Category Archives: idiotiskt

Hat och hot mot kvinnor för att de är kvinnor.

Isabella Löwengrip skriver om hur hon inte kan sova längre. Ända sedan hon fick ett hotbrev där en person skrev att han ville stycka henne och äta upp hennes kroppsdelar vaknar hon två tre gånger varje natt.

”Man går och känner på dörren jämt, när man duschar så måste man vara vänd mot dörren, när man ska gå och lägga sig så är lampan tänd och man kan bara sova på ena sidan så att man ser och man blir kräkfärdig när man hör något ljud som man inte vet vad det är. Jag får acceptera att jag är låg nu. Psyket inte är så starkt för den här typen av påfrestningar. Men det ska bli bra och jag ska känna mig trygg förr eller senare!”

Den där rädslan, den där oroligheten i kroppen, och i hjärtat. Den tvingas många offentliga personer, de allra flesta av dem kvinnor, bära.

Brevet som Isabella Löwengrip fick har även modebloggaren Tyra Sjöstedt och Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir fått. Och de är inte ensamma om att få hotbrev. Ana Gina berättade här om veckan om hur hon kallas slampa och får mordhot.

Det är viktigt att vi pratar om vad det här ingår i för mönster.  För kvinnor behöver inte ha kontroversiella åsikter eller göra något uppseendeväckande för att bemötas av hat, ilska och hotfulla kommentarer.

Det räcker med att de är kvinnor.

Ja, även män utsätts för hot och hat, men inte på samma sätt och inte i samma utsträckning just för att de är män. Det här hotet och hatet är ett ytterligare uttryck som patriarkatet tar, denna gång genom tangentbord och anonyma hotbrev.

Det är allvarligt, mycket allvarligt, detta kvinnohat.

För det är en sak att bombarderas av äckliga och vidriga nätkommentarer. Att få hotbrev i posten är en helt annan, och mycket allvarligare, sak. Att tvingas åka taxi vart man än ska för att man inte känner sig säker i kollektivtrafiken är en annan sak.

Vi måste se att hatet och hoten går att koppla till större strukturer som handlar om att försöka kontrollera kvinnors livsutrymmen. Det är en del av strukturer där kvinnor ständigt ska sättas på plats, där de ska skrämmas tillbaka till skuggan igen.

Vi måste se det här som ännu ett patriarkal uttryck att bekämpa.

Hon blir sidekick bara för att hon har tuttar.

TV4:s karaoketävling Idol började i söndags. Orkar inte gå in på hur mycket jag ogillar det programmet, dess provocerande kreativa lathet och trånga stereotypa människosyn.

Men det är väldigt uppenbart att det är ett oerhört konservativt program i sin syn på vem som duger som ”idol”. Lika uppenbart konservativt är det även i valet av vem som får leda programmet.

För det ses inte som en kvinnas uppgift, uppenbarligen.

Efter fyra säsonger med Peter Jidhe valde de en till man, Pär Lernström. Inget ont om honom, han är säkert trevlig och duktig, men han känns ju mest som Jidhes något yngre kopia.

Men varför klagar jag? Idol har ju stoppat in en kvinna i produktionen. Cecilia Forss, Guldbagge-nominerad skådespelerska och känd som den enda kvinnan i Icas reklamsåpa, är ju med på ett hörn.

Men som sidekick.

Hon är alltså inte programledare, utan sidekick. Helt enkelt för att hon har tuttar. Och det är det som irriterar mig. Som vanligt är hon som kvinna sidekick till mannen med ”det stora uppdraget”.

Jag är jävligt trött på att kvinnor ständigt får agera sidekicks till män. De får en mindre och mer undanskymd roll i skuggan av mannen. För helvete heller att de ska sno för mycket av männens rampljus.

Idol och tv-världen är knappast det enda exemplet på det här. Vi kan se det på många områden. Inte minst inom politiken.

Jag skrev tidigare i år hur tröttsamt det var att Socialdemokraterna återigen valde en manlig medelålders man till partiledare med en lite yngre kvinnlig sidekick som partisekreterare.

Ingvar Carlsson hade Mona Sahlin som sidekick. Göran Persson hade Marita Ulvskog. Och nu fick Håkan Juholt sin i Carin Jämtin. Och samma sak har vi sett i de andra partierna.

Jag skulle inte ha ett problem med det här om det var så att det var lika vanligt att män agerade sidekicks till kvinnor. Men det är ju ytterst ovanligt. I stället har i sådana fall männen fått samma titel, utrymme och makt.

Kvinnan som den eviga sidekicken blir därför ett så tydligt exempel på patriarkala strukturer där kvinnor ges lite rampljus och lite makt, så att hon åtminstone ska känna sig representerad, men aldrig så mycket att hon kan utmana mannen.

Kan inte något förändras i denna värld?

Inte censur att radera hatet i kommentarsfälten.

Både Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter har i dagarna ändrat sin kommentarspolicy på sina nätsajter vilket gör att inga kommentarer publiceras utan att godkännas i förhand.

Anledningen till den nya policyn är att det var för mycket hatiska kommentarer att hålla reda på.

Jag tycker att de gör helt rätt. Jag tycker att publikationer bör rensa bort hatiska och kränkande kommentarer. De fyller ingen funktion förutom att förstöra.

Om en tidning inte hinner moderera i efterhand är det enda alternativet att moderera innan kommentarerna publiceras. Så enkelt är det för mig.

Jag ser det inte som att man hotar varken yttrandefriheten eller samtalsklimatet. Snarare ställer man krav på dem båda, vilket bara är nyttigt och nödvändigt.

Möjligheten till anonymitet på nätet är en viktig demokratisk rättighet, något som blev tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden. Men det är inte frågan här.

Att kräva inloggning på en tidningssajt är inget hot mot det.

För det första handlar det om gott redaktörskap. För det andra går det fortfarande att vara anonym. För det tredje finns det miljontals andra ställen på nätet där man kan hata anonymt om man nu vill det.

Jag tänker tillbaka på när jag jobbade på tidningen Resumé. Under mitt första år där kunde vem som helst kommentera. Så när min chef dagligen la ut bilder på mig och mina roliga outfits i sin blogg fick jag följande kommentarer:

”Mannen på bilden är nya modellen för Mamma Scans köttbullar. Budskapet är ”Man är aldrig för mätt för en köttbulle från Mamma Scan””

”Tjock och glad. Och såååååååå snäll!”

”Grattis! till graviditeten Linus. Hoppas det blir ett barn med kön. Härligt att se en gravid mage!”

”Han är rund som en bulle i ansiktet”

”Mmm…tänker han. Vad kan jag äta när jag kommer hem. Hmm..kanske en gräddtårta och några wienerbröd. Mums!”

”Linus blir mer och mer lik Marit Paulsen. Ni vet den gamla damen från Folkpartiet med runda kinder som värnade om grisar och bönder. EU nästa för Linus?”

”Är det könshår eller frisyr han/hon har?”

”Kan inte praon blogga om hur det är att vara överviktig och ful? Hade varit skoj. Ser ut som en överviktig tant. men vi gillar honom och hans underlagskräm. fortsätt så !!!!

”Snälla. kan inte praon spy på nästa bild. hade varit skönt att se honom som överviktig spy över hela konceptet! han måste verkligen ÄLSKA sötsaker och fett, eller vad säger Viggo?”

”Man kan dra tanten i den lila blusen i skägget om man vill. Men där sitter säkert en stor klump med smör i och för sig.”

”Han är rund som en bulle i ansiktet. Det är kul att se att ni matar er prao!”

Jag tog helt ärligt inte åt mig av kommentarerna. Trots att detta bara var ett år efter att jag hade lämnat min bulimi bakom mig skrattade jag mest åt det.

Men jag undrade också hur de visste om min akilleshäl. Varför gick alla på mitt ”tjocka” yttre? Och framför allt, varför var jag tvungen att utsättas för det?

Ska jag tvingas att stå ut med sådana kommentarer varje dag bara för människor ska ha rätt att kränka anonymt? Nej, jag tycker inte det. Och tidningarna har ett ansvar att se till att det inte är så.

Resumé tog sitt ansvar och gjorde om sin kommentarspolicy så att det krävdes inloggning för att kommentera. Helt plötsligt försvann de här kommentarerna. Folk kunde fortfarande vara anonyma, men gick de över gränsen raderades deras användarkonto.

Anonymitet fyller verkligen en viktig funktion på nätet, inte minst i diktaturer, men också i demokratier för att granska makten. Men på tidningssajter är det just upp till de ansvariga att ta ansvar för vilken nivå kommentarerna ska ha.

Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Snarare finns det andra saker som bör diskuteras ännu mer. Som Sofia Mirjamsdotter skrev här om dagen:

”Hoten mot yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och källskyddet är betydligt allvarligare än dessa så kallade troll, som en nyhetssajt dessutom enkelt kan välja att inte publicera. Det är inte censur, det är redaktörskap.”

Skandalrubriker överröstar viktiga diskussioner.

Ibland är politik det löjligaste som finns. Eller nej, politikens värld görs till det löjligaste som finns. För genom medierna får vi skandalrubriker varje dag.

Frågan vi borde ställa oss är varför de är ”skandaler”.

För tidningarna kan ena året attackera Mona Sahlin med skandalrubriker för att hon använder en märkesväska hon fick i födelsedagspresent.

Det andra året attackerar de Håkan Juholt med skandalrubriker för att de tror att han har ett piratkopierat bälte på sig som han köpte på en charterresa för några år sedan.

Detta är så klart inga skandaler. Det är bara fall av tidningsredaktioner som totalt har tappat all vett och sans. Sådana dumma artiklar borde i rättvisans namn bara slå tillbaka på dem själva.

Men det är sällan de gör det.

Det jag undrar med alla dessa ”skandaler” som medierna utmålar, vad är egentligen något att uppröras över? Gör ett piratkopierat bälte en S-ledare till en dålig S-ledare till exempel?

Jag tänker på hur vi har så svårt att skilja på privatpersonen och dess yrkesroll. Speciellt med politiker. Och än mer med kvinnliga politiker som ibland görs mer till privatpersoner än till politiker.

Men för att gå till exemplet som lyfte dessa tankar. I USA avslöjades nyligen den demokratiske politikern Anthony Weiner med att ha skickat nakenbilder till unga kvinnor över internet trots att han har en fru.

Detta ledde till att landets alla tidningar, och även de flesta svenska, skrev om ”Weiner-gate”. Weiner själv har erkänt, bett om förlåtelse, men vägrar att avgå trots press från partiet.

Visst kan man på ett privat plan ifrågasätta hans handlande om det är så att han och hans fru har ett monogamt förhållande där nakenbilder till andra utanför äktenskapet har bestämts vara oacceptabelt.

Men då är det mellan Anthony Weiner och hans fru.

För hur gör detta honom till en sämre politiker? Är det relevant för allmänheten i bedömningen av hans politiska gärning att veta att han sänt nakenbilder till andra kvinnor än sin fru?

Nä, jag tycker inte det.

Det tyckte inte heller Women’s Media Center som skrev ett utmärkt pressmeddelande:

”In light of the breaking news surrounding Rep. Anthony Weiner’s admission of having online extramarital relationships, the Women’s Media Center urges media to focus on productive stories that do not focus on outing lurid details of women involved in this issue, nor excessively focus on Rep. Weiner’s personal life. Stories of assault, adultery, and sexual misconduct from high profile male politicians such as Schwarzenegger and Strauss-Kahn have garnered much coverage in the past weeks, and the women involved have borne the brunt of media coverage on the wrondgoings of male leaders. As the latest news about Rep. Weiner surfaces, we urge media to cover this story in a fair and balanced fashion. Of more substance, media should be concerned about a cultural and political climate where some high powered male leaders use their positions of power to access women sexually, and encourage media to ditch harmful, irrelevant personal details.”

Självklart är det så att allt som handlar om naket och sex görs till större skandaler i USA än i Sverige. De har en helt annan politisk kultur. Men jag håller med i uttalandet ovan att det i detta fall är ointressant med de privata detaljerna.

Istället är den intressanta diskussionen just den som Women’s Media Center skriver om. Just det kulturella och politiska klimat som gör att manliga politiker använder sin maktställning för att få sex.

Det är den intressanta diskussionen här, men den skyms av skandalrubriker och irrelevanta privata detaljer. Och det är det som är symptomatiskt med medierna. De blockar alla intressanta och viktiga diskussioner med sitt skandalfokus.

För tänk hur många diskussioner som aldrig får sitt utrymme när de hela tiden överröstas av vad medierna anser är en politikers dåliga handlande.

När någon konstant skriker i en megafon blir det svårt att föra ett samtal

Fyll hellre kroppen med fett än med förakt.

I pappersversionen av söndagens Aftonbladet läste jag en artikel som deklarerade att en nygjord undersökning visade att 9 av 10 svenska män är helt bekväma med sig själva och sina utseenden.

Wow, vilken fantastiskt bra och uppmuntrande nyhet, tänkte jag.  Även om inte ett tecken stod om hur undersökningen gått till eller hur stort underlaget var, så var det ändå en glädjande nyhet.

För hur ofta läser man i tidningarna om att människor är nöjda med sig själva? Hur många sådana undersökningar publiceras ens i medierna? Noll.

Men.

Artikeln hade underrubriken: ”Svenska män skäms inte på stranden – trots övervikt”. Ja, självklart hade hade de vinklat denna artikel bort från det glädjande och till det att män lurar sig själva.

Man låter i artikeln Peter Siepen, ja Peter Siepen, av alla människor säga att det är ”självbedrägeri” av männen att påstå att de mår bra trots att de är feta.

Suck.

Det här är bara ytterligare ett exempel på vad jag har skrivit om otalet gånger: vi får aldrig vara nöjda med oss själva även när vi känner att vi är det.

Då lurar vi bara oss själva, nämligen.

För vi lever i ett samhälle där vi aldrig riktigt får vara ok med oss själva. Där föraktet mot den egna kroppen är utgångspunkten för några av världens mest framgångsrika affärsrörelser.

Där föraktet mot den egna kroppen också är en del av medielogiken. För aldrig i livet hade Aftonbladet publicerat en artikel som bara gick ut på att säga att män mår bra med sina kroppar.

Det säljer ju inte, anser man.

Det som säljer är däremot det hundrade tipset på hur man förlorar 5 kilo, 10 kilo, 100 kilo, på en vecka. Det är det som säljer lösummer. Det eviga löftet om att ”Du är inte ok nu, käre läsare, men köp vår tidning så lär du dig hur du blir det.”

Bara för att dagen därpå lyfta fram något nytt fel läsaren måste åtgärda.

Jag blir lika trött varje gång. För detta handlar inte om hälsa. Inbilla er inte det. Det handlar inte om ett hedervärt försök från mediernas sida att förbättra folkhälsan.

Det handlar om att casha in på  att ständigt göda folks förakt mot sina kroppar och utseenden. Det är pengar, inte hälsa, det handlar om.

Men det vi inte får glömma är: om vi går med på att gödas med detta förakt låter vi dem tjäna pengar på det. Vi måste stå upp för att våra magar är mätta. Att det är de som skapar ohälsa, inte vi som har det.

Att vi hellre fyller våra kroppar med fett än med förakt.

Varför en 13-årig flicka kan få så mycket hat.

I min senaste krönika för Frihet skriver jag om 13-åriga Rebecca Black som blev en världskändis när hennes låt Friday fick miljoner visningar när den lades upp på YouTube.

Det som slog mig var allt hat som riktades mot denna harmlösa tjej och harmlösa låt. Det var som om det inte fanns några som helst gränser för elakheterna.

I min krönika funderar jag på varför.

”Själv sitter jag på andra sidan Atlanten och blir chockad av alla de tusentals kommentarer som riktar sig mot Rebecca personligen. Att hon borde ”börja skära sig själv och få anorexi så att hon blir snygg” eller att hon borde ”ta livet av sig så att fredag kan bli en glad dag igen”. Detta om en 13-årig tjej som bara vill sjunga om hur mycket hon ser fram emot att umgås med sina vänner på helgen.”

Läs resten här.

(Ps. Nu har videon fått över 140 miljoner visningar och den blev tolkad i senaste avsnittet av Glee. Hoppas Rebecca Black nu åtminstone tjänar miljoner på folks alla elakheter.)

Staten ska inte stödja homofoba Frälsningsarmén.

Jag handlar de flesta av mina kläder på Myrorna. Jag har dock alltid känt ett obehag kring att de pengarna går till Frälsningsarmén. Jag vill inte att mina pengar går till religiösa organisationer.

Men samtidigt har jag viftat bort de tankarna och lättvilligt gått på illusionen att pengarna går till hemlösa och andra behövande. Men tydligen är det så att mina pengar har gått till en djupt homofob organisation.

För TV4:s Kalla fakta visade i går hur Frälsningsarmén i sina material skriver att ungdomar ska lära sig att homosexualitet är fel, att inga som lever ut sin homosexualitet får bli en soldat och de har lokala företrädare som säger:

”Frälsningsarméns grundposition är att homosexuellt sex är en synd. En man ska inte ligga med en man så som han ligger med en kvinna.”

Men värst av allt: de stödjer Frälsningsarmén i andra länder som på många olika sätt, i allt från Nya Zeeland till Kanada, har motsatt sig alla lagar som ska skydda hbt-personer från diskriminering eller som ger hbt-personer samma rättigheter som heterosexuella.

Värst är det i länder som Malawi där Frälsningsarmén stöder landets lagar som kriminaliserar homosexualitet och kastar de som lever ut homosexuella beteenden i fängelse.

Allt detta motstånd till hbt-rättigheter och legitimering av kränkningar av mänskliga rättigheter stöds indirekt av svenska Frälsningsarmén.

De betalar årligen in en avgift till Frälsningsarméns huvudkontor i London som sedan fördelar bidrag till alla nationella organisationer, däribland Malawi. Huvudkontoret utser också varje lands högste ledare.

I Sverige heter denna ledare Marie Willermark.

I Kalla fakta vägrade hon först att uttala sig. Först tänkte jag att det var ett riktigt dumt strategiskt val av Frälsningsarmén att inte bemöta Kalla faktas uppgifter. Det är i princip alltid dåligt att gömma sig från anklagelser.

Men när jag sedan hörde Frälsningsarméns ”högste ledare” i Sverige i studion efter reportaget försöka försvara organisationens uppenbara homofobi så fattade jag varför.

Jag har aldrig hört någon prata så mycket bullshit. Utan att svara på en enda av frågorna ordentligt babblade hon om ”allas lika värde” och ”att alla är välkomna” och att Frälsningsarmén är ”emot diskriminering”.

Inte en enda gång svarade hon på hur dessa ord går ihop med Frälsningsarméns homofoba praktiker. Istället förolämpade hon dessa ords betydelser genom att använda dem så totalt felaktigt.

I mitt huvud ville jag bara örfila henne. För jag blev så jävla förbannad. Hon framstod som en jävla idiot. En jävla idiot som svamlade floskler så mycket att jag ville kasta något mot teven.

Hon kan fortsätta påstå att det är deras rätt att själva bestämma vilka kriterier de ska ha för att man ska kunna bli en soldat, bland dem att man ej får ha homosex, men en sådan syn ska verkligen inte subventioneras av staten.

Ännu värre är att hon inte tog avstånd från hur Frälsningsarmén runt om i världen stödjer djupt homofoba lagar. Detta genom att svenska Frälsningsarmén bidrar till det finansiellt genom sitt årliga bidrag till huvudkontoret.

Det är vidrigt. Det är förkastligt. Men tyvärr även legitimerat av svenska staten.

För det är nämligen så att religiösa samfund får 50 miljoner kronor i stöd från staten varje år. Av dessa fick Frälsningsarmén 1,2 miljoner kronor 2010.

Detta får de med det enda kravet att de ”bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.”

Vad dessa ”grundläggande värderingar” är kan man ju undra.

Men tydligen är det homofobi och misogyni. För det är i alla fall det staten legitimerar genom att stödja samfund som tydligt och klart har både homofoba och misogyna värderingar och praktiker.

För Frälsningsarmén är inte det enda trossamfund som får statligt stöd för sin homofobi. Andra samfund som årligen får bidrag delar synen på homosexuella. Andra vägrar att prästviga kvinnor.

Exemplen är många om man bara undersöker det närmare.

Visst kan man argumentera för att religiösa samfund ska få vara hur inskränkta och intoleranta som de vill. Att det är religionsfrihet och så vidare. Men då ska de inte få ekonomiskt stöd av staten för det.

Och det handlar inte bara om det ekonomiska stödet. Det handlar om att bidraget i sig gör att staten legitimerar vilka trossamfund som är ”godkända”. Alltså de som enligt lagen delar ”samhällets” värderingar.

Men ska då homofobi och misogyni godkännas som ”samhällets” värderingar?

Nej, självklart inte.

Tyvärr fattar inte regeringen det. Kyrkominister Stefan Attefall, kristdemokrat och pingstvän, ser inga problem med bidragen. I Kalla fakta säger han:

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag inte kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget.”

Helt rätt. Vi kan inte ha ett stöd överhuvudtaget. För det går inte att försvara. Det är fullständigt orimligt att våra skattepengar går till homofoba och misogyna organisationer.

Så lägg ner.

Och jag måste ta det extremt svåra beslutet att sluta handla i min favoritaffär.