Feministmän, sluta gnäll, och gör något i stället.

För några år sedan skrev Zanyar Adami att han skulle sluta kalla sig feminist. Anledningen var att han inte kände sig välkommen inom den feministiska rörelsen som han menar ”inte tar män på allvar” och ”stämplar män som dåliga.”

Han skulle i stället kalla sig femanist.

Suck.

Jag minns denna text än i dag då den är en av många exempel på hur feministmän blir upprörda så fort de inte får höra vilka bra killar de är för att de säger sig vara feminister.

Det är män som förväntar sig att tas emot med stora öppna famnen bara för att de kallar sig feminister. Som förväntar sig en självklar plats i panelen, i antologin, i debatten, i whatever.

Och som blir skitsura när de inte får det.

Samma mönster återupprepas ständigt. Så fort kvinnor gör något på egen hand, skriver en antologi med bara kvinnors texter eller driver en fråga utan att flirta med män, ja då kommer klagosången från männen.

Varför får inte vi vara med? Varför välkomnas inte vi?

Varenda jävla gång.

Jag minns  till exempel när tidskriften Arena frågade 22 feminister om vad de tyckte om feminismens ställning i den offentliga debatten. De hade bara frågat kvinnor och fick därmed kritik från män som undrade varför inte de hade bjudits in.

Dåvarande chefredaktören Karolina Ramqvist sa då:

”Förklaringen är enkel. Det hade varit trevligt att ha med en manlig debattör i enkäten, kanske modernt hade det känts, men det fanns som vi såg det inga män vars ståndpunkter var tillräckligt intressanta eller ens relevanta i sammanhanget.”

Det var ett utmärkt, och sant svar. För sanningen då var och är fortfarande att det finns alldeles för få män vars åsikter är relevanta och intressanta i sammanhanget.

De 22 tillfrågade kvinnorna däremot har alla jobbat, tänkt och uttryckt feministiska tankar i flera år. De har utträttat saker som har berikat och fört det feministiska projektet framåt.

Det är detta som är en återkommande huvudvärk. Att vissa män tror att de kvalificeras till det feministiska sammanhanget bara genom att säga att de är feminister. De tycker att det räcker för att få en inbjudan i brevlådan.

Det är ett uttryck för vad jag vill kalla för en hejarklacksmentalitet hos vissa manliga så kallade feminister.

De vill gärna heja på kvinnor som driver feministiska frågor, för att verka moderna, förstående och upplysta. De agerar åskådare för att vara en del av spelet, men de bidrar inte med annat än hejarramsor.

Så fort kvinnorna vill spela för sig själva, fokusera på att bara lyfta fram sina erfarenheter och perspektiv, ja då kommer det upprörda burop från männen som inte har bjudits in.

Dessa män kräver att få vara del av feministiska sammanhang trots att de inte har presterat eller producerat något av feministiskt värde, det vill säga har gjort mer än bara yttra orden ”jag”, ”är” och ”feminist” i samma mening.

Feministmännen måste helt enkelt sluta gnälla och börja tillföra något. Prata, skriva, agera och leva feminism. Feministmännen måste inse att feminism inte är något du är, utan något du gör.

Män måste inse att de inte har en automatisk rätt att få en inbjudan till feministiska sammanhang, utan att de måste förtjäna den, precis som alla andra.

Den enkla logiken i de allra flesta sammanhang är att om du bidrar med något intressant, tankeväckande och relevant, ja då kommer du att bjudas in. Då kommer även dina tankar att räknas.

Eller hur?

En annan sak som jag tror är oerhört viktig och nödvändig, speciellt för män, är att vara fullt medvetna om sin egen position, var den är i hierarkin och vilka privilegier den ger enbart på grund av föreställningar om kön och sexualitet.

Det är viktigt då det ger en insikt om vad du som man måste ifrågasätta både hos dig själv och i samhället. Det ger en insikt som vilka hierarkier du är en del av och vilka maktprivilegier du sitter på.

Och vad du kan göra åt det för att färdas framåt.

Du måste, som Niklas Hellgren har uttryckt det, utgå från att fråga dig själv vad du kan göra för feminismen, och inte vad den kan göra för dig.

Feministiska frågor ska inte bara drivas av kvinnor. De ska drivas av alla personer som sympatiserar med feministiska ställningstaganden och som förstår att det krävs aktion, både hos en själv och hos samhället, för att åstadkomma förändring.

Då räcker det inte att bara stå i hejarklacken och tro att du gör skillnad och att du förtjänar någon slags guldstjärna. Det feminismen behöver är inte fler hejarrop, utan fler människor som faktiskt gör något.

Så snälla feministmän, i stället för att gnälla nästa gång ni inte blir inbjudna, prestera något i stället. Visa varför ni ska vara den självklara del av det feministiska projektet som ni redan tycker att ni är.

Jag vet, det är fan inte lätt alla gånger att vara feminist. Det kan vara en jävla huvudvärk. För feminismen är inte något gulligt, artigt och snällt. Den utmanar, fuckar upp och rör om just för att den vill något.

Det feministiska projektet vill åstadkomma förändring, men den kan bara göra det om feminister går samman och gör något som driver det framåt. Jag försöker att att göra det jag kan för att vara en del av den rörelsen.

Gör du?

About these ads

49 responses to “Feministmän, sluta gnäll, och gör något i stället.

  1. Det här är en jätteintressant fråga tycker jag. Jag minns att jag en gång blev ifrågasatt av en man som tyckte att ”svenska feminister, de är så insnöade. Vi i Sverige har det så bra, varför ska man sitta och tjata om vem som byter blöjor oftast? Varför kämpar ni inte för kvinnorna i mellanöstern istället, som måste ha slöja och som stenas till döds?”

    Jag försökte förklara att feminister som grupp inte är några übermänniskor som kan kämpa på alla fronter samtidigt utan att man får välja sin slag.

    Sen frågade jag varför HAN inte gjorde något för kvinnorna i mellanöstern. Om han nu tycker att det är en viktigt fråga så varför sitta och vänta på att någon feminist ska ta tag i det. Det är inte som att alla engagerade feminister har ensamrätt på eller något sorts ansvar för att ta tag i ALL skit som rör kvinnor världen över.

    Jag fick svaret att han var ju inte feminist. Nä, så så var det med det. Jag suckade.

    • mads, usch. tröttsamt med att vi bara för att vi är feminister därmed ska kämpa överallt hela tiden. vi är bara människor som gör så gott vi kan. till skillnad från vissa andra…

  2. jag tycker män som kallar sig för feminister eller säger feministiska saker ofta får mer cred för att de är män. För ett par år sen startade ett par män demonstrationer och även en förening om jag inte minns helt fel för att uppmärksamma och demonstrera mot mäns våld mot kvinnor. Detta initiativ blev mycket hyllat i media men att kvinnliga feminister och kvinnor som jobbar på kvinnojourer blir aldrig lika hyllade trots att de lagt ner åtskilliga år på att jobba med frågan.

    • svalin, håller med. det är mkt för att det ses som att vi män gör en större uppoffring, att vi är goda och snälla som ger upp våra privilegier för kvinnornas skull. så tröttsamt.

      • Ligger det nån tanke bakom medias nyhetsvärdering öht? Det är väl bara ett fall av klassiska man bites dog. Det som är ovanligt/unikt är nyhetsvärdigt.

      • linus fremin

        sven d, absolut är det så.

  3. Så jävla bra och smart text. Ska maila den till alla jag känner typ.

  4. Pingback: Måndagslänkar « Fröken H. Lundqvist

  5. Det vore fint att sätta upp en lista på konkreta saker som man faktiskt KAN göra också. Så många saker som möjligt, desto enklare desto bättre. Ev. komma på en hashtag för detta och låta twitter hjälpa till.

    Som ett sätt att faktiskt göra skillnad. Och som ett sätt att synligöra problematiska strukturer på ett problemlösande sätt.

    Bara en tanke. Fattar att det inte är att källsortera, men kanske kan man komma på lite vettiga idéer här.

    • christian, ja gillar din idé. blir lätt väldigt negativt. det är svårt att veta vad du bör göra som feminist ibland, svårare för vissa män. tror dock första steget är en analys av sitt eget beteende. för som sagt är det av vikt att försöka leva som du lär som feminist.

    • Enligt min mening handlar det mest om att vara medveten. Se strukturerna. Tänka på hur man pratar med vem och varför, vara medveten om språkets normskapande och sina beteenden, upplysa sin medmänniskor och våga ta debatten. Feminism ska ligga som en tanke bakom allt man gör, även om man såklart ibland väljer sina strider och låter många saker passera odebatterat för att man helt enkelt inte orkar. Men att det ligger där och genomsyrar på något sätt, sen är det upp till en själv hur pass mycket handling det ska generera i.

      • linus fremin

        esteterier, kunde inte ha uttryckt det bättre själv. för mig är feminism en livsåskådning, att sätt att granska mig själv och världen.

      • Visst är det så, som jag sa så fattar jag ju också att det inte är källsortering :) Men samtidigt är det ju super ifall man kan lägga ribban så lågt som möjligt. Bara för att man gör det lättare att göra ngt litet behöver det ju inte bli svårare att göra ngt stort.

        Typ:
        – Håll koll på rättviseförmedlingen, hjälp dem genom att tipsa osv.

      • Till syvende och sist ligger förstås ansvaret på en själv i ens handlingar och värderingarna som ligger bakom (vad folk säger explicit om sig själva kan man i praktiken strunta i). Man behöver dock börja i hur folk fungerar, inte i hur världen borde vara, dvs att folk inte orkar analysera allt de gör eller engagera sig för saken (vilket du också påpekar). En viktig sak är också att folk kommer göra fel hela tiden, och jag misstänker att en del idealister/eldsjälar förebrår sig i onödan för misstag istf att acceptera att de gör fel ibland, förlåta sig och gå vidare (och sträva efter att förbättra sig förstås, men ingen tjänar på självhat). Man behöver också fundera på vilka morötter och piskor man ger och får till folk. Det finns en tumregel om att om man vill ha en fungerande relation behöver man ge minst fem gånger mer positiv som negativ uppmärksamhet. Vill man påverka sin omgivning måste man alltså noga välja ur när man ska ge negativ uppmärksamhet eftersom man då samtidigt minskar sannolikheter för att de ska lyssna på vad man säger i framtiden.

        Sen är det också viktigt att man lär sig att inte ta kritik personligt (vilket människor gör by default) och att man inte i onödan kritiserar folks personligheter utan deras handlingar. OAVSETT hur befogat det än må vara. Att vinna en debatt är att förlora en chans till påverkan.

        Starka värderingar och ideologi är ofta verkningslöst och i värsta fall kontraproduktivt innan man insett hur människor fungerar.

      • plastbaronen

        Jag tänkte lite samma sak som christian…. Vad räknas egentligen som att ”göra något”? När det handlar om att försöka ändra en social struktur, är ju det man säger och ens beteende i vardagen väldigt viktigt. Även om den som bara gör detta, såklart gör mindre än den som jobbar politiskt, eller i någon kvinnojour eller forskar eller skriver böcker och liknande.
        Men jag instämmer i att man bör ha forskat, engagerat sig politiskt eller något ditåt för att tas med i offentliga sammanhang.

  6. Huvudet på spiken! Det här har jag själv haft väldigt svårt att formulera mina tankar kring, just eftersom det blir ett sånt jäkla liv från både män och kvinnor så fort man pratar om könsseparatism. Postade länken på Facebook, hoppas på lite debatt och många thums up! :)

  7. Jag funderar och kan för stunden bara komma på en endaste intressant skribent av manligt kön som skriver ur feministiskt perspektiv (ja, det är du, Linus).
    Självklart måste man vara insatt i ämnet som man hoppas bli inbjuden till att debattera. Jag använder pengar varje dag och funderar på hur jag ska hantera min privatekonomi, men det gör mig ju inte nödvändigtvis kvalificerad till att få skriva om det i en facktidskrift. Om man får överdriva lite.

  8. Well spoken!

  9. Bra sagt! (skrivet :))

  10. Tycker det är tröttsamt och talande att sådant här inte tas på mer allvar (av både feministriska kvinnor som män) förren det är feministiska män som skriver om det. När en feministisk kvinna skriver om detta så förväntas det av henne eller så bli hon en bitch i dessa mäns ögon…

    • fumikofem, håller med om att det finns en tendens att klappa lite högre för feministmän som säger något viktigt. det är trist att det är så, men är en del av det jag tar upp i texten. det är problematiskt.

      samtidigt tycker jag inte att vi bör överdriva heller. jag är glad att den här texten har blivit läst av många och att många håller med mig, men det säger inte att det jag skriver tas på mer allvar än när andra feminister skriver om liknande saker.

      med andra ord, jag håller med dig på en generellt plan, men inte just om min text.

  11. Inte för att vara tyken, men visst är det intressant att det krävs en Linus för att få spridning på det här temat. Eller en Niklas.
    Varför duger det inte med en Lina, en Nicoletta?

    Med det sagt, instämmer jag i observationerna.

    Och funderar på att byta namn till Mega.

    • meta, precis som jag svarade fumikofem så håller jag med om det problematiska med att feministmän ges mer kredd när de säger något än kvinnor som är feminister. jag vet att min text läses på ett annat sätt just för att jag är en man och det är problematiskt.

      men samtidigt tycker jag inte det tjänar något till att överdriva hur mycket spridning min text egentligen har fått. jag är glad att många har läst den, men jag vet inte om den har fått mer spridning än vad t ex elin grelssons text på samma tema har fått.

      så jag håller med om vad du säger och tycker det är en viktig diskussion, samtidigt vet jag inte om min text är det bästa exemplet på det.

  12. Det är inte självklart hur den förtryckande (eller för att vara snällare, strukturellt gynnade) gruppen skall arbeta för att utjämna förhållanden man finner felaktiga men som faktiskt gynnar en själv. Det gäller högavlönade akademiker inom arbetarerörelsen, västeuropéer i U-landsdebatten och män i jämställdhetsdebatten.

    Första steget måste vara att sopa framför egen dörr. Som man, så måste man försöka att inte bidra till könsmaktsordningen. Det kan ju till exempel handla om att inte kräva att få tala så fort man tycker att man har något att säga. Det kan handla om att se över sitt eget förhållande (om man har ett). Lever jag jämställt? Uppfostrar jag mina barn jämställt? Tror man att man gör det har man antingen kommit väldigt långt, eller mer troligt så har man mer kvar att lära.

    Att kräva att få kalla sig feminist och att kräva att få bli lyssnad på som feminist… Det känns som om man har fel fokus då. Sedan tror jag också att rörelsen för ökad jämställdhet kommer att behöva även män, men jag tror att det finns ett värde i att det är kvinnor som får gå i täten.

    Känner man som man att man vill stå på barrikaderna så finns det ju en hel del andra frågor att brottas med i samhället. Ta ett tag i miljöfrågorna om inget annat!

    • anders, ja vi måste se på vårt eget beteende först. sedan om vad du kallar dig, det ‘är sekundärt. det handlar om vad du gör.

  13. Det har aldrig slagit mig att jag skulle kunna kalla feminist. Absolut inte för att jag inte ser världen som en feminist, utan mest för att jag alltid tyckt att beteckningen är reserverad för kvinnor. För mig är det självklart att vi ska ha ett samhälle som ger alla lika möjligheter. Därför framhåller jag alltid det intersektionella perspektivet: http://www.sweden.gov.se/sb/d/12482/a/138814.

  14. Jag är mer sympatisk än dig

    Men detta gäller även kvinnor som vill titulera sig feminister, eller hur? Så varför inte lägga band på dina känslor ett ögonblick och vända dig till båda könen?

  15. linus, jag gillar din blogg, men jag måste faktiskt vända mig mot det här inlägget. ledsen att jag inte har tid att formulera det bättre just nu:

    1. det finns fler än en sida av saken. jag håller med om att det kan vara ett problem när människor titulerar sig något utan att verkligen stå för det. det är oärligt. men det betyder inte att alla som belyser detta problem gör det av rätt anledning.
    2. feminismen/feminismerna är för många en social tillhörighet. för vissa är det oerhört viktigt att få vara ”kvinnor mot män”. det spelar ingen roll om det inte är förenligt med ambitionen om jämställdhet mellan könen. det spelar ingen roll om den enskilda mannen verkligen är driven och uppriktig. ibland får det politiska budskapet stå tillbaka för längtan efter att ingå i ett sammanhang där män inte äger tillträde.
    3. vad är egentligen detta med att någon ska behöva göra något för att visa sig ”värdig” att få vara med i gruppen? jag tycker det är olyckligt karaktärsdrag(fel) i en rörelse som skulle tjäna på att vara öppen och välkomnande. det för tankarna till kriminella organisationer, där nykomlingen måste utföra en mindre angenäm uppgift innan den tas upp i gemenskapen. inte behöver feminismen ha samma förhållningssätt?
    4. det finns människor som är svagare, som av en eller annan anledning (det behöver inte handla om sjukdom) inte har det som krävs för att företa sig en politisk gärning. ska inte heller dessa få kalla sig feminister?
    5. fråga inte efter vad människor gör, som är den linje du framhåller ovanför. fråga istället vad dom skulle vilja göra, vad deras hjärta säger till dom. alla människor är helt enkelt inte tillräckligt drivna för att ta en politisk fajt, vare sig det gäller fattigdomen i afrika eller jämställdheten på hemmaplan. det betyder inte att de inte menar allvar med sin åskådning i dessa frågor. som någon skrev längre upp (ellr om det var på en annan sida): även en feminist väljer sina strider.

    det måste vara okej att prioritera andra saker i sitt liv.

    • kanariefågel, kul att du gillar min blogg! har dock lite invändningar till din kritik.

      1. så klart. det här är mina åsikter, andra har andra. jag vänder mig mot att människor som vill vara delaktiga i en rörelse inte förstår att det kräver någon sort av aktion, hur liten eller stor spelar mindre roll.

      2. jag har inte skrivit ett ord om att jag motsätter mig separatism. jag ser absolut en poäng i att kvinnor samlas separatistiskt, men dock ser jag inte att den bör vara den enda feministiska strategin, utan att den är en av flera.

      3. tycker du gör en väldigt olycklig och dålig jämförelse, men det får stå för dig. jag menade att ett bra tips till de feministmän som vill vara en del av feministiska projekt är att producera något som gör att det blir självklart att de ska ta del av dessa sammanhang. en man som inte yttrat ett ord om feminism kan inte klaga när han inte bjuds in eller ses som en självklar del av ett feministiskt projekt.

      4. självklart är feminister inte supermänniskor. vi gör så gott vi kan i olika perioder av våra liv utifrån våra egna förutsättningar. men för mig är feminismen en rörelse som kombinerar tankar och aktion. det handlar för mig om en grundinställning att vilja förändra och försöka göra det så gott vi kan. dels syna sitt eget beteende, men även syna samhällets.

      5. absolut väljer vi våra strider som feminister. vi är inte perfekta supermänniskor. det vill jag inte att vi ska vara heller. det handlar om en grundinställning om att feminismen som projekt kräver aktion. den aktionen kan sedan vara liten, stor, göras ofta, sällan, utifrån ens egna förutsättningar.

  16. Ibland lyckas folk sätta fingret på nåt som bara varit ett litet outtalat tankeembryo hos en själv. Tänkt, skrivit och formulerat något som man inte riktigt lyckats få få fram själv. Som det här inlägget tex.
    Tja, nu blev det här en lite narcissistisk kommentar kanske. Ville eg. mest säga att du har en bra blogg!

  17. Pingback: Att jag får mer beröm för att jag är man och feminist. |

  18. Jag funderar kring din inställning att man måste agera för att kalla sig feminist. Så klart är det bra att sprida sitt budskap, men som Kanariefågel skriver så klarar inte alla människor av det beroende på funktionsnivå och/eller drivkraft.

    Tex. jag kallar mig feminist, och brinner starkt för kvinnors, HBTQ-personers och funktionshindrades rätt i samhället. Jag låter det genomsyra mina värderingar och mitt sätt att bemöta och tolka världen. Men ofta möter jag denna aggression inom feministrörelsen som gör att jag tar avstånd. Antingen är man för vit och rik för att vara en ”äkta” feminist, eller så är man för inaktiv och borde joina olika demonstrationer osv.

    Jag har social fobi och har ingen möjlighet att gå med i demonstrationer, jag har inte massa nätkontakter där jag skriver mina kloka, feministiska tankar. Jag bara tycker som jag tycker, pratar med min familj som håller med mig, skriver mina historier som ligger och skräpar i datorn om starka, modiga tjejer och känsliga, rädda killar för att visa en nyanserad bild. Ska jag inte få kalla mig feminist för att jag inte är tillräckligt aktiv? Är feminism en special-ism där man måste vara aktiv medlem? Man kan ju ha massor av demokratiska åsikter och stödja yttrandefriheten utan att ge sig in i politiken, får man inte kalla sig demokratiförespråkare då?

    Naturligtvis är det aktioner som kommer förändra världen, men alla är inte skapade att förändra världen. Och istället för att slå på de som står och hejar med utan att skapa egna hejjarramsor kanske man ska uppskatta deras stöd, även om de inte är lika starka ledare som en del andra. Utan följare blir varje grupp svagare, det behövs både och.

    Jag blir väldigt ledsen när jag märker att jag och många andra feminister delar samma åsikt, men så sveper ni till med en exkluderande åsikt och jag känner mig plötsligt mer utanför än jag var från början.

    Dessutom är det kontraproduktivt utifrån den feministiska synvinkeln, att exkludera så många potentiella stödjare genom hårda krav för att delta i rörelsen. Ibland är det smartare att svälja sin stolthet och tacka och ta emot när en vit medelålders man säger att han håller med feministerna. Lite är faktiskt bättre än inget alls. Många droppar små är det som gör en stor å. Ideologi i all ära, men ibland får man vara krass och se världen som den är. Allt stöd är bra stöd, sedan kan man slipa på detaljerna när vi kommit längre på vägen.

    /En person som ÄR feminist men känner sig utanför

    • linus fremin

      linn, det känns som att du anklagar mig för saker som andra feminister har gjort. mitt inlägg handlar om män som tycker att de förtjänar guldstjärnor bara för att de säger att de är feminister. jag uppmuntrar bara dem att med handling visa det istället. det krävs inte så mycket.

      jag menar att det är så lätt att säga att man är något, men det ekar tomt om det inte följs av handling. det handlar inte om att vara värsta aktivisten, inte alls, utan att göra det en kan utifrån sina förutsättningar. som du skriver, att t ex ta diskussionerna i sin familj eller säga till när någon uttrycker sig sexistiskt. just att låta det genomsyra ens värderingar och världssyn, som du skriver. det är att göra feminism.

      sedan kan jag förstå och hålla med om mycket du skriver om exkludering. den kan även jag känna av i vissa sammanhang, speciellt då jag är man och feminist. ibland är den förståelig, som vid tillfällen då det handlar om separatistiska sammanhang, och ibland är det inte det.

      vi får alla försöka hitta våra egna sätt att visa att vi är feminister. min poäng är inte alls att en måste vara aktiv på ett visst sätt för att få kalla sig feminist, men att feminism kräver handling, och att den sker utifrån ens egna förutsättningar.

  19. PS. För övrigt är jag låginkomsttagande lesbisk tjej, om det skulle ge mig några extra marginaliseringspoäng. DS.

  20. Förlåt om du känner dig anklagad, det var inte min mening. Var väl lite off topic. Ville bara lyfta frågan om exkludering, som tydligen även du känt. Det känns trist att det blir så, jag hade föredragit en öppnare rörelse. Annars håller jag med dig, att det man tolkas räknas utifrån vem man är, och stämmer inte ens egen position i förhållande till rörelsens ideologi tas man ofta inte på allvar – eller för mycket allvar. Man borde höras för vad man säger, inte vem man är, som du skriver.

    • linus fremin

      linn, ingen fara. jag förstår och delar på något sätt din frustration. samtidigt har jag med åren lärt mig att det viktigaste är att hitta sitt eget sätt att vara feminist, och liera sig med likasinnade. att hitta sitt eget sammanhang. då känns inte allt lika frustrerande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s