En homo hockeykille, so what?

Det går inte att förneka att idrottsvärlden, och då framför allt den manliga, dras med homofoba strukturer. De sitter i väggarna och golven på de flesta omklädningsrum, arenor och planer.

Det är ingen slump att det finns så få öppna hbt-personer inom den manliga idrottsvärlden. De har känt av homofobin hela sina liv och vet vad de skulle tvingas utstå om de var öppna.

Det finns så jävla mycket kvar att göra.

Att då få se en reklamfilm som visar en annan verklighet, en där den manliga hockeyspelarens homosexualitet inte är en big deal alls, är minst sagt hoppfullt.

Vi behöver se hur det borde vara. Vi behöver se hur det kan vara. Det betyder inte att den bistra verkligheten förnekas, utan att vi kan ta oss an den lite mer inspirerade.

Vi behöver mer av det här. Skildringar av en verklighet befriad från sexism, rasism och homofobi. I vår långa och mödosamma kamp mot dessa förtryck behöver vi påminnas om vad vi kämpar för.

Då känns inte målet lika långt bort.

Hur det känns att inte tillhöra.

I helgen var jag på en nattklubb som jag inte besökt på närmare tio år. Det finns en anledning till det. För så fort jag klev in i den alkoholdränkta och schlagerpumpande miljön kände jag ett obehag. Som ett tryck över bröstet.

Det kändes så jävla utpräglat heterosexuellt. Så mycket att det kändes hotfullt. Ett helt rum med fulla heterosexuella människor som stirrade på mig, synade mig upp och ned.

Plötsligt tyngde min handväska ner mig. Plötsligt kände jag mig ostadig på mina klackar. Plötsligt kände jag mig utsatt utan att någon sagt ett ord eller lyft ett finger mot mig.

Jag försökte förklara mitt obehag för mitt sällskap, men fann inte riktigt orden. För oavsett vilka ord är det här något som bara de utanför normen på riktigt kan förstå.

Utanförskapet. Annorlundaskapet. Hur det känns när en är den enda i ett rum fullt av de som tillhör.

För det mesta bryr jag mig inte. Det rör mig inte. För jag vet att folks obehag, misstänksamhet eller hat tillhör dem, och inte mig. Men i vissa ögonblick blir det för överväldigande.

Vartenda rum jag går in i är heteronormativt. Det är min vardag. Jag känner det under huden. Annorlundagörandet som sker bara för att jag inte lever ut normer av heterosexuell manlighet.

Jag går in i alla dessa heteronormativa rum dagligen utan att låta mig beröras, men trots det finns det alltid en del av mig som ständigt är medveten om och känner av annorlundagörandet av mig som sker varje dag.

Hur jag pekas, viskas, skriks ut från det gemensamma.

Det är så det är att vara en hbt-person i ett heteronormativt samhälle. Där får vi ständigt påminnelser om att vi inte välkomna, att vi inte räknas, att vi är fel.

Så fort vi visar att vi är hbt, vare sig det är att hålla hand med den vi älskar eller klä oss på könsutmanande sätt eller bara andas, så får vi veta att vi inte tillhör.

Så länge heteronormen upprätthålls av alla de som ser och handlar genom den kommer jag och alla andra hbt-personer att fortsätta vara ofria.

Om inget förändras kommer vi att fortsätta vara fastlåsta till strukturer som gör oss till ”de andra” till normens ”vi”. Strukturer som leder till förtryck, diskriminering och hatbrott.

Det är vad som gör mest ont.

Army of Lovers räddade mig, del 2.

Svenska folket må inte ha förstått briljansen med Army of Lovers bidrag i Melodifestivalen. Och trots min initiala enorma bitterhet över detta känner jag nu bara lättnad.

För Army of Lovers ska aldrig bli folkkära eller rumsrena. De ska inte omfamnas och åka på allsångsturnéer i folkparkerna. De ska störa, reta och politisera.

Det var precis det de gjorde på scenen i lördags.

De ställde upp med en elak barnramsa som påminde om deras mest okonventionella poplåtar i slutet av 80-talet. De lyckades hålla sin stolta mimtradition levande i en sångtävling.

De har nog aldrig varit snyggare. La Camillas kors mellan benen och guldkrona på huvudet. Alexander Bards röda rysskägg. Jean-Pierre Bardas fantastiska ben.

När de äntrade Melodifestivalens catwalk till dånande musik och med en voiceover där de deklarerade att de är hbt dog både jag och mitt yngre jag en lycklighetsdöd.

Tack.

En till bra bögfilm: Yossi.

Yossi (Israel)

Yossi & Jagger, den israeliska film som ligger högt upp på min lista över världens bästa bögfilmer som jag sammanställde för två år sedan (och håller på att uppdatera), har fått en uppföljare i Yossi.

Först kändes det bara märkligt att regissören Eytan Fox ville göra en uppföljare, som vi alla vet blir de ofta så mycket sämre än originalet.

Men Yossi är ett undantag. Oavsett om en har sett Yossi & Jagger innan eller inte, så är det en riktigt bra och berörande film.

I den nya filmen har Yossi, återigen briljant spelad av Ohad Knoller, blivit äldre, fetare och lever ett ensamt och sorgset liv som läkare.

Det är som att han efter Jagger inte har gått vidare ett steg. Fortfarande fast i sorgen, går genom vardagen utan en känsla förutom den.

Men så träffar han ett gäng unga soldater och inser att tiderna har förändrats. Allt han inte kunde vara då kan han vara nu. Om han själv vill.

Det är den känslomässiga resan en får följa. Vissa blinkningar till den första filmen är lite övertydliga, men annars är det ett subtilt spel med känslorna.

Framför allt känns Yossis fortsatta liv trovärdigt. Hans gråa sorgsna vardag och hur lite det till slut krävs för att kunna ta ett steg därifrån.

Dessutom innehåller den en av de mest berörande sexscenerna jag sett på film. Så sorgset, så vackert, så naket.

Tveklöst en av 2012 års bästa bögfilmer, om inte den bästa.

Bästa bögromansen i en amerikansk såpa.

Den amerikanska evighetssåpan Days of our lives hade inte haft en enda hbt-karaktär i sin 45-åriga historia. Nu har den två i Will och Sonny.

Medan Sonny var öppen och tillfreds med sin homosexualitet från början, har det varit en lång och smärtsam process för Will att acceptera sig själv.

Men nu är han ute och tillfreds, och än mer, han och Sonny har förälskat sig i varandra. Det är, för det mesta, en riktigt fin berättad och ytterst välspelad, kärlekshistoria som långsamt har spelats ut det senaste halvåret.

Dock har det varit vissa delar som har varit svåra att svälja. Som att Will, innan han blev ihop med Sonny, hade sex med sin ex-flickvän.

Visst finns det de bögar, som även efter att de har kommit ut, har sex med kvinnor för att i ett sista desperat försök ”bevisa” sin heterosexualitet och ”normalitet”.

Men problemet var bara att det inte var ångestfyllt sex, utan filmades som riktigt passionerat. Denna scen har sedan kommit tillbaka skrattretande ofta i flashbacks.

Detta då såpan har velat påminna tittarna om sexakten då det nu, så klart, visar sig att Wills ex-flickvän är gravid med hans barn.

Men dessa ständiga flashbacks har samtidigt förringat Wills homosexualitet och misstänkliggjort den vilket är ytterst problematiskt.

Trots dessa negativa delar av historien så är de positiva betydligt fler. För överraskande nog har en homosexuell kärlekshistoria aldrig skildrats bättre i en amerikansk såpa.

Will och Sonny hade i veckan sex för första gången och det skildrades i flera längre avklädda scener. Över huvud taget visas mycket närhet mellan de två. De kramas, hånglar, håller hand, håller om varandra i varje avsnitt.

Det kan låta som ett naturligt beteende för ett nyförälskat par, men tyvärr har tendensen i amerikanska såpor varit att det knappt visas någon närhet alls mellan hbt-personer som är ihop.

Detta för att inte skrämma bort den konservativa publiken.

För bögparet Luke och Noah, som gav amerikansk dagteve dess första kyss mellan två män, i nu nedlagda långköraren As the world turns, blev deras obefintliga närhet så irriterande för fansen att de startade en klocka som räknade ner hur lång tid som hade gått sedan deras senaste kyss.

Och för Kyle och Oliver i nu också nedlagda One life to live fanns det förvisso lite mer kyssar och första sexscenen någonsin mellan två män på dagteve, men efter det var det inte särskilt mycket fysisk närhet mellan de två.

Just därför är det fantastiskt att Days of our lives så självklart visar så mycket kyssar och annan närhet mellan Will och Sonny.

Det tog dem 45 år, men nu fan tar de igen det genom att berätta den bästa homosexuella kärlekshistorien någonsin i en amerikansk såpa.

Torka aldrig tårar och det öppna såret.

Jag blir kär i och har sex med män.

Det kan tyckas vara något privat, men är inte det. Inte då det faktum gör att jag och andra förtrycks, diskrimineras och stereotypiseras på grund av det.

Det hindrar mig även från att ge blod om jag inte slutar ha sex med män i ett år. Även om jag lever i ett monogamt förhållande måste jag avstå från att ha sex för att få ge blod.

Att jag har sex med män är inte privat.

För jag tillhör en högriskgrupp. Det betyder att det är mer troligt att jag får hiv än andra. Just därför är det bra att det tas extra steg för att garantera patientsäkerheten.

Att Socialstyrelsen sedan har regler som bygger lika mycket på fördomar om promiskuösa bögar som på patientsäkerhet är däremot inte alls bra.

Att vara bög är att dras med en historia av fördomar och förtryck och veta att den lever kvar än i dag. Det är därför Jonas Gardells hjärtskärande berättelser om hur hiv/aids drabbade Sverige på 80-talet behövs.

Det han beskriver i boken och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar är ett öppet sår, en skamfläck i Sveriges och världens historia, hur bögar behandlades när hiv/aids kom.

För två år sedan skrev jag en krönika i Frihet om det.

”Jag kommer att dö av aids. Jag kommer att ligga i en sjukhussäng med slangar i kroppen, fallerande organ och ingen ork kvar för den här världen. Jag kommer att dö ensam i den där sjukhussängen. Min döda kropp kommer, precis som många andra aidsfyllda böglik, att viras in i en svart sopsäck så att jag inte smittar några andra. För alla omkring mig är livrädda. På en skrotfirma i Huddinge bränns en Ford Taunus upp för att den är ”aidssmittad”. Begravningsentreprenörer vägrar att hantera personer som dött av ”bögpesten”. En docent i teve säger på bästa sändningstid: ”Isolera aidssmittade i särskilda samhällen”. En läkare i Lund tycker: ”Märk aidssmittade med en tatuering i armhålan.”"

Jag skrev också om min oro för att 1980-talets moralpanik har ersatts av 2010-talets likgiltighet och okunskap. Att en undersökning visade att fyra av tio ungdomar inte kunde svara korrekt på hur hiv smittar.

Detta samtidigt som andra undersökningar visar att allt färre regelbundet skyddar sig med kondom och antalet hiv-fall har ökat i Sverige under större delen av 2000-talet.

Att över en miljon människor såg det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar sätter förhoppningsvis ljus på frågor rörande hiv/aids och bristen på kunskap kring det.

Men också att det gör det öppna såret i hbt-historien till hela svenska folkets angelägenhet. Berörs, bli förbannad och gör sedan något av det.

Den homofoba baksidan av fotbolls-EM.

Trots att jag inte kunde bry mig mindre så har även jag ryckts med i EM i fotboll och sett ett par matcher. De har mestadels påmint mig om varför jag tycker fotboll är en fruktansvärt trist sport.

Men ändå går det inte att sluta fascineras över vad som manifesteras på och utanför fotbollsplanen.

På planen gör vältränade män sitt bästa för att leva upp till en stereotyp machomansroll. Samtidigt ramlar de och grinar illa var femte sekund.

Som om de väntar på att deras morsor ska springa ut på plan och sätta ett plåster på deras skrapsår. Det är just denna uppvisning av en ramlande maskulinitet som är fascinerande.

Samtidigt utanför fotbollsplanen finns supportrarna som ibland verkar gå in i en masspsykos i hejandet på sitt landslag. Glädje, ilska och tårar om vartannat.

Och så homofobin. Homosexuella fotbollssupporters har varnats för att vara öppna med sin homosexualitet i värdlandet Ukraina.

Dels för att vissa fotbollshuliganer ofta riktar in sina attacker på hbt-personer, men också då ukrainsk polis är känd för att själva misshandla och attackera hbt-personer.

För någon månad sedan var en parad för hbt-rättigheter i huvudstaden Kiev tvungen att avbrytas efter att nynazister hade börjat attackera deltagarna.

Som de flesta vet är fotbollsvärlden tyvärr känd för den homofobi som florerar i många delar av den. Både på planen, i omklädningsrummen och på läktarna.

Allt det blir bara ännu tydligare när Ukraina är ett av värdländerna.

I annonsen ovan, som togs fram av en tysk organisation när Tyskland höll i VM i fotboll 2006 och som har spridits igen nu under EM, frågar de:

”Would you also beat up your favorite player for this?”

Det är en väldigt bra annons då den dels tar den homoerotiska underton som fotbollsspelare uppvisar ett steg längre, men också för att den verkligen kan utmana fotbollssupporters homofoba föreställningar.

Vi får inte glömma i allt hejande att baksidan av hela detta ståhej är en mörk en. Homofobin måste bekämpas var den är. Oavsett om den kommer klädd i landslagströja eller polisuniform.

När unga bögar skildras som annat än problem.

Som ni vet följer jag slaviskt bögkaraktärer i såpor från världens alla hörn. Den senaste tiden har jag börjat följa två nya från våra grannländer Norge och Finland.

Det som är intressant är att de två berättelserna båda handlar om killar runt 15-16 år som inte har några större problem att acceptera sin homosexualitet.

Ett välkommet trendbrott i porträtterandet av hbt-karaktärer.

Den ena storyn följer Måne i den norska såpan Hotel Cæsar. Han kommer med sin tvillingsyster Sol från sina emigrerade föräldrar i Indien för att nu bo i Norge med sin farmor.

Sol, som är mer utåtgående, kärar snabbt ner sig i grannen Tom. Men snart inser Måne att han också har känslor för Tom. För första gången i sitt liv är han kär.

I stället för att göra det till en stereotyp plågsam och utdragen komma ut-berättelse är det i stället en mer realistisk en där en ung kille försöker hantera känslor han aldrig har känt förut,

Han inser snabbt att han är homosexuell och accepterar det utan stor vånda. Och det känns så befriande. För honom och för mig som tittare.

Att se en ung homosexuell kille porträtteras på ett sätt som skickar budskapet till såpans unga tittare att det varken är fel eller behöver vara något dramatiskt med att vara homosexuell.

Den andra storyn följer Elias i den finska såpan Salatut elämät. När vi först träffar honom är han redan öppet homosexuell och stolt över det.

Här slipper vi alltså se en komma ut-berättelse över huvud taget. I stället får vi se en redan öppen och stolt homosexuell kille som vägrar ta skit från någon.

För visst får han gliringar från de coola grabbarna i hockeylaget, men han kastar tillbaka förolämpningar lika hårt då han vägrar bli mobbad bara för att han är bög.

Det är så skönt att se en så ung karaktär få vara homosexuell utan att han porträtteras som att han har problem med det.

Så klart är både Måne och Elias med om händelser som är kopplade till deras homosexualitet, men det är ändå så viktigt att de själva inte ser sin homosexualitet som ett problem.

Det skickar ut ett bra budskap till tittarna, och de är många då båda serier har miljonpublik i sina hemländer, och vad jag vet har det mottagits väl av tittarna i stort sett.

Det är oerhört positivt då både Norge och Finland, precis som Sverige, har långt kvar tills hbt-personer behandlas med den respekt alla människor förtjänar.

En liten pojke lär sig hata i kyrkan.

En liten pojke sjunger i kyrkan:

”The Bible’s right, somebody’s wrong
The Bible’s right, somebody’s wrong
Romans one, twenty six and twenty seven
Ain’t no homos gonna make it to heaven”

Hela församlingen jublar och klappar händerna och pojkens pappa deklarerar stolt ”that’s my boy”.

Det är så här en liten pojke får lära sig att hata.

Inget gör mig mer upprörd än föräldrar som medvetet lär sina barn hat, intolerans och fördomar. Det går emot allt det som bra föräldraskap bör handla om.

Nämligen att lära barnet att älska både sig själv och andra.

I stället lärs detta oskyldiga ovetandes barn att sjunga texter om att homosexualitet är en synd och genom den starka positiva respons han får från församlingen lär han sig att det är ”rätt”.

Tänk om barnet själv växer upp och inser att han är homosexuell. Hur ska han kunna älska sig själv när hela hans närmaste omgivning har lärt honom att hata homosexualitet?

Jag hoppas nästan att han visar sig vara heterosexuell. Då slipper han i alla fall att hans familj stöter bort honom den dag de inser att han är en ”syndare”.

Tro inte att det här är ett extremt exempel. Många barn växer upp i familjer som på grund av religiösa eller andra skäl uppfostrar dem i intolerans och fördomar. Vare sig det är gentemot hbt-personer eller andra.

Även om kanske få svenska barn sjunger sådana här sånger i kyrkan, så lär de sig liknande dumheter på andra sätt både genom föräldrarna och deras närmaste omgivning.

Och även om föräldrar har ett särskilt ansvar över sina barns utveckling så är ansvaret större än så. Det allas ansvar. Oavsett om vi är en förbipasserande, en lärare i skolan eller en granne.

Vi måste vid alla tillfällen motarbeta den intolerans vi ser.

Det är vårt ansvar som medmänniskor att reagera. Det är vårt ansvar att göra det vi kan för att vi ska leva i ett samhälle som ser värde i alla.

Det är sådan positiv påverkan som kan rädda den lille pojken i videon. Även om hans närmaste omgivning är full av idioter kan han förhoppningsvis få bättre lärdomar från andra människor.

En transsexuell yrkesmördare är min nya favorit.

De senaste tio åren har det synts allt fler hbt-karaktärer i tv-serier och det har lett till en större bredd i hur de porträtteras. Men dessa karaktärer har nästan uteslutande varit bögar och flator.

T:et i hbt, transpersoner, har inte fått särskilt mycket större utrymme och tyvärr brukar de skildras på stereotypa sätt när de väl får vara med på ett hörn.

Just därför gläds jag åt den nya brittiska miniserien Hit & Miss där fantastiska Chloë Sevigny spelar yrkesmördaren Mia vars hemlighet är att hon föddes som en man och är i processen att byta kön.

När hennes före detta flickvän skickar ett brev från sin dödsbädd för att berätta att Mia har en son så måste hon lära sig att kombinera sitt farliga yrke med att ta hand om ett barn.

Efter att ha sett det första avsnittet, det enda som har sänts hittills, kan jag konstatera att det sannerligen är en annorlunda berättelse som utmanar stereotypa skildringar av sexualitet och könsuttryck.

Jag gillar till exempel hur Mias könsöverskridande kropp avslöjas i en kort vanlig badrumsscen där hon klär av sig naken och det är en naken kropp som både är en mans och en kvinnas.

Med både kuk och bröst.

Första avsnittet visar också hur känslan att vara fast i fel kropp kan skapa isolation och apati. Att vända en värld ryggen som inte förstår och accepterar en.

Att Mia nu har en son och hans syskon att ta hand om utmanar den isolation och apati hon har blivit så beroende av. Det ser jag som seriens kärna och det blir intressant att följa hur det utvecklas.

Jag tyckte om det första avsnittet då det var välgjort och välspelat, och även om hela scenariot är minst sagt konstruerat, så är det fascinerande att få se en transperson i huvudrollen för en gångs skull.

Ju fler skildringar av hbt-personer desto större variation kommer vi att se i uttrycken. Hit & Miss är förhoppningsvis bara ett av många kommande som lyfter fram transpersoner som huvudkaraktärer.