Sluta fråga om mitt kärleksliv.

Ofta när jag träffar en bekant, vän eller släkting som jag inte har sett på länge får jag frågan om hur mitt kärleksliv ser ut.

Jag frågas ofta om huruvida jag är singel, ihop med någon eller mitt emellan. De som frågar gör det av välmening och för att de är intresserade av mitt liv.

Men det stör mig ändå.

För den frågan är också ett tecken på hur stark tvåsamhetsnormen är. För inte frågar personen mig om hur det står till med mina vänskaper till exempel.

Det som intresserar folk först är hur det står till med mitt kärleksliv just för att vi lever i ett samhälle där tvåsamhetsnormen lär oss att en stor del av vår lycka ligger i att hitta en partner.

Jag menar så klart inte att vi ska sluta fråga varandra om våra kärleksliv. Jag menar bara att vårt intresse för den sortens relationer är överordnade alla andra och det är på grund av tvåsamhetsnormen.

Att hela vår bild av hur vi ska ordna våra relationer är en heteronormativ bild av att vi ska vara två, att vi ska vara två av olika kön och att vi är mindre värda om vi inte uppnår eller åtminstone strävar efter det.

Jag skriver återkommande om det då jag menar att denna samhälleliga norm, att vi ständigt ska ha eller sträva mot en parrelation, gör att vi nedvärderar andra relationer och annat som kan ge oss lycka.

Jag försöker därför medvetet att undvika att ställa frågor om folks kärleksliv det första jag gör. Snarare låter jag personen själv ta upp det i samtalet om den själv vill det.

Låta den själv bestämma hur viktigt det är för den att prata om.

Det kan tyckas vara en skitsak, men jag försöker att se över hur jag själv bidrar till att reproducera normer och det kräver en medvetenhet om sakers tillstånd.

Jag måste utmana normer i mitt eget liv för att kunna utmana dem överallt.

About these ads

8 svar till “Sluta fråga om mitt kärleksliv.

  1. Själv kan jag tycka att det närmast är en privat fråga och lite bli förnärmad när någon frågar. Eller ja, förnärmad är kanske fel ord… men jag kan tycka att jag inte har anledning att förklara mitt sociala liv för folk, inte ens för mamma liksom.
    Sedan undrar jag om det inte ligger något i att folk intresserar sig ännu mer för homosexuellas relationer – de är helt enkelt lite mer intressanta!
    Men du har en bra inställning där att vänta på den andra personen att börja prata, för det kan faktiskt vara känsligt. Jämför med barnlösa människor som nog allt som oftast automatiskt får frågan om varför de inte har några barn. Det kan ju vara jätteprivat (allt från sterilitet till olyckliga omständigheter i kärlekslivet till att man inte vill)!

    • linus fremin

      simon, ja det är en privat fråga. jag har inga problem med att svara, men jag stör mig på att jag ständigt frågas. tror alla får frågan, men tror du har rätt i att vissa är mer nyfikna pga att en är homo.

  2. Jag tror inte alls det är en fråga om homosexualitet. Jag tycker att alla får den frågan när dom är singlar – oavsett sexuell läggning.

    Men jag håller med dig Linus om att det råder en norm om tvåsamhet. Samma sak när man är ett heterosexuellt par som har varit tillsammans ett tag så frågas det om man inte ska skaffa barn snart, för det är normen. Tydligen så är det helt okej att fråga dessa frågor eftersom alla borde följa normerna….

    • linus fremin

      bambi, ja normen tar sig många uttryck. som att när vi når en viss ålder, runt 30, förväntas skaffa barn.

  3. Gud, jag känner mig verkligen träffad! Argh!
    Inte så att jag går runt och frågar människor om deras relationsstatus, men i ärlighetens namn så vill jag nog väldigt gärna veta! Typ ”åh, har han/hon hittat någon än?” Som om isåfall kan jag liksom rest assured att personen har det bra. Usch. Skammen.
    För övrigt håller jag med bambi, jag tror nog att den här ”omtanken” riktas lika mycket åt alla håll, iallafall i mitt fall.

    • linus fremin

      jessica, tror det är bra som du gör att tänka över varför en frågar det en gör. vad betyder det att personen har en partner egentligen? spelar det så stor roll egentligen?

  4. Detta drabbar alla som ”avviker” från normen. Själv är jag ensam, över fyrtio och barnlös och då verkar det vara helt okej för vem som helst att kritisera mig. Folks förklaring är att jag ju måste befinna mig inne i garderoben eftersom jag aldrig lyckas träffa nån man. Sorgligt men sant.

    Jag tror att folks överdrivna nyfikenhet egentligen handlar om deras ångest inför tanken på att de själva skulle kunna bli den som är ensam och utanför. Själv har jag bestämt mig för att kategoriskt tacka nej till bröllop framöver. Jag orkar inte med folks tjafsande om varför jag inte har nån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s