Slag för slag älskade min pojkvän mig.

Jag har skrivit en krönika i dagens DN Söndag som är en systertext till den jag skrev för ett tag sedan om att vänja sig vid att kärlek gör ont.

I min krönika tar jag upp hur problematisk frågan ”Varför lämnade du inte?” är.

”Den första gången jag kände blodet rinna från min spruckna läpp, tänkte jag att han inte menade att göra mig illa. Den andra gången tänkte jag att han åtminstone inte slog mig lika hårt. Den sjätte gången låg resterna av mitt krossade hjärta kvar på lakanet efteråt.”

Läs resten av krönikan här.

Jag älskar inte livet.

Jag läste de vackra orden om den stora sorgen. Om barnen han aldrig skulle få. Om operationsärret från bröstkorgen till magen. Om smärtan att lämna sina närmsta.

Tårarna rann. För hans sorg, men även min egen. Jag tänkte på min mamma. Alla stora svarta känslor fyllde min bröstkorg. Plötsligt var döden nära igen.

Jag läste Kristian Gidlunds bok I kroppen min för att jag skulle intervjua honom (läs intervjun i dagens DN Söndag). Han har obotlig cancer och kommer en dag att dö av den. Det enda han hoppas på är att få en sommar till.

Jag hade en sådan ångest inför intervjun. Inte på grund av honom. Jag har förstått genom hans sätt att skriva och andra intervjuer han gjort att han inte har problem med att prata om det mest privata.

Jag hade ångest för att jag inte skulle klara av att genomföra intervjun utan att bryta ihop. Att det skulle bli så starkt att jag skulle brista. Och då skulle det plötsligt handla om mig, när det bara borde handla om honom.

Men väl där mittemot honom gick det bra. Han var fantastiskt närvarande, öppen och eftertänksam. Ibland var tårarna nära, men det är oundvikligt. Hans sätt att berätta berör. Det är så jävla starkt.

Det som satte sig hos mig var när han sa att han såg så mycket framemot nya dagar att han ibland inte kunde somna för att han var så uppspelt. Så mycket älskar han livet.

Jag tänkte på mig själv. Hur ofta jag har gått och lagt mig bara för att slippa dagen, slippa livet. Och i mina mörkaste stunder önskade att jag aldrig skulle vakna igen.

I så många år önskade jag att slippa se en annan dag.

Jag har aldrig älskat livet. Jag har aldrig haft den känsla Kristian har. Jag har gått igenom livet för att det har förväntats av mig. Jag dog när min mamma dog och vägen därifrån har varit en tillbaka.

Det känns som att jag precis har nått fram till något som kan kallas ett liv.

Numera önskar jag inte att dö, inte alls. Jag tycker om många delar av mitt liv. Mitt syfte, min familj, mina vänner. Jag är inte deprimerad eller värre.

Men jag kan inte säga att jag har Kristians positiva inställning. Jag har levt med sorgen för länge för det. Därför avundas jag honom.

Jag kände den i mitt möte med honom. Hans livsglädje gjorde ett starkare intryck på mig än hans närhet till döden. Jag hoppas det påverkar mig.

Jag vill älska livet lika mycket som han gör.

En homo hockeykille, so what?

Det går inte att förneka att idrottsvärlden, och då framför allt den manliga, dras med homofoba strukturer. De sitter i väggarna och golven på de flesta omklädningsrum, arenor och planer.

Det är ingen slump att det finns så få öppna hbt-personer inom den manliga idrottsvärlden. De har känt av homofobin hela sina liv och vet vad de skulle tvingas utstå om de var öppna.

Det finns så jävla mycket kvar att göra.

Att då få se en reklamfilm som visar en annan verklighet, en där den manliga hockeyspelarens homosexualitet inte är en big deal alls, är minst sagt hoppfullt.

Vi behöver se hur det borde vara. Vi behöver se hur det kan vara. Det betyder inte att den bistra verkligheten förnekas, utan att vi kan ta oss an den lite mer inspirerade.

Vi behöver mer av det här. Skildringar av en verklighet befriad från sexism, rasism och homofobi. I vår långa och mödosamma kamp mot dessa förtryck behöver vi påminnas om vad vi kämpar för.

Då känns inte målet lika långt bort.

Hur det känns att inte tillhöra.

I helgen var jag på en nattklubb som jag inte besökt på närmare tio år. Det finns en anledning till det. För så fort jag klev in i den alkoholdränkta och schlagerpumpande miljön kände jag ett obehag. Som ett tryck över bröstet.

Det kändes så jävla utpräglat heterosexuellt. Så mycket att det kändes hotfullt. Ett helt rum med fulla heterosexuella människor som stirrade på mig, synade mig upp och ned.

Plötsligt tyngde min handväska ner mig. Plötsligt kände jag mig ostadig på mina klackar. Plötsligt kände jag mig utsatt utan att någon sagt ett ord eller lyft ett finger mot mig.

Jag försökte förklara mitt obehag för mitt sällskap, men fann inte riktigt orden. För oavsett vilka ord är det här något som bara de utanför normen på riktigt kan förstå.

Utanförskapet. Annorlundaskapet. Hur det känns när en är den enda i ett rum fullt av de som tillhör.

För det mesta bryr jag mig inte. Det rör mig inte. För jag vet att folks obehag, misstänksamhet eller hat tillhör dem, och inte mig. Men i vissa ögonblick blir det för överväldigande.

Vartenda rum jag går in i är heteronormativt. Det är min vardag. Jag känner det under huden. Annorlundagörandet som sker bara för att jag inte lever ut normer av heterosexuell manlighet.

Jag går in i alla dessa heteronormativa rum dagligen utan att låta mig beröras, men trots det finns det alltid en del av mig som ständigt är medveten om och känner av annorlundagörandet av mig som sker varje dag.

Hur jag pekas, viskas, skriks ut från det gemensamma.

Det är så det är att vara en hbt-person i ett heteronormativt samhälle. Där får vi ständigt påminnelser om att vi inte välkomna, att vi inte räknas, att vi är fel.

Så fort vi visar att vi är hbt, vare sig det är att hålla hand med den vi älskar eller klä oss på könsutmanande sätt eller bara andas, så får vi veta att vi inte tillhör.

Så länge heteronormen upprätthålls av alla de som ser och handlar genom den kommer jag och alla andra hbt-personer att fortsätta vara ofria.

Om inget förändras kommer vi att fortsätta vara fastlåsta till strukturer som gör oss till ”de andra” till normens ”vi”. Strukturer som leder till förtryck, diskriminering och hatbrott.

Det är vad som gör mest ont.

Ibland sträcker jag armarna mot himlen.

Det var smaken av blod. Hur jag hörde hur käkbenet knäckte till. Min kropp som långsamt föll till marken. Hans knogar genom mig, och förbi.

Sedan dess är kärlek ett fladdrande ljus som när som helst kan dö ut. Ett ljusrör i taket som ständigt blinkar. Ibland ser jag allt klart, ibland ser jag inte ens handen framför ögonen.

Ögonblicken av lycka, jag kan se dem, känna dem. Men mellan dem kommer mörkret som gör att jag famlar, går vilse, slår mig, hamnar fel, trampar sönder något.

När jag står i solen, när jag bländas av den, känner värmen mot min hud. Hur jag ändå sträcker mig efter molnen. Hur det lyckliga gör att jag sträcker mig efter det enda jag känner till.

Sträcker mig efter smaken av blod. Sträcker mig efter ljudet av hur ett ben i min kropp flyttar på sig. Sträcker mig efter fallet mot golvet.

Jag sträcker mig efter knogarna jag känner så väl. Kärleken i dem.

Hur de går genom mig, och förbi.

För det är kärlek. Att veta att lyckan inte varar. Det är kärlek. Att veta att blodet på lakanet går bort i 60 grader. Det är kärlek. Att veta att han alltid smeker blåmärkena han ger mig.

Det är kärlek. Att veta att nejet jag skriker medan han tränger in i mig inte betyder något. Det är kärlek. Att veta att ett förlåt alltid kommer efteråt. Det är kärlek. Att veta att de ”jag älskar dig” han viskar i mitt öra egentligen är hot.

Det är kärlek.

Det var det jag fick lära mig. Det är roten jag ständigt drar ur jorden, men som alltid växer tillbaka igen. Lite långsammare för varje gång, men den kommer alltid tillbaka.

Alla dessa år, hur jag har försökt lära om allt jag vet om kärleken.

Att vila i någons armar utan att få andnöd. Att känna någons fingrar mot min hud utan rädsla för att det ska göra ont. Att kyssa någon utan att känna smaken av blod på tungan.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Jag låg med örat mot hans bröstkorg och hörde hur ett hjärta slår hos en människa som vill mig väl. Jag hörde mitt skratt eka mot hans revben.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Jag såg hur livslinjerna på våra handflator var identiska. Varje gång jag vände mig mot molnen pekade han mot solen.

Där.

Här.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Kartan går att ritas om. Stigarna runt hjärtat kan leda någon annanstans. Känslan av kärlek kan vara en annan än den som får mig att blöda.

Ibland sträcker jag armarna, men mot himlen.

Läs min långa intervju med Maria Sveland.

Jag har gjort en lång intervju med författaren Maria Sveland i dagens DN Söndag. I den pratar hon om hur ett mordhot förändrade hela hennes tillvaro, men också fick henne att vilja slå tillbaka.

Resultatet är boken Hatet – en bok om antifeminism.

I boken försöker hon genom intervjuer och egna reflektioner skapa en mer heltäckande bild av hur antifeminismen har växt fram och hur den ser ut i dag.

”Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett att det har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet. Det är många av oss feminister som har undrat vad det är som har hänt. Jag försöker att ge några svar.”

Läs hela intervjun här.

Army of Lovers räddade mig, del 2.

Svenska folket må inte ha förstått briljansen med Army of Lovers bidrag i Melodifestivalen. Och trots min initiala enorma bitterhet över detta känner jag nu bara lättnad.

För Army of Lovers ska aldrig bli folkkära eller rumsrena. De ska inte omfamnas och åka på allsångsturnéer i folkparkerna. De ska störa, reta och politisera.

Det var precis det de gjorde på scenen i lördags.

De ställde upp med en elak barnramsa som påminde om deras mest okonventionella poplåtar i slutet av 80-talet. De lyckades hålla sin stolta mimtradition levande i en sångtävling.

De har nog aldrig varit snyggare. La Camillas kors mellan benen och guldkrona på huvudet. Alexander Bards röda rysskägg. Jean-Pierre Bardas fantastiska ben.

När de äntrade Melodifestivalens catwalk till dånande musik och med en voiceover där de deklarerade att de är hbt dog både jag och mitt yngre jag en lycklighetsdöd.

Tack.