Kategoriarkiv: böcker

Se mig diskutera Strindberg på kvinnodagen.

Internationella kvinnodagen, den 8:e mars, kommer jag att delta i ett panelsamtal under rubriken ”Feminister läser En dåres försvarstal”Stockholms stadsbibliotek.

Samtalet anordnas som en del av projektet Stockholm läser, ett projekt där stockholmare uppmanas att läsa och diskutera en viss bok varje år, och i år är den boken En dåres försvarstal av August Strindberg.

Det är som en gigantisk läsecirkel.

Jag kommer att diskutera boken ur ett feministiskt perspektiv tillsammans med litteraturvetaren Anna Cavallin och författaren och debattören Maria-Pia Boëthius.

Eftersom jag är feminist läser jag allt med genusglasögonen på. Det är så jag ser världen. Så det är helt naturligt för mig att läsa ”en av de stora kärleksromanerna i svensk litteratur” ur ett feministiskt perspektiv.

Men jag har helt ärligt ingen speciell relation till August Strindberg, utan har en allmän kunskap om honom och har läst ett par av hans böcker genom åren. Ungefär som de flesta.

Men just det ger mig en frihet i min läsning.

Ofta är det svårt att läsa eller se ett verk utan att redan ha påverkats av andras omdömen och kritik. Det gör att den egna tolkningen av verket får betydligt mindre utrymme.

Ett exempel är Ruben Östlunds film Play. Den diskuterades så livligt i flera månader att jag bestämde mig för att inte se den då jag visste att jag bara skulle ha andras tankar om den i huvudet.

Men i detta fall har jag det utrymme jag behöver för att göra min egen läsning av verket. Läsningen behöver inte vara rätt, vara någon som alla håller med om, men den är bara min.

Så om ni vill lyssna på den får ni gärna komma den 8:e mars!

Mer info hittar ni här.

En detektivhjälte som råkar vara bög.

Han har kort stubin, dricker helst whisky och har en gammal dåligt fungerande bil. Han är en slarver, säger alltid vad han tycker och till sin motsats har han en lugn och sansad livskamrat.

Han är den stereotype detektivhjälten.

Men han är bög.

Böckerna skrivna av Richard Stevenson, och filmatiseringarna av fyra av dem, om privatdetektiven Donald Strachey är ganska vanliga och konventionella för deckargenren.

Förutom att huvudkaraktären är bög och handlingarna tar plats inom hbt-kulturen. Strachey undersöker brott som rör outning av konservativa politiker, ex gay-rörelsen och hbt-par som trakasseras.

Som så ofta i dessa historier har den slarvige privatdetektiven en mer förnuftig och pedantisk livskamrat, i detta fall politiska rådgivaren Timothy.

Det jag gillar med de här berättelserna är att de bara har ersatt den vanliga heterosexuelle hjälten och den vanliga heterosexuella omgivningen mot hbt-motsvarigheter.

Allt annat är precis lika konventionellt och stereotypt som det brukar vara i deckargenren.

Jag gillar det greppet, då det visar både hur nära alla våras verkligheter är, men också hur långt ifrån varandra de är. Det tydliggör de levnadsvillkor många hbt-personer lever under.

Genom att bara byta ut huvudkaraktären och miljön skapas andra tankebanor. Som att Donald och Timothy bara kan vara ”så gott som gifta” eftersom de inte tillåts gifta sig.

När jag ser deras förhållande, som är kärleksfullt och stabilt, men får veta att de inte får vara gifta sig, då tydliggörs det förjävliga i att samhället vilar på och styrs av heteronormativa krafter.

(Ps. I de välgjorda tv-filmatiseringarna av böckerna spelar öppet homosexuelle skådespelaren Chad Allen huvudrollen. Han är mest känd som äldsta sonen i Dr Quinn.)

Hjälp mig ge ut en antologi om ätstörningar.

I går skrev jag om män och ätstörningar. Som vanligt när jag skriver om detta ämne får jag mycket feedback genom kommentarer och mejl. Tack för det!

Ofta undrar läsare om jag någonsin har funderat på att skriva en bok om ätstörningar. Det har jag faktiskt funderat på. Men det som alltid har hindrat mig är att min berättelse bara är min berättelse.

Det finns så många andra som aldrig kommer fram.

Som jag har skrivit tidigare är jag övertygad om att hur en ätstörning uppstår, vilka uttryck den tar och hur man blir fri från den är en högst subjektiv upplevelse.

Med den övertygelsen är det svårt för mig att motivera för mig själv att endast ha min historia i bokform om syftet är att prata om ätstörningar på ett mer generellt plan.

Efter den feedback jag fick efter gårdagens inlägg så började jag att tänka efter. För mitt mål är ju att fler män ska våga prata om och också ges utrymmet att prata om upplevelserna de har av ätstörningar.

Så varför inte försöka sammanställa en antologi med just det syftet?

En antologi där flera män berättar med egna ord om sin syn på sina kroppar, krav och ideal och där fokus ligger på erfarenheter av ätstörningar och hur man hanterar dem.

Syftet är dels att visa att män faktiskt kan ha ätstörningar, men framför allt att lyfta fram olika sorters berättelser som tidigare knappt har hörts. För min berättelse är bara min berättelse.

Det behövs fler, och det behövs fler vittnesmål om vägar ut ur ätstörda beteenden. För även vägen från ätstörda beteenden är högst subjektiv och kan handla om lösningar som kräver både fysisk och psykisk hjälp.

Syftet är att skapa en antologi som på riktigt lyfter erfarenheter och problem kopplade till män och ätstörningar. Vad jag vet har det aldrig gjorts i Sverige tidigare, men jag tror att det skulle behövas.

Så. Detta är en helt nykläckt tanke, så det finns självklart mycket att utveckla och tänka kring. Kanske behöver det inte bara handla om mäns berättelser. Kanske ska antologin ha en annan röd tråd.

Det här är bara ett frö.

Det jag behöver hjälp med nu är att komma i kontakt med människor som kan tänka sig att skriva om sina erfarenheter, med förläggare som skulle vara intresserade av att publicera och andra som tycker att det låter som ett bra projekt.

Det här är ett ämne som jag verkligen brinner för just för att jag vet hur en ätstörning kan fucka upp hela ens tillvaro. Och jag vet att vägen ut är att börja prata om det och därför är det viktigt att vi skapar det utrymmet.

En antologi ser jag som ett sätt att vidga det utrymmet.

Jag har aldrig gjort något liknande tidigare, så om ni har tips och tankar kommentera nedan eller ännu hellre mejla mig på linus(dot)fremin(at)gmail(dot)com så får vi se om det går att göra något med det här.

Jag ska i alla fall ge det mitt bästa försök.

Tänk om heteroungdomar fick läsa att de var fel.

 

När jag gick på högstadiet gick jag till mitt lokala bibliotek för att leta efter varenda ungdomsbok jag kunde hitta som handlade om en kille som var homosexuell.

För jag kände ingen annan bög, såg aldrig filmer eller tv-program om bögar, läste inte några artiklar om bögar. För de fanns knappt bland den media och populärkultur jag hade till hands.

Så jag gick till biblioteket. Jag satt där nervös och svettig och sökte på ”homosexuell” i sökdatorn. Det var inte så att jag skämdes eller tyckte det var särskilt pinsamt. Jag ville bara hålla det privat, för mig själv.

För det handlade om att utforska min lust, min sexualitet, min kärlek.

Så jag satt där och sökte i bibliotekets databas. Den hittade fem stycken ungdomsböcker som på något sätt behandlade homosexuell kärlek. Jag lånade alla fem, och hade läst ut dem alla inom några dagar.

Efteråt önskade jag att jag inte hade läst dem. För de lärde mig, precis som de flesta bögskildringar sedan dess, att jag som bög ska uttrycka min kärlek i hemlighet, om alls.

Att jag ska må dåligt över hur jag älskar och åtrår och att min sexualitet är ett problem som jag måste hantera. För det är så de flesta bögskildringar ser ut.

För de vill vara trovärdiga, ligga nära verkligheten.

I de allra flesta samhällen och kulturer har inte hbt-personer samma fri- och rättigheter som majoriteten och heteronormen gör ständigt hbt-personer till de annorlunda och felaktiga.

Hbt-personer tvingas leva i hemlighet, om alls.

Så vad är det då för fel att ungdomsromaner skildrar saker och ting som de är, hur olycklig den verkligheten än må vara? Det är inget fel med det.

Felet är att det är de enda skildringarna. Att det inte finns en större mångfald i berättelserna. Att de alltid skildrar samma problem, samma dramaturgi, samma komplikationer.

För tänk dig om alla heteroungdomar växte upp och alla böcker som behandlade heterosexuell kärlek beskrev det som något ingen kan leva ut, känna eller vilja. Hur skulle det påverka dessa ungdomar, att alltid intalas att de är fel och ofria att leva som de vill?

Det skulle påverka dem.

För det påverkade mig, och säkert många andra hbt-ungdomar. Att aldrig riktigt hitta ett utrymme där det var lite enklare, lite friare, lite lyckligare. Där man faktiskt kunde vara som alla andra.

Visst är det så att det har hänt mycket de senaste tio åren och det har absolut kommit fler och en större mångfald i berättelser som handlar om hbt-kärlek. Jag är så glad för det. Men samtidigt är de dominerande och allra flesta skildringarna de gamla vanliga.

Jag förstår att det är svårt att undvika verkligheten när man skriver, men det fina med fiktionen är ju just att där kan man måla upp annat. Där kan man måla drömmar, förhoppningar, alternativ. Där kan man måla upp en annan verklighet.

Det är precis det som många hbt-ungdomar behöver.

En annan verklighet.

(Eftersom jag har en del hbt-ungdomar bland mina läsare, så får ni gärna tipsa dem om ungdomsböcker med hbt-tematik om ni har läst några bra. Här finns några tips.)

Svårt att förstå en man om han är en kvinna.

För några år sedan dök det upp en författare som slog alla med häpnad. JT LeRoy hette han. Han slog mitt hjärta i alla sorters blåa nyanser med sina böcker Sarah och Hjärtat är det bedrägligaste av allt.

Det var berättelser som centrerade kring den 12-åriga pojken Jerimiah som kläddes ut till flicka för att hjälpa sin truckerhora till mamma att snatta. Det var lika omtumlande som berörande berättelser som jag aldrig hade läst tidigare.

Jag började att idolisera JT LeRoy, denna mystiska medieskygga författare som skrev om saker jag inte hade någon aning om. Det tyckte även kritikerkåren som hyllade den nya unga författaren.

Men så en dag avslöjades det att JT LeRoy inte fanns på riktigt. Han var ett namn och en karaktär påhittad av en kvinna vid namn Laura Albert som i fem års tid hade låtit sin svägerska spela JT LeRoy vid publika framträdanden.

Enligt Laura Albert var JT LeRoy hennes alterego:

”He was my respirator. He was my channel for air. To me if you take my JT, my Jeremy, my other, I die.”

Så må hon ha känt, men andra tyckte annat. Hon blev åtalad och fälld för bedrägeri, då hon hade skrivit på avtal med JT LeRoys namn, och en hel kritikerkår kastade sin tidigare upphöjda författare till vargarna.

Det som störde de flesta mest var att de hade uppfattat JT LeRoys böcker som självbiografiska, trots att de alltid såldes som fiktion. De hade köpt ett paket av en författare med ett visst kön, en viss bakgrund, ett visst jag.

Själv blev jag först förbannad och ledsen. Jag kände mig sviken av min nya idol. Kände att min idoldyrkan hade grumlats. Sedan insåg jag att ingenting hade förändrats. Böckerna berättade fortfarande samma fantastiska historier.

Men läsare och kritiker hade hakat upp sig på att han egentligen var en hon. Folk blev helt plötsligt helt konfunderade och visste inte hur fan de nu skulle kunna förstå böckerna de redan hade läst.

Det var så tydligt att de tänkte innanför könens gränser och när de gränserna plötsligt inte gällde längre visste folk inte var de skulle stå, om det fanns mark kvar under fötterna. Det var en sorglig påminnelse om hur mycket föreställningar om kön styr vår syn.

Komikern Margaret Cho skrev så bra om det då, härligt inspirerad av Judith Butler:

”Gender has no absolutes, and life is all just elaborate drag. We create ourselves from nothing, and we all return to nothing in the end. Why not be whoever we want to be until then?”

Det där citatet är ett av de bästa feministiska citat jag någonsin har läst. För Margaret Cho har rätt. Att vi skapar föreställningarna vi sedan måste verka inom och relatera till. Och vi kan därmed också ändra på dem.

Det var därför jag snabbt älskade det faktum att JT LeRoy i själva verket var en kvinna. Det vände upp och ner på allt jag hade tagit för givet. Men min kärlek till JT LeRoy bestod. Som Margaret Cho skrev:

”I love JT Leroy whether he is she, whether he/she rolled johns or publishers, whether the stories are true or make believe”

Jag förlöser en diktsamling, läs gärna!

 

Så kommer jag till den saken jag i lördags skrev att jag har velat göra hur länge som helst. I dag släpper jag nämligen på egen hand min diktsamling:

jag har en hel värld att säga dig innan du lämnar den.

Den består av dikter jag har skrivit de senaste sju åren. De handlar alla om mina gamla älskare, och hur de lämnade mig. Hur de lämnade mig med orden att beskriva vem jag är utan dem.

Dikterna handlar om kärlek. Eller det jag trodde var kärlek. Eller det någon annan trodde var kärlek. Om slagen, om kyssarna. Om tårarna, om skratten.

Om blodet.

Diktsamlingen är indelad efter de flesta jag har varit med. Som har berört mitt hjärta, som har slagit det ur min kropp. Som utgör mitt hjärta, vare sig jag vill det eller inte.

Formen är inspirerad av låten Unsent där Alanis Morissette, min ungdomsidol, sjunger kärleksbrev till sina gamla pojkvänner. För när jag såg på alla de dikter jag hade skrivit under åren insåg jag att de flesta var just kärleksbrev.

Olika sorters kärleksbrev.

Det är mörka ord, men mina. Och jag är fruktansvärt stolt över dem. Jag har velat få dem i bokform på mitt sätt och nu är det klart. Mina ord, mitt omslag. Mitt liv, mitt hjärta i några meningar.

Jag skulle självklart bli glad om några av er skulle vilja läsa.

Ni kan beställa den här eller i bloggens högerkant.

Nu kan ni köpa den här bloggen i bokform!

Så är min bloggbok äntligen klar. Med det originella namnet Kön, könsorgan och annat livsviktigt innehåller den mina mest personliga texter.

Den sammanfattar vad den här bloggen handlar om: om att inte vara en ”riktig” man, om två fingrar i halsen, om slagen över munnen, om saknaden efter en mamma, om skönhetsidealen som aldrig uppnås, om våldtäkterna och om att förlora sitt livs kärlek.

På omslaget poserar jag i tusen färger. Jag ville uppnå något könsneutralt med omslaget. Mer varelse än människa. Mer människa än kön. Det blev ganska fint om jag får säga det själv.

Inkluderat i boken som exklusivt extramaterial är manuset till det radioprogram jag gjorde åt Sveriges Radio för ett par år sedan. Hela min ocensurerade resa med de jävla ätstörningarna.

Det är den enda chansen att läsa hela min långa historia.

Boken är på 152 sidor och kostar 165 spänn. En tia per bok hamnar i min ficka som lön för nio månaders obetalt bloggande.

En köpt bok = en fjärdedels öl till mig på uteserveringarna i sommar. Rimligt tycker jag.

Så köp för fan bokjäveln!

(Det går även bra att trycka på bilden i högerspalten för att köpa en bok!)

Den här bloggen ska bli en bok.

Här om veckan kontaktade Vulkan.se mig och frågade om jag ville ge ut den här bloggen i bokform. Först tänkte jag: vad fan det för? Sedan tänkte jag: varför inte?

Det är alltid en annan sak att hålla ord i handen istället för att se dem försvinna när man trycker på off-knappen. Det blir en annan upplevelse. Och något att behålla själv för ålderns höst.

Så nu ska jag samla mina bästa inlägg i en bok. Jag vet några jag vill ska vara med. De mest tidlösa, de minst länkberoende, de mest personliga. Men jag behöver er hjälp med några saker om ni har ork och lust.

1) Har ni något favoritinlägg som måste vara med?
2) Har ni något förslag på en catchig titel på samlingen?
3) Köp för fan bokjäveln när den kommer ut så att jag blir miljonär!

Jag har alltid funnit det lite halvtöntigt med de som ger ut sin blogg i bokformat. Allt finns ju liksom på bloggen. Gratis. Men jag har insett poängen nu.

Det blir lite finare, på något sätt.

Så inom några veckor kan ni ha den här bloggen i er hand.

Svindlande, eller hur?

(Och glad kristen helg också! Själv ska jag dricka sprit från en färja och fira min systersons 15-årsdag. Syns efter helgen!)

När svarta kvinnor bleks för att sälja bättre.

Hbt är inte bokstavskombinationen för mainstreamframgång inom populärkulturen. Det är tydligen inte mörk hudfärg heller. Helt enkelt är inte minoriteter några storsäljare.

Eller nej. De anses inte kunna vara några storsäljare.

En av världens just nu största artister, Beyoncé, bleks till och med på sina egna omslag. För att hon ska se vitare, och därmed mer säljande ut. Det är så sjukt att jag undrar om slaveriets dagar verkligen är över.

Nu läser jag om bokförlaget Bloomsbury, som för andra gången under ett år, har satt en vit kvinna på omslaget av en bok som tydligt handlar om en svart kvinna.

Först var det omslaget med en vit kvinna med långt rakt hår för Justine Larbalestiers bok Liar. En bok vars huvudperson beskrivs som ”black with nappy hair which she wears natural and short.”

Nu har Jaclyn Dolamores bok Magic Under Glass behandlats på precis samma sätt.

Kate Harding
försöker att föreställa sig att omslag med färgade människor inte säljer, och att det endast beror på omslagsbilden.

”And not a lack of publicity and marketing support from the publishing house, the books being crappy, the authors being unknown, the booksellers shelving them incorrectly, the sad state of book sales in general, or all of the above.”

Och trots alla potentiella anledningar finns det ju inga ursäkter. Bokens innehåll framstår som oärligt och författaren framstår som oärlig. Och bokförlaget som stora jävla rasister.

Kate Harding skriver:

”Putting a white person on the cover of a book about a brown-skinned character doesn’t merely imply that people of color aren’t worth as much to publishers; it pretty much says it outright. Because the only reason to do it is the assumption that a book won’t hit its sales target unless white people buy it — i.e., that white people are the market that really matters.”

Representation är så jävla viktigt för oss som inte tillhör normen. Vare sig vi är homo eller svarta eller både och, vi behöver se avbilder av oss själva bland all heterosexuell vithet.

Det handlar om att ibland få slippa känna sig annorlunda, fel och/eller ensam.

Det är som Ari Valderrama skriver:

”I’m sure you can’t imagine what it’s like to wander through the teen section of a bookstore and only see one or two books with people of color on them. Do you know how much that hurts? Are we so worthless that the few books that do feature people of color don’t have covers with people of color? It’s upsetting, it makes me angry and it makes me sad. Can you imagine growing up as a little girl and wanting to be white because not only do you not see people who look like you on TV, you don’t see them in your favorite books either…”

Det är av dessa anledningar jag är så fascinerad av hur bögar representeras inom media och populärkultur. För att det är viktigt.

För alla de små pojkar som växer upp och känner sig konstiga och ensamma bara för att de är förtjusta i sin bästa killkompis.

Tänk om de slapp känna sig konstiga och ensamma?

Om än bara för en stund.

Var är nya generationens fittstim?

Jag har en del böcker. De ligger i högar lite överallt i min lägenhet. Mellan Martina Bonniers bok Fashionista och JT Leroys textsamling Hjärtat är bedrägligast av allt ligger Fittstim.

Det var den första boken som fick mig att ifrågasätta tillvaron och mitt eget liv. Ur ett helt nytt perspektiv. Den gav upphov till mitt första feministiska uppvaknande. Och så många i min ålder har sagt precis samma sak.

Fittstim var min generations feministiska bibel.

Den behandlade den (i huvudsak) vita heterosexuella medelklasstjejens upplevelser om hur det är att växa upp i en värld full av föreställningar om kön. Fittstimmet byggde mestadels sina problemformuleringar på barndoms- och tonårsupplevelser och förtryckande skönhetsideal.

Dens genomslag var stort och välkommet.

Sedan dess har mycket hänt. Det illustreras väl av antologin Könskrig som kom för några år sedan. Den bryr sig inte särskilt mycket om tjejtidningarna och barndomsåren. Antologin vill istället utmana fittstimmets val av perspektiv och representationsstil.

Den vill etablera en mediefeminism som även inkluderar människor från andra klasser, sexualiteter, etniciteter och biologiska kön än den vita heterosexuella medelklasstjejen.

Den var på många sätt ett tecken på feminismens status quo när den kom 2007. För det allmänfeministiska medvetandet har genomgått stora förändringar sedan fittstimmets 1999. Queeraktivism, genusperformativitet och transsexualism är numera lika vanliga begrepp som könsmaktsordning, normbrytning och skönhetsideal.

Att samlas kring en sammanhängande idé om feminism har aldrig tyckts svårare.

Skribenterna i Könskrig lägger mycket ord och meningar på kärlek och sexuell praktik. De diskuterar normalitet, rädsla och våld. De dissekerar de jargonger, markörer och praktiker som konstruerar det vi kallar kön. Det är välskrivet, utmanande och spretigt.

Men när jag läser den igen den finner jag också något oroande i spretigheten. Där finns nämligen en enorm rädsla för kollektiva problemformuleringar. Istället är det individen mot strukturerna. För att inte trampa på någons rätt att formulera sin egen identitet talar man om olika perspektiv på alla möjliga normer och värderingar.

Det må vara ok och till och med nödvändigt om ens enda mål är att beskriva feminismens här och nu (år 2007). Men redaktörerna säger sig vilja förändra världen. Då krävs det nog mer än 22 par knytnävar rätt upp i luften, tänker jag.

De knytnävarna behöver en någorlunda gemensam riktning och ett gemensamt mål för att könsmaktsordningen ska kunna rubbas det minsta. I Könskrig slår man i identitetspolitisk anda mest i luften.

Men det är kanske där vi är fastlåsta?

Och jag tänker på Fittstim igen. Vilken bok eller antologi kan i det förändrade feministiska landskapet få ett lika välbehövligt och uppfriskande genomslag hos de nya ungdomsgenerationerna som Fittstim hade för min?

Som skapar politisk handling utan att ens uppmana det.

Jag har svårt att se en sådan. Könskrig är ett exempel på det. Landskapet har förändrats i grunden, vilket jag inte menar är negativt, men det har också sina konsekvenser. De politiska strategierna är inte lika givna, delmålen för den feministiska kampen är numera så olika.

Och visst är frågan lite felformulerad, nu är det ju så att bloggarna har ersatt antologierna. Den här bloggen är en av tusentals olika feministröster. Men var strålar allas våra röster ihop till en som kan skrika sönder alla orättvisor och föreställningar om kön?

Det är som Karolina Ramqvist skriver i nya numret av Arena om vänsterns dilemma att hitta ett gemensamt perspektiv:

”Det är samma sak som feminister brukar få höra, att de måste sluta tjafsa med varandra, för att i stället ta ett rejält kliv framåt tillsammans… Enhetlighet är ett minne från en tid då man kanske faktiskt kunde yxa fram en stor grupp där alla var likadana och hade samma behov. En tid vars stora starka vänstertåg vissa drömmer om i dag. Men i verkligheten vet vi att så fort det där tåget sätts igång så kommer det att börja bråkas i leden. Spänningarna finns där av en anledning… Enhetlighetens tid kommer aldrig att komma tillbaka.”

Jag tror att hon har rätt. Frågan är hur vi tar oss vidare?