Det hänger skärvor från mitt hjärta.

Det hänger skärvor från mitt hjärta. Bakom det spruckna finns bara rester kvar. Det som aldrig verkar kunna bli riktigt helt igen. Det är inget för någon.

Kärleken har slagit mig. Lämnat mig darrande inför varje beröring. Jag ryggar tillbaka av att ha en annan människa nära. Jag reser upp en vägg, en värld, emellan.

Jag kan inte gå med på den sårbarhet kärleken kräver av mig. Hur den vill att jag öppnar bröstkorgen endast med hoppet om att rovfåglarna inte ska cirkulera ovanför.

Allt för att jag saknar honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand genom hela livet. Nu är han ett hav, och miljontals ögonblick, bort. Jag vårdar minnet av oss som den sista strimman ljus.

Samtidigt, livet vi kunde ha haft tillsammans är en mörk skugga över varje steg. Det är så svårt att älska igen när en redan har älskat sig sönder och samman.

Det brustna måste sluta skramla i min bröstkorg så fort någons blick nuddar mig. Hjärtat måste släppa sitt grepp om det som var och aldrig blev.

En dag kommer jag att berätta varför jag är lycklig.

Mors dag.

Jag flyttade nyligen tillbaka till min barndoms gator. Bara några hundra meter från där jag och mamma bodde när jag var liten. Senast jag var i närheten av vårt hus var när lägenheten tömdes.

Den gröna bäddsoffan i vardagsrummet som mamma sov i när min bror fortfarande bodde hemma och rummen inte räckte till.

Min vita våningssäng som jag överraskades med på Ikea när jag fyllde 10 år. De hade satt en röd rosett på skyltexemplaret mitt i varuhuset.

Nu flyttades allt, lägenheten tömdes på resterna av mammas, och mitt, liv.

Medan pappa och mina syskon packade ned min barndom satt jag i köket och grät. Hon skulle aldrig återvända dit. Hon skulle aldrig röka sina egenrullade cigaretter under fläkten med askkoppen på spisplattan.

Hon skulle aldrig komma tillbaka.

När jag nu går förbi huset igen, när jag sitter på gräsmattan och ser upp mot det som en gång var vår balkong, tänker jag på den stora orange hockeyhjälm mamma tvingade på mig när jag skulle åka skateboard utanför huset.

Hur hon alltid höll koll genom köksfönstret. Hur hon skrek från balkongen när middagen var klar så att hela området hörde.

Jag tänker på hur hon låg i badkaret när hon berättade om operationen hon behövde göra. Att de skulle ta bort hennes äggstockar. Jag skojade att hon åtminstone skulle slippa få fler barn.

Jag minns hur hon skrattade.

När jag promenerar hem igen ser jag hur mycket som har förändrats. Hus har byggts längs vägen. Tobaksaffären dit jag gick med en lapp från mamma och köpte cigaretter har bytt namn. Djuraffären där jag gjorde min första prao är nu ett gym.

Mycket har hänt på 17 år. Med området, och med mig. Men den där gråtande 12-årige pojken finns alltid kvar. Han har hållit min hand genom alla år.

Jag tröstar honom fortfarande.

Ensamhet.

Min hud gör ont av att ingen jag älskar rör vid den.

Jag känner hur den saknar någons fingrar, någons värme.

Det är en ensamhet som täcker den.

En längtan som spräcker den.

Jag saknar dig i mig.

Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.

Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.

Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.

Den tystnaden ekar i mig fortfarande.

Den blöder i mig.

Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.

Åh, jag kan inte se henne alls ibland.

Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.

Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.

När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.

Den slår sönder mig.

Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd.

I stället alla flyktvägar. Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.

Sprickorna som sprack.

De har räddat mig ändå.

För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.

Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.

Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.

Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.

Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.

Ett av de bästa tal om homofobi jag hört.

Hos TVdags.se som jag skriver regelbundet för har jag i dag skrivit en text om hur Panti Bliss, en av Irlands mest kända dragqueens, fick irländska motsvarigheten till SVT, RTÉ, i gungning efter att hon i ett tv-program pekat ut vissa kända motståndare till hbtq-rättigheter som homofober.

Det hela slutade med att RTÉ betalade ut 750 000 kronor till homofoberna! Som ett svar gav Panti Bliss i lördags ett av de bästa talen om homofobi jag någonsin hört. Ett tal som nu sprider sig som en löpeld världen över.

Se talet nedan och läs mer om den bisarra bakgrunden till det här.

Ingen än.

Tidigt på morgonen lämnade jag hans sovande kropp.

Lämnade den utan att känna värmen från hans hud.

Tårarna blötte ned varje steg innan jag tog dem.

Blicken fäst vid sträckorna den ännu inte såg.

Vem är jag utan honom, vem är jag utan någon.

Oroar mig inte.

Jag är ingen än.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Jag har ett nytt hem. Alldeles nyligen flyttade jag till något större och finare. Jag lämnade bakom mig mitt eget förfall. Resterna av ett brustet hjärta.

Mitt hjärta hade brustit av att säga hejdå till mitt livs största kärlek. Den sortens förjävliga farväl som inte finns i romantiska filmer för att det skulle få biopubliken att förlora allt hopp om kärleken.

Jag var otröstlig på det vidrigaste sätt. Livet hade lämnat mig och kvar var bara en skugga av den jag brukade vara. Utåt sett var det som att det inte gjorde ont. Men inuti rasade allt.

Det bara rasade.

Jag gjorde som jag alltid har gjort. Bar smärtan själv. När någon frågade sa jag bara en del av sanningen för att jag inte ville att de skulle oroa sig. Jag grät tårarna när ingen såg.

Utåt sett levde jag som vanligt. Arbetade, roade mig och skrattade. Jag gav all energi för att orka med dagen. För att inte rasera allt. Hålla ihop fasaden medan det bakom rämnar.

Så fort jag kom innanför ytterdörren mötte jag en lägenhet i totalt kaos. En spegling av mitt inre. Jag hade inte ork med det vardagliga. Jag hade inte ork med mig själv.

I mitt liv har min bästa vän i mörkret varit min ätstörning, Och den tog min hand igen. Jag spydde aldrig upp, men hetsåt emellanåt. Sedan gick jag flera dagar utan att äta.

Jag var tillbaka i det som höll mig fången i tio år av mitt liv. Det som förstörde mig och som jag ägnat åren efteråt att göra helt. Återigen blev det destruktiva det som höll mig på fötter.

Efter ett tag såg jag dock mönstret och bröt det. Det är ändå den stora skillnaden från förr. Nu kan jag se snedstegen och hitta rätt igen. Nu kan jag släppa handen i mörkret.

Jag har tvingats inse att jag ibland fortfarande gräver hål så djupa och mörka att jag har svårt att ta mig ur dem på egen hand. Därnere måste jag sträcka mig efter hjälp.

Det måste jag lära mig.

Jag skulle kunna skämmas för att jag tog ett så stort kliv bakåt. Men det finns ingen mening med det. Mitt enda livsmotto är Oprah Winfreys: ”If you know better, you do better”.

Nu vet jag att när sorgen blir för tung så är det fortfarande ätstörningen jag stöttar mig mot. Det måste jag bryta. I vardagen, när bröstkorgen inte är full av sorg, är det ätstörda hanterbart.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Det måste jag bryta.

Och det kan jag nu när jag ser sanningen. Jag kan ta stegen jag behöver. Jag har redan tagit några. Jag har lämnat kaoset bakom mig, bokstavligen. Jag har en ny plats att kalla mitt hem.

Sorgen är kvar, men känns inte lika tung längre. Jag håller på att tejpa ihop det brustna. Det gör inte lika ont längre.

Ett nytt år, det kan bara bli bättre.