omvärlden hennes eget, även om det lämnar en bitter eftersmak.”

Dessutom, måste jag lägga till, så är det synd att det alltid bara är Rihannas val som diskuteras, även om det var viktigt i detta fall.

För samtidigt, var är kritiken mot Chris Brown? Den har alltid känts allt för tyst. Han dömdes till löjligt lågt straff i rätten och hans skivförsäljning snarare ökade i och med misshandeln.

Nu är han större än någonsin.

Som om kvinnomisshandel inte är någon stor grej.

Dessutom, när jag har läst och hört intervjuer med honom känns det alltid som att han inte har förstått det hemska han gjorde. Hans ånger känns ofta falsk och framtvingad av pr-människor.

Han har kunnat glida genom det hela utan en skråma.

Det kan jag tyvärr inte säga om Rihanna.

Hjärtat har levt en livstid, men jag har inte.

Jag skriver på en bok. En så kallad riktig bok. Det närmaste jag kan komma en roman. Det går väldigt långsamt.

Jag har så svårt för fiktion. Att skapa något som jag inte har känt själv, som jag inte känner igen. Jag hänger upp mig på orden och meningarna.

Ingen som läser den kommer att överraskas av huvudtematiken i den. Alltid denna vackra men jävliga kärlek, och alla dess uttryck.

Kärlek som får livet att lämna ens ansikte. Kärlek som håller en uppe så länge benen i kroppen kan. Kärlek som stannar under huden, åren efteråt.

När jag satt och skrev här om dagen tänkte jag på att jag fortfarande är relativt ung. Mitt hjärta har redan levt en livstid, så jag glömmer konstigt nog bort hur ung jag är ibland.

Sanningen är ju att jag inte har haft tid att uppnå allt jag vill ännu, men att det finns gott om tid kvar. En hel livstid.

Ändå känner jag, och många i min ålder, en stress. Att hitta rätt partner, rätt karriärsväg, rätt hem, rätt sätt att leva. Alla pusselbitar på plats i tid.

Men i tid för vad?

Denna stress är märklig, men också hälsofarlig. Vi springer fram i livet för att hinna, för av någon konstig anledning tror vi att allt måste hinnas med innan en viss ålder.

Jag har föreställt mig att när jag är äldre kommer mina osäkerheter att vara färre. Mina elaka tankar om min kropp och mitt utseende kommer att ha ebbat bort.

Alla ungdomssjukdomar i huvudet kommer att vara borta.

Jag har liksom alltid tänkt att när jag är i medelåldern så har jag gjort och uppnått så mycket jag har velat i mitt liv att jag kan slappna av på ett helt annat sätt.

Men ska det inte gå att släppa denna stress nu? Att bara acceptera att livet varken är slut vid 30 eller 40 års ålder, och att livets alla andetag är lika viktiga?

Livet är en process som pågår nu tills den tar slut. Med tiden samlar vi på oss kunskap och erfarenheter som förhoppningsvis gör våra liv bättre.

Hur allt det kommer att ske ut är bara att vänta och se.

För jag kan bara föreställa mig hur jag skulle skriva min bok om 20 år. Vilka känslor, vilka upplevelser, vilka erfarenheter som kommer att hamna på pappret.

Jag ser framemot den dagen.

Inget mystiskt med kändisar i liksäckar.

I min senaste krönika för Frihet diskuterar jag det farliga i att mystifiera kända personers missbruk.

Jag tar exemplet 27 Club, den klubb bestående av kända musiker som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain, som alla gått bort vid 27 års ålder.

Det var artister som alla hade psykiska och drogrelaterade problem, vilket också ledde till deras död. Ändå vill folk och medier placera dem i en mystisk klubb.

Det finns inget mystiskt med att missbrukare dör.

Det är bara tragiskt.

I min krönika tar jag 27 Clubs senaste medlem, Amy Winehouse, som exempel på hur medierna är delaktiga i kända personers drogmissbruk.

Men vi kan lika gärna ta Whitney Houston som exempel. Även om det inte är klargjort vad som var dödsorsaken så vet vi alla om hennes kamp mot droger och psykiska problem.

Vi vet det för att medierna har skrivit om det vecka ut och och vecka in i åratal.

Så klart är inte medierna ansvariga för hennes död, men de har ett ansvar i hur de skildrade henne och andra kända personer med psykiska problem och missbruk.

Jag skriver i min krönika:

”Medierna fick sitt dramatiska slut med Amy Winehouse, men i stället för att ta ansvar för sin egen bevakning av hennes väg ner i fördärvet placerade de henne i den mystiska 27 Club. Men denna falska mytbildning måste upphöra, då den skymmer och förmins­kar artisternas högst verkliga och dödliga missbruk. Det är inte mystiken i att någon dör så ung som ska adresseras, utan tragiken i det.”

Läs hela krönikan här.

De här skivorna var bäst 2011.

I år har varit ett fantastiskt musikår för mig då många av mina absoluta favoritartister har släppt grymma album.

Det är artister som jag har alla album med. Det är artister som faktiskt får mig att köpa album för att jag vill ha dem i bokhyllan och kunna bläddra genom texthäftena.

Årets tveklöst bästa skiva är PJ Harveys fantastiska Let England Shake. Den sammanfattar allt jag älskar med musik med sitt personliga uttryck, välskrivna texter och drabbande melodier.

Det är en skiva jag kommer att värdera högt även när det här decenniet ska sammanfattas. För den visar en artist som vill något med sin musik och som lyckas med det.

1. PJ HarveyLet England Shake

PJ Harvey är en artist som alltid vågar sig ut på nya marker utan att gå vilse i sig själv. På denna skiva har hon aldrig känts viktigare. Ett musikaliskt mästerverk om krigets bördor.

2. Gillian Welch - The Harrow and The Harvest

Gillian Welch och hannes partner David Rawlings har förmågan att göra de mest tidlösa innerligt vackra låtar som kommer att överleva hundratals år. Så även denna gång.

3. Jesse Sykes & The Sweet HereafterMarble Son

Mitt absoluta favoritband har i Jesse Sykes en sångröst som greppar tag och vägrar släppa taget. Dessutom väldigt lyckat att de blandar in mer psykadelisk rock i sin alt-country.

4. Meshell NdegeocelloWeather

Det är tydligt att Meshell Ndegeocello är ett barn av funk, soul och folk då hon lyckas kombinera dem alla till en djupt personlig skiva som tveklöst är en av hennes bästa.

5. Dolly PartonBetter Day

Jag älskar Dolly Parton innerligt, men med en så stor diskografi har det funnits en viss ojämnhet, men på senaste skivan levererar hon sin bästa popcountry på länge.

6. Marianne FaithfullHorses and High Heels

Ytterligare en utmärkt utvald samling låtar som ger all plats åt den där fantastiskt kärva rösten. En dag vill jag ha Marianne Faithfulls röst.

7. Kate Bush50 Words For Snow

Kate Bush är föregångaren till så många artister, men ingen kommer i närheten av den skönhet hennes låtar besitter. Det blir inte mer tydligt än med denna skiva.

8. Lucinda WilliamsBlessed

På Blessed lyckas Lucinda Williams än en gång sjunga rakt in i hjärtat, men nu med lite mer hopp, lite mer optimism, än tidigare. Jag tror henne vad hon än sjunger.

9. Rebecca FergusonHeaven

Hon kom tvåa i X Factor UK förra året och har med Heaven gjort det bästa debutalbum som en talangtävlingsdeltagare någonsin gjort.

10. Ebba ForsbergFalling Folding Flipping Feeling

Sveriges bästa sångerska fortsätter att odla sitt eget uttryck. Hon har en förmåga att krypa in under huden. Önskar att fler insåg hennes storhet.

De här låtarna var bäst 2011.

Jag har tänkt använda årets sista dagar för att sammanfatta året på olika sätt. Först tänkte jag lista årets bästa musiksinglar.

Det är låtar som jag kommer bära med mig till kommande år. Vissa för att de har berört mig, andra för att de har fått mig att dansa.

Många av de artister jag köper album av är sådana som aldrig släpper singlar eller gör musikvideos, så just därför är denna lista mer influerad av dansant och elektronisk musik än min musiksmak generellt.

Men håll till godo!

Och kommentera gärna vilka musiksinglar ni har älskat i år.

1. Oliver TankLast Night I Heard Everything In Slow Motion

2. Emeli SandéHeaven

3. Kelly RowlandMotivation

4. Kate BushWild Man

5. PJ HarveyThe Words That Maketh Murder

6. RihannaWe Found Love

7. LoreenMy Heart Is Refusing Me

8. AdeleSomeone Like You

9. Florence and the MachineShake It Out

10. Beth DittoI Wrote The Book

Är det bra att ”bästa kvinnliga artist” tas bort?

 

Grammisgalan skippar nästa år kategorierna bästa manliga och kvinnliga artist till förmån för den, till synes, könsneutrala kategorin årets artist.

Nu är ju inte Grammis särskilt mycket till pris längre, men det ska ändå bli intressant att se utvecklingen i kategorin årets artist. Om den denna gång inte blir bästa manliga artist ännu en gång.

Många tycker nog att det är dags. Att det är förlegat med skilda priskategorier utifrån kön. Och jag förstår dem. Jag tycker också att de kategorierna är problematiska.

Men samtidigt förstår jag ändå syftet och funktionen med de skilda kategorierna, eller snarare kategorin bästa kvinnliga artist. För den har faktiskt behövts.

Den har behövts därför att musikbranschen har varit, och är forttfarande, likt alla andra delar av samhället präglad av patriarkala strukturer.

Det är en gubbkultur som har styrt och fortfarande styr.

Precis som i alla gubbkulturer så vill de gärna prisa varandra. Män prisar andra män. Det är därför de manliga artisternas verk värderas som något betydelsefullt.

Kvinnorna däremot har sällan ansetts tillföra samma musikaliska briljans värdig de tyngsta priserna.

Ta kategorin årets textförfattare till exempel. Där har kvinnliga artister bara mottagit priset 5 gånger av de 24 gånger som det har delats ut.

Eller som när årets artist delades ut förra omgången, då utöver årets bästa manliga och kvinnliga artist. Av 19 gånger mellan år 1987 och 2005 tog en kvinnlig artist emot priset endast fem gånger

Liknande tendenser syns i de andra tunga kategorierna. Så utan kategorin bästa kvinnliga artist hade betydligt färre kvinnor uppmärksammats i dessa sammanhang.

Det gör så klart inte kategorin oproblematiskt. Snarare tvärtom. För den har också använts som en ursäkt för att inte ta tag i de strukturella problemen.

Så länge som en kvinna alltid prisas, genom kategorin bästa kvinnliga artist, så har ingen behövt eller tvingats till att ta tag i problemen som döljer sig bortom kategorierna.

Det är därför det blir intressant att följa utvecklingen i kategorin årets artist för att verkligen se om något har förändrats. Det är dock något som vi bara kan se över tid.

För jag vet att det år 2011 med Veronica Maggio, Lykke Li, Anna Ternheim och alla andra hyllade och storsäljande kvinnliga artister är lätt att tro att kvinnor visst kommer att hyllas för sin musikaliska bidrag.

Men grejen är ju att det alltid har funnits jävligt bra kvinnliga artister! Det i sig är ju inget nytt. Det är bara det att de inte har uppmärksammats och prisats på samma självklara sätt som manliga artister.

Jag hoppas nu att vi har kommit till en punkt då kvinnors musikaliska bidrag uppmärksammas på samma villkor som för männen.

Det är bara att följa utvecklingen och se.

Varför sjunger kvinnliga artister så ofta om sex?

Sex är en del av många människors liv. Att som musikartist skildra sex är därför inget konstigt alls. Sex kan vara närhet. Sex kan vara smärta. Sex kan vara politik.

Jag förstår därför varför det är ett utmärkt tema för låtar. Det jag har svårare att förstå är de artister som inte verkar hitta annat att sjunga om än sex.

Låt efter låt efter låt om hur personen vill ha sex.

Så är det till exempel på Rihannas nya skiva Talk That Talk. Hon sjunger så mycket om sex att det nästan känns som att jag har monterat en kamera i hennes sovrum.

Hon vill ha sex i sängen, i soffan, på köksbordet. Hon vill att partnern ska ”roc her out on the floor” och ”suck her cockiness, lick her persuasion.”

Och hon sjunger: ”I love it, I love it, I love it when you eat it”

Själv sitter jag och undrar om Rihanna, en av världens just nu absolut största artister, inte vill mer än så. Att hon inte vill mer än på tusen olika sätt beskriva hur hon vill ha sex.

En låt här och där kan ju kännas kul och kanske lite provokativt, men att nästan varenda låt handlar om sex tyder på att Rihanna är mer intresserad av att sälja än att faktiskt säga något eget och originellt.

Pop i all ära, den klarar sig oftast med en melodi och refräng, men en riktigt bra poplåt har också något att säga. Den vill mer än att beskriva ännu en sexscen.

Men Rihanna är knappast ensam, hon är bara mer tydlig med det. Jag tycker det är trist att så många av världens största kvinnliga artister inte visar mer ambition än att sälja på sexanspelningar.

För i slutändan sker det ofta på patriarkala villkor där kvinnorna dansar framför mannens blick, efter hans beat, sjungandes hans ord om hur mycket hon vill ha honom och hans sex.

Jag vill inte beröva någon av dessa kvinnliga världsstjärnor deras agens, de gör egna val, men de gör de valen i en musikbransch som är byggd på patriarkala grunder.

Vad för sorts valfrihet finns det för den kvinna som vill göra kommersiell pop? Vilken image tillåts hon ha? I andra musikgenrer är det mer ok att som kvinna vara påklädd, inom pop och r’n’b är det inte så.

För manliga popstjärnor finns det ännu fler val. Även de må sjunga om sex och snygga brudar, men de klär inte av sig samtidigt i samma utsträckning och de är oftast subjektet i sina sexfantasier.

Manliga artister har alla val, då musikbranschen är uppbyggd utifrån dem. Det är också de som i stor grad styr branschen. De bossar över skivbolagen, skriver och producerar musiken och så vidare.

Det verkar som att det först är när en kvinnlig popartist blir riktigt jävla framgångsrik som hon kan säga fuck off till den patriarkala ordningen och börja dansa än mer till sin egen melodi.

Jag hoppas Rihanna inser det snart.