Category Archives: idiotiskt

Skandalrubriker överröstar viktiga diskussioner.

Ibland är politik det löjligaste som finns. Eller nej, politikens värld görs till det löjligaste som finns. För genom medierna får vi skandalrubriker varje dag.

Frågan vi borde ställa oss är varför de är ”skandaler”.

För tidningarna kan ena året attackera Mona Sahlin med skandalrubriker för att hon använder en märkesväska hon fick i födelsedagspresent.

Det andra året attackerar de Håkan Juholt med skandalrubriker för att de tror att han har ett piratkopierat bälte på sig som han köpte på en charterresa för några år sedan.

Detta är så klart inga skandaler. Det är bara fall av tidningsredaktioner som totalt har tappat all vett och sans. Sådana dumma artiklar borde i rättvisans namn bara slå tillbaka på dem själva.

Men det är sällan de gör det.

Det jag undrar med alla dessa ”skandaler” som medierna utmålar, vad är egentligen något att uppröras över? Gör ett piratkopierat bälte en S-ledare till en dålig S-ledare till exempel?

Jag tänker på hur vi har så svårt att skilja på privatpersonen och dess yrkesroll. Speciellt med politiker. Och än mer med kvinnliga politiker som ibland görs mer till privatpersoner än till politiker.

Men för att gå till exemplet som lyfte dessa tankar. I USA avslöjades nyligen den demokratiske politikern Anthony Weiner med att ha skickat nakenbilder till unga kvinnor över internet trots att han har en fru.

Detta ledde till att landets alla tidningar, och även de flesta svenska, skrev om ”Weiner-gate”. Weiner själv har erkänt, bett om förlåtelse, men vägrar att avgå trots press från partiet.

Visst kan man på ett privat plan ifrågasätta hans handlande om det är så att han och hans fru har ett monogamt förhållande där nakenbilder till andra utanför äktenskapet har bestämts vara oacceptabelt.

Men då är det mellan Anthony Weiner och hans fru.

För hur gör detta honom till en sämre politiker? Är det relevant för allmänheten i bedömningen av hans politiska gärning att veta att han sänt nakenbilder till andra kvinnor än sin fru?

Nä, jag tycker inte det.

Det tyckte inte heller Women’s Media Center som skrev ett utmärkt pressmeddelande:

”In light of the breaking news surrounding Rep. Anthony Weiner’s admission of having online extramarital relationships, the Women’s Media Center urges media to focus on productive stories that do not focus on outing lurid details of women involved in this issue, nor excessively focus on Rep. Weiner’s personal life. Stories of assault, adultery, and sexual misconduct from high profile male politicians such as Schwarzenegger and Strauss-Kahn have garnered much coverage in the past weeks, and the women involved have borne the brunt of media coverage on the wrondgoings of male leaders. As the latest news about Rep. Weiner surfaces, we urge media to cover this story in a fair and balanced fashion. Of more substance, media should be concerned about a cultural and political climate where some high powered male leaders use their positions of power to access women sexually, and encourage media to ditch harmful, irrelevant personal details.”

Självklart är det så att allt som handlar om naket och sex görs till större skandaler i USA än i Sverige. De har en helt annan politisk kultur. Men jag håller med i uttalandet ovan att det i detta fall är ointressant med de privata detaljerna.

Istället är den intressanta diskussionen just den som Women’s Media Center skriver om. Just det kulturella och politiska klimat som gör att manliga politiker använder sin maktställning för att få sex.

Det är den intressanta diskussionen här, men den skyms av skandalrubriker och irrelevanta privata detaljer. Och det är det som är symptomatiskt med medierna. De blockar alla intressanta och viktiga diskussioner med sitt skandalfokus.

För tänk hur många diskussioner som aldrig får sitt utrymme när de hela tiden överröstas av vad medierna anser är en politikers dåliga handlande.

När någon konstant skriker i en megafon blir det svårt att föra ett samtal

Fyll hellre kroppen med fett än med förakt.

I pappersversionen av söndagens Aftonbladet läste jag en artikel som deklarerade att en nygjord undersökning visade att 9 av 10 svenska män är helt bekväma med sig själva och sina utseenden.

Wow, vilken fantastiskt bra och uppmuntrande nyhet, tänkte jag.  Även om inte ett tecken stod om hur undersökningen gått till eller hur stort underlaget var, så var det ändå en glädjande nyhet.

För hur ofta läser man i tidningarna om att människor är nöjda med sig själva? Hur många sådana undersökningar publiceras ens i medierna? Noll.

Men.

Artikeln hade underrubriken: ”Svenska män skäms inte på stranden – trots övervikt”. Ja, självklart hade hade de vinklat denna artikel bort från det glädjande och till det att män lurar sig själva.

Man låter i artikeln Peter Siepen, ja Peter Siepen, av alla människor säga att det är ”självbedrägeri” av männen att påstå att de mår bra trots att de är feta.

Suck.

Det här är bara ytterligare ett exempel på vad jag har skrivit om otalet gånger: vi får aldrig vara nöjda med oss själva även när vi känner att vi är det.

Då lurar vi bara oss själva, nämligen.

För vi lever i ett samhälle där vi aldrig riktigt får vara ok med oss själva. Där föraktet mot den egna kroppen är utgångspunkten för några av världens mest framgångsrika affärsrörelser.

Där föraktet mot den egna kroppen också är en del av medielogiken. För aldrig i livet hade Aftonbladet publicerat en artikel som bara gick ut på att säga att män mår bra med sina kroppar.

Det säljer ju inte, anser man.

Det som säljer är däremot det hundrade tipset på hur man förlorar 5 kilo, 10 kilo, 100 kilo, på en vecka. Det är det som säljer lösummer. Det eviga löftet om att ”Du är inte ok nu, käre läsare, men köp vår tidning så lär du dig hur du blir det.”

Bara för att dagen därpå lyfta fram något nytt fel läsaren måste åtgärda.

Jag blir lika trött varje gång. För detta handlar inte om hälsa. Inbilla er inte det. Det handlar inte om ett hedervärt försök från mediernas sida att förbättra folkhälsan.

Det handlar om att casha in på  att ständigt göda folks förakt mot sina kroppar och utseenden. Det är pengar, inte hälsa, det handlar om.

Men det vi inte får glömma är: om vi går med på att gödas med detta förakt låter vi dem tjäna pengar på det. Vi måste stå upp för att våra magar är mätta. Att det är de som skapar ohälsa, inte vi som har det.

Att vi hellre fyller våra kroppar med fett än med förakt.

Varför en 13-årig flicka kan få så mycket hat.

I min senaste krönika för Frihet skriver jag om 13-åriga Rebecca Black som blev en världskändis när hennes låt Friday fick miljoner visningar när den lades upp på YouTube.

Det som slog mig var allt hat som riktades mot denna harmlösa tjej och harmlösa låt. Det var som om det inte fanns några som helst gränser för elakheterna.

I min krönika funderar jag på varför.

”Själv sitter jag på andra sidan Atlanten och blir chockad av alla de tusentals kommentarer som riktar sig mot Rebecca personligen. Att hon borde ”börja skära sig själv och få anorexi så att hon blir snygg” eller att hon borde ”ta livet av sig så att fredag kan bli en glad dag igen”. Detta om en 13-årig tjej som bara vill sjunga om hur mycket hon ser fram emot att umgås med sina vänner på helgen.”

Läs resten här.

(Ps. Nu har videon fått över 140 miljoner visningar och den blev tolkad i senaste avsnittet av Glee. Hoppas Rebecca Black nu åtminstone tjänar miljoner på folks alla elakheter.)

Staten ska inte stödja homofoba Frälsningsarmén.

Jag handlar de flesta av mina kläder på Myrorna. Jag har dock alltid känt ett obehag kring att de pengarna går till Frälsningsarmén. Jag vill inte att mina pengar går till religiösa organisationer.

Men samtidigt har jag viftat bort de tankarna och lättvilligt gått på illusionen att pengarna går till hemlösa och andra behövande. Men tydligen är det så att mina pengar har gått till en djupt homofob organisation.

För TV4:s Kalla fakta visade i går hur Frälsningsarmén i sina material skriver att ungdomar ska lära sig att homosexualitet är fel, att inga som lever ut sin homosexualitet får bli en soldat och de har lokala företrädare som säger:

”Frälsningsarméns grundposition är att homosexuellt sex är en synd. En man ska inte ligga med en man så som han ligger med en kvinna.”

Men värst av allt: de stödjer Frälsningsarmén i andra länder som på många olika sätt, i allt från Nya Zeeland till Kanada, har motsatt sig alla lagar som ska skydda hbt-personer från diskriminering eller som ger hbt-personer samma rättigheter som heterosexuella.

Värst är det i länder som Malawi där Frälsningsarmén stöder landets lagar som kriminaliserar homosexualitet och kastar de som lever ut homosexuella beteenden i fängelse.

Allt detta motstånd till hbt-rättigheter och legitimering av kränkningar av mänskliga rättigheter stöds indirekt av svenska Frälsningsarmén.

De betalar årligen in en avgift till Frälsningsarméns huvudkontor i London som sedan fördelar bidrag till alla nationella organisationer, däribland Malawi. Huvudkontoret utser också varje lands högste ledare.

I Sverige heter denna ledare Marie Willermark.

I Kalla fakta vägrade hon först att uttala sig. Först tänkte jag att det var ett riktigt dumt strategiskt val av Frälsningsarmén att inte bemöta Kalla faktas uppgifter. Det är i princip alltid dåligt att gömma sig från anklagelser.

Men när jag sedan hörde Frälsningsarméns ”högste ledare” i Sverige i studion efter reportaget försöka försvara organisationens uppenbara homofobi så fattade jag varför.

Jag har aldrig hört någon prata så mycket bullshit. Utan att svara på en enda av frågorna ordentligt babblade hon om ”allas lika värde” och ”att alla är välkomna” och att Frälsningsarmén är ”emot diskriminering”.

Inte en enda gång svarade hon på hur dessa ord går ihop med Frälsningsarméns homofoba praktiker. Istället förolämpade hon dessa ords betydelser genom att använda dem så totalt felaktigt.

I mitt huvud ville jag bara örfila henne. För jag blev så jävla förbannad. Hon framstod som en jävla idiot. En jävla idiot som svamlade floskler så mycket att jag ville kasta något mot teven.

Hon kan fortsätta påstå att det är deras rätt att själva bestämma vilka kriterier de ska ha för att man ska kunna bli en soldat, bland dem att man ej får ha homosex, men en sådan syn ska verkligen inte subventioneras av staten.

Ännu värre är att hon inte tog avstånd från hur Frälsningsarmén runt om i världen stödjer djupt homofoba lagar. Detta genom att svenska Frälsningsarmén bidrar till det finansiellt genom sitt årliga bidrag till huvudkontoret.

Det är vidrigt. Det är förkastligt. Men tyvärr även legitimerat av svenska staten.

För det är nämligen så att religiösa samfund får 50 miljoner kronor i stöd från staten varje år. Av dessa fick Frälsningsarmén 1,2 miljoner kronor 2010.

Detta får de med det enda kravet att de ”bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.”

Vad dessa ”grundläggande värderingar” är kan man ju undra.

Men tydligen är det homofobi och misogyni. För det är i alla fall det staten legitimerar genom att stödja samfund som tydligt och klart har både homofoba och misogyna värderingar och praktiker.

För Frälsningsarmén är inte det enda trossamfund som får statligt stöd för sin homofobi. Andra samfund som årligen får bidrag delar synen på homosexuella. Andra vägrar att prästviga kvinnor.

Exemplen är många om man bara undersöker det närmare.

Visst kan man argumentera för att religiösa samfund ska få vara hur inskränkta och intoleranta som de vill. Att det är religionsfrihet och så vidare. Men då ska de inte få ekonomiskt stöd av staten för det.

Och det handlar inte bara om det ekonomiska stödet. Det handlar om att bidraget i sig gör att staten legitimerar vilka trossamfund som är ”godkända”. Alltså de som enligt lagen delar ”samhällets” värderingar.

Men ska då homofobi och misogyni godkännas som ”samhällets” värderingar?

Nej, självklart inte.

Tyvärr fattar inte regeringen det. Kyrkominister Stefan Attefall, kristdemokrat och pingstvän, ser inga problem med bidragen. I Kalla fakta säger han:

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag inte kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget.”

Helt rätt. Vi kan inte ha ett stöd överhuvudtaget. För det går inte att försvara. Det är fullständigt orimligt att våra skattepengar går till homofoba och misogyna organisationer.

Så lägg ner.

Och jag måste ta det extremt svåra beslutet att sluta handla i min favoritaffär.

En kondom i plånboken är inget skämmigt.

Det brukar skojas ibland i tv-serier och filmer om yngre män som har gått runt med samma kondom i plånboken sedan tidiga tonåren i hopp om att få komma till och använda den.

Tänk Chandler i tv-serien Vänner till exempel.

Oftast har detta skämt gått ut på att visa hur lite killen i fråga har fått ligga, det vill säga inget ligg alls. Det utmålas som pinsamt och omanligt och hela den vanliga skiten.

Typiska manliga normer som jobbar.

Men jag har alltid tänkt på det helt annorlunda. Det är ju skitbra att killen har en kondom i plånboken! Det betyder att han åtminstone har kunskap och insikt nog att skydda sig själv och sin sexpartner.

Det om något visar ju att man är mogen nog att ha sex med någon.

(Även om kondomen bör vara ny, och inte gammal så den spricker…)

För grejen är ju att allt för många, och de flesta av dem ungdomar, skiter i att använda kondom. För att de inte orkar, inte bryr sig eller bara inte har kunskapen om varför det är viktigt.

Detta samtidigt som fler och fler drabbas av olika könsjukdomar och statistik visar att antalet hiv-fall har ökat i Sverige under större delen av 2000-talet. För att inte snacka om antalet ofrivilliga graviditeter.

Vem som helst som har vett nog att skydda sig med kondom är någon som varken utsätter sig själv eller andra för faror. Men tyvärr är det inte så det ses alla gånger.

Att ha en kondom till hands tolkas av vissa som att man hade förväntat sig sex eller att man är någon som knullar runt med alla. Speciellt kvinnor med kondomen redo målas ut som slampor.

Som will.i.am från The Black Eyed Peas svarade i en intervju nyligen om vad som skulle vara en ”dealbreaker” om han fann det hemma hos ett kvinnligt sällskap:

”If she had condoms in her house, that would just fuckin’ throw me off. That’s just tacky.”

Intervjuaren försöker påpeka att det ofta ses som att ta ansvar för sin och andras hälsa, men det viftar will.i.am bort:

”I just think, like, if you’re into someone and you guys get to that level, then that’s something you should converse about together and say, ‘Hey, maybe we should get some.’”

Det är ett otroligt ogenomtänkt svar. Så dumt på så många sätt. För han målar ut kvinnor med kondomer till hands som slampor. Han tänker inte på hur smart kvinnan är som vill skydda sig själv och honom.

För honom är hon bara en slampa.

Han menar dessutom att par tillsammans ska köpa kondomer. Som de flesta säkert har erfarit så är inte en resa till affären högst upp listan när man blir kåta på varandra. Och det är just det som gör att många kör utan kondom.

Det fanns helt enkelt ingen nära till hands, så man körde ändå.

Svaret i intervjun visar också på den märkliga sits som tjejer kan hamna i. De förväntas inte sitta med en burk kondomer hemma, för det gör dem lössläppta, men samtidigt visar undersökningar att unga tenderar att se det som tjejers ansvar att skydda sig.

Jag antar att de då tänker att alla tjejer ska käka p-piller hur som helst, rubba hormonerna i kroppen för att killen vill ”känna mer” vid samlaget. Men p-piller skyddar inte mot könssjukdomar.

Och p-piller är inte ett 100-procentigt skydd mot graviditet.

Vilket som, will.i.am borde sluta snacka skit och istället hylla varenda människa som har en burk kondomer hemma. För folk ska få knulla hur jävla mycket de vill och de har ansvaret att se till att skydda sig själva och sina sexpartners.

Det är allas vårt ansvar.

Tv-serie om gigolos bland det värsta jag sett.

Bland det värsta jag vet är när man gör lättsam tv-underhållning av allvarliga och komplicerade samhällsfrågor. Jag tycker att det tyder på en nonchalant och respektlös hållning till allvarliga frågor.

I veckan såg jag det kanske värsta exemplet på ett sådant program. Det är en nya realityserie som heter Gigolos och som följer lyxprostituerade män i Las Vegas.

De är ”lyxprostituerade” i bemärkelsen att de inte säljer sig på gatan, utan tillhör en agentur som säljer in dem, vilket är helt lagligt i delstaten Nevada så länge de tar emot pengar utan en ”överenskommelse om sex”.

Dessa män kallas alltså för gigolos. Denna benämning som som ska låta så mycket bättre och mer oskyldigt än prostituerad eller hora.

För bilden av en gigolo är av någon i kontroll, någon som sitter på makten. Det är en man som själv har valt yrket och som gör det för att han ”älskar” kvinnor och sex. Betalningen är liksom bara som en bonus.

Det är precis den bilden som programmet visar.

För programmet är i princip bara en romantiserad och glamouriserad bild av manlig prostitution komplett med alla sorters manlighetsmarkörer och till och med närgångna sexscener med de kvinnliga klienterna.

Ja, det är alltså en hel del sexscener där de kvinnliga torskarna uppenbart tycker det känns som värsta bra grejen att ha sex på tv med manliga prostituerade. Det är som en dålig porrfilm.

Och reality-tv har aldrig sjunkit så lågt förut.

Programmet sänds visserligen på en amerikansk betalkanal, men det är ingen obskyr gubbsnusk-kanal. Det är Showtime som bland annat står bakom kritikerhyllade dramakomedier som Weeds, The Big C och Nurse Jackie.

Och jag undrar varför de har sjunkit så jävla lågt. Och jag undrar om de ens hade tänkt tanken om det var kvinnliga prostituerade det handlade om. Eller om det var homosexuella män som var kunderna. Tror knappast det.

Hur som helst. Männen i Gigolo ser ut som Chippendales-dansare med stora muskler, fejksolbrännor och onaturligt vita leenden. De har alla det gemensamt att de älskar sina jobb.

Det säger de i alla fall. Med vita leenden.

Jag vet inte om de här männen verkligen trivs med att sälja sex. Det problematiseras inte. Istället beskrivs det som ”världens bästa jobb för en kille”. Helt i linje med manlighetsnormen om den ständigt kåta och känslomässigt distanserade mannen.

Med argument som ”I love women” säljer de sex, eller ”attention” och ”company” som de kallar det, som om detta vore helt naturligt och okomplicerat. Som att kränga hamburgare i ett köpcentrum.

Det är inga vidare charmiga karlar det här. De ”umgås” med varandra genom att gymma tillsammans eller sitta på en strippklubb och dra rasistiska skämt om den nya, svarta, medlemmen i agenturen.

Den svarta mannen i sin tur ser sig själv som en Rosa Parks, en svart förkämpe mitt i allt det vita, bland gigolomännen.

Suck.

Det finns mycket att säga och diskutera om ett så komplicerat fenomen som prostitution och åsikterna går isär på många sätt och vis. Men det de flesta i alla fall kan konstatera är att de uttryck prostitution tar inte alltid är oproblematiska.

Snarare är det tvärtom då kopplingar kan göras till ekonomisk ojämlikhet, patriarkala strukturer och normer kring kropp, sexualitet och kön. Prostitution är allt annat än okomplicerat.

Att då se en serie lättsamt och sliskigt skildra fem manliga prostituerade som om de vore vilka vanliga män som helst med vilka vanliga lyxjobb som helst är fan för mycket för mig.

Ett nytt lågvattenmärke.

Sossarnas könsstereotypa finansministerkandidat.

 

Jag vet absolut ingenting om Tommy Waidelich som i går utsågs till Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, förutom att han har lång erfarenhet från riksdag och EU-parlamentet.

Jag har aldrig hört hans namn förut, vilket konstigt nog alltid brukar vara fallet med riksdagsledamöter som har suttit tiotals år. De blir lika anonyma som kavajerna de bär.

Som sagt har jag, och hela den samlade journalistkåren verkar det som, ingen jävla aning om vad Tommy Waidelich tycker i olika frågor eller vad han har för värderingar.

Förutom i en fråga.

Den nyutnämnda talespersonen säger nämligen på presskonferensen att hans familj har använt sig av både städ- och byggtjänster. För att förtydliga säger han att han själv har gjort rot-avdrag och hans hustru rut-avdrag.

Där fick jag reda på något om Tommy Waidelich. Inte bara det att han verkar tycka att det är rimligt och vettigt att de med låga inkomster är med och betalar städtjänster för dem som redan har det bra.

Utan än mer hans betoning av att det är han som står för det manliga byggandet, fixandet och upprustandet och tar avdrag för det. Och hans fru som står för det ombonande, städande och omhändertagande och tar avdrag för det.

Det är så könsstereotypt att det nästan blir lustigt.

Men bara nästan. För säkerligen har de denna uppdelning i Waidelich-hushållet, precis samma könsstereotypa uppdelning som i många hem, men det är också betonandet av det som säger något här.

Att Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson så tydligt reproducerar könsstereotyper och betonar isärhållningen av de ”manliga” och ”kvinnliga” hushållssysslorna signalerar inte någon särskilt stark feministisk insikt.

Att en sådan person nu får stort inflytande över S ekonomiska politik gör åtminstone inte mig särskilt upprymd, snarare tvärtom. Det känns i nuläget mest som en dålig kopia av Anders Borgs bluff-feminism.

Som vanligt får en vit medelålders man förtroendet över finanserna. Och som vanligt verkar inte denne man bry sig särskilt mycket om att ha en större genusanalys än att låta sin fru ta hand om städningen i huset.

Eller förlåt, låta henne betala en annan kvinna för att göra det.

Att en mobbad slår tillbaka ger ingen rättvisa.

I en video som har setts av miljontals tittare på YouTube kan man se hur 15-årige Casey från Sydney, Australien, blir slagen och häcklad av 12-årige Richard.

Tydligen är detta ett återkommande scenario. Casey har i intervjuer sagt att han har blivit mobbad och utfryst sedan första klass. Men denna gång blev utfallet annorlunda.

Efter att Richard har slagit Casey i ansiktet och riktat flera slag mot hans kropp får Casey nog. Casey tar den betydligt mindre grabben, svingar honom och slänger honom rätt mot marken.

Man ser hur Richard haltande tar sig upp medan Casey långsamt går därifrån. Den mobbades hämnd. Det är så Casey hyllas nu. På Facebook läggs foton upp med dekaler som säger:

”Han knäckte min självkänsla men jag knäckte hans ben.”

Det är så lätt att här heja på Casey som till slut gav igen med samma mynt, med samma slag, med samma våld. Vi tänker att det är rättvisa. Men det finns ingen som helst rättvisa här.

För alla inblandade är förlorare.

Det är viktigt att komma ihåg att bli mobbad i de allra flesta fall inte är något riktat mot en personligen. Men det är självklart svårt att uppfatta och känna det som annat än just personligt.

Men mobbning handlar sällan om den mobbade och dennes ”fel” och ”brister” utan oftast om att en mobbare känner att den måste skrika och slå ut sina egna rädslor, osäkerheter och smärtor.

Vem som får motta allt det är oftast sekundärt, det är själva handlingen som är huvudsaken.

Mobbarens såriga och sårande beteende är det som måste behandlas, och det i tid. För det handlar om en liten person vars hjärta kommer att växa sig allt mindre och ilskan och smärtan sig allt större om den inte får hjälp.

Och det ansvaret ligger på de vuxna, i hemmet och i skolan. Det var deras ansvar att se till att Richard fick rätt hjälp och att Casey fick rätt skydd. Istället fick Richard fortsätta mobba tills Casey en dag inte orkade mer.

Detta såriga och sårande beteende som tar sig våldsamma uttryck både hos mobbare och den mobbade är det som förstör människors förutsättningar i livet.

Den allra främsta uppgiften för föräldrar och skolpersonal är ju att ge barnen just de bästa förutsättningarna i livet. Att då låta barnen kasta och slå varandra i flera år är inte bara oansvarigt och ovärdigt, det är omänskligt.

Precis som Cecilia Nauclér, presschef på Bris, uttrycker det: ”Inga vuxna skulle acceptera den här formen av dagliga verbala eller fysiska påhopp.” Nä, men vi låter våra barn göra det.

Varför?

Så. När jag ser videon nedan, hur Casey blir slagen i ansiktet och sedan hur han kastar Richard rakt ner i marken, så blir jag bara ledsen. Att det fick gå så långt. Att ingen stoppade det.

Det finns inget att heja på här.

För alla är förlorare.

Varför stödja kvinnomisshandlaren Charlie Sheen?

Denna jävla Charlie Sheen. Jag vill inte läsa en enda rad till om honom. Men ändå gör jag det. För i månader har vi nu pumpats med nyheter om hans vilda partande, droger och prostituerade.

Till slut ledde det till att blev sparkad från tv-serien Two and a Half Men. En serie som gjorde honom till tv-branschens bäst betalda med 1,8 miljoner dollar per avsnitt i lön.

Jag har aldrig någonsin förstått varför Charlie Sheen överhuvudtaget har fått ett jobb de senaste decennierna. För det finns få manliga skådespelare som har uppvisat fler skäl till oanställningsbarhet.

Förutom att han har uppvisat ett grovt alkohol- och drogproblem i åratal så är det allra främsta skälet att han är en notorisk kvinnomisshandlare. Han har en lång lista över kvinnor han har misshandlat eller hotat att misshandla.

Några guldkorn ur Charlie Sheens kvinnomisshandelhistoria:

1990 sköt han sin dåvarande fästmö, Kelly Preston, i armen. 1997 gick Sheen med på att betala böter för att ha slagit sin dåvarande flickvän Brittany Ashland.

2006 lämnade hans dåvarande fru, Denise Richards, honom efter att ha påstått att han hotat och misshandlat henne och deras två tvillingsöner.

Förra året erkände Sheen ringa misshandel av dåvarande frun Brooke Mueller efter att ha tryckt en kniv mot hennes hals. Hon har nu fått igenom ett besöksförbud mot honom.

Bara några månader efter den incidenten, och några månader på domstolsbeordrad rehab,  förstörde Sheen ett hotellrum och skrämde en kvinnlig bekant så mycket att hon låste in sig i badrummet tills polisen kom.

Inget av det här har äventyrat varken hans anställningar eller hans status i branschen. Snarare har uppmärksamheten betytt mer pengar för hans arbetsgivare då tittare har flockat sig som gamar till hans tv-serie.

Även nu efter att ha blivit sparkad från Two and a Half Men, inte på grund av sina kvinnomisshandelhistorier utan för att han förolämpade seriens skapare, så går det ingen som helst nöd på honom.

Han slog nyligen ett rekord när han lyckades få över en miljon followers på Twitter inom ett dygn. Och nu ska han tydligen, likt många andra kändisar, försöka tjäna pengar på twittrandet.

Som Anna Holmes pekar på: istället för att kritisera och problematisera Charlie Sheens uppenbara misogyni behandlas den mer som ett skämt från en bad boy.

För Charlie Sheen verkar få göra vad han vill för han är en vit rik man som så fort han trycker en kniv mot sin frus strupe blir sedd som en bad boy, och inte som en kvinnomisshandlare.

Det verkar vara helt ok att diskutera Charlie Sheens uppenbara misshandel av sig själv med alkohol, droger och hejdlöst partande. Men den misshandel han frekvent utsätter kvinnor i sitt liv för är det desto tystare om.

Så när jag de senaste månaderna har läst artikel efter artikel om Sheens ”knäppa” beteende i svensk och utländsk press undrar jag hur fan idioten hela tiden kommer undan med all skit han gör.

Är världen så cynisk och orättvis att det är de som pucklar på sina fruar som blir de mest välbetalda? Ja, i en patriarkal och kapitalistisk värld så är tyvärr svaret ja, så kan det gå.

Som feminist tycker jag att vi borde bli bättre på att bojkotta sådant här. Argument som att man kan skilja mellan ”konsten” och konstnären håller inte i alla fall. För varför ska vi bidra till att en kvinnomisshandlare tjänar mer pengar?

Visst är frågor om bojkott och liknande svåra och komplicerade, och det ska de vara också. Men det behövs en diskussion om makt, våld och det konstanta ursäktandet av Hollywood-män som beter sig jävligt illa.

För om vi accepterar att kända män är kvinnomisshandlare som Charlie Sheen eller våldtäktsmän som Roman Polanski genom att konsumera deras produkter, accepterar vi inte då denna våldsutövning överlag?

Som feminist måste man göra svåra men aktiva val för att göra skillnad. Som feminist måste man styras av sin moral och sina värderingar och faktiskt ta ställning.

Jag vägrar att ta ställning för en kvinnomisshandlare.

Att sjunga att man vill sexuellt utnyttja kvinnor.

Det här att skapa låtar som går ut på att man vill utnyttja fulla tjejer sexuellt. Det här att de som skapar låtarna inte fattar varför det inte är ok.

Som Brian McFadden. En gång i tiden den femte medlemmen i irländska pojkbandet Westlife och numera soloartist och dessutom domare i Australia’s Got Talent.

Han har nu bytt ut de smetiga kärleksballaderna mot bisarr banjodancemusik med övergreppstexter. I sin nya låt med den i sammanhanget hånfulla titeln Just The Way You Are sjunger han i refrängen följande:

”I like you just the way you are, drunk as shit dancing at the bar
I like it and I can’t wait to take you home so I can do some damage

I like you just the way you are, jump in the back seat of my car
I like it and I can’t wait to take you home so I can take advantage.”

Ok.

Texten talar sitt tydliga språk. Brian McFadden vill ta hem bruden som är ”drunk as shit” så att han kan ”do some damage” och ”take advantage”. Här hymlas det inte med vad som ska hända.

Den apfulla kvinnan ska knullas. Sedan om hon vill det eller inte spelar ju liksom ingen roll. Man måste ju passa på och ta ”advantage” när hon är full som en skunk!

Brian McFadden gillar ju henne ”precis som hon är”, det vill säga så full att han kan göra vad han vill med henne.

Kanske bör jag påminna Brian McFadden om att ha sex med en person som inte kan ge sitt medgivande är en våldtäkt. Brian McFadden sjunger alltså om att han vill våldta en kvinna.

Och det vill han att vi ska dansa till.

Vilket inte så många har velat göra som tur är. Hans fans har istället kritiserat honom. En kritik som han har viftat bort med att han skrev låten till sin fästmö, sångerskan Delta Goodrem:

”For the record I wrote the song about how I love it when Delta (Goodrem) has a drink (which is very rare) and she’s dancing. I am shocked at these ridiculous accusations about my new song that have been written.”

Bullshit.

Även om det är så att han faktiskt sjunger om sin fästmö. Vad gör det mer ok? Är det ok för en man att utnyttja en full kvinna sexuellt bara för att det är hans fästmö?

Självklart inte.

Det enda låten och alla som liknar den gör är att reproducera budskapet att fulla tjejer förtjänar vad de får och att män bara ska ta för sig. Att de älskar kvinnor ”precis som de är” om de är fulla nog att göra vad man vill med dem.

Det är bortom äcklande.