Det kan tyckas vara löjligt att beröras så av att någon man bara känner från filmduken dör. Folk dör hela tiden. Men ändå. En tanke kan man kosta på sig.
Jag har ingen speciell relation till Brittany Murphy. Hennes namn fick mig inte att springa till biografen, men det fick mig inte heller att vända på klacken.
Och jag älskade hennes röst.
Makabert nog minns jag henne bäst som olycklig junkie i filmen The Dead Girl. Där är hon lysande.
För att hylla hennes liv ser jag om den.
Jag minns att jag såg Titanic två gånger på bio. Jag grät. Men torkade tårarna innan ljuset i salongen tändes igen. För jag var ju ändå kille.
Det var min favoritfilm fram tills att jag utvecklade någon sorts smak. Numera ser jag Titanic som ett fartyg fullt av klyschor. Men visst är den fortfarande sliskigt gripande, och visst spelar Kate Winslet brallorna av sina motspelare.
Nu är James Cameron tillbaka. Med blåa saker. Och jag är totalt ointresserad. Avatar ser ju mest löjlig ut.
Och jag blir ännu mer avtänd när jag läser att det största problemet James Cameron hade med den nya miljarddyra tekniken var att skapa de perfekta tuttarna till den kvinnliga avataren.
För det är ju självklart att denna fantasifigur inte får misstas för något annat än kvinna.
”Right from the beginning I said, ”She’s got to have tits,” even though that makes no sense because her race, the Na’vi, aren’t placental mammals.”
Suck.
Det är så tröttsamt att man inte ens i fantasin kan se bortom könen. Utan istället måste sätta ljuset på dem.
Det var det jag hatade med Wall-E. De var för fan robotar, men ändå skulle kärleksparet ha tydliga kön och heteronormen kunde ostört leva vidare.
Det blir inte bättre av att James Cameron pratar om kvinnor som om de är från en annan planet.
”A big recalibration happens when we’re forced to deal with real women, and there’s a certain geek population that would much rather deal with fantasy women than real women. Let’s face it: Real women are complicated. You can try your whole life and not understand them.”
Ja, alla kvinnor är komplicerade bara för att de är kvinnor. Är nog livmodern och tuttarna som gör dem så svåra. Eller deras långa hår. Eller deras fittor. Mystiska och komplicerade är de ju vilket som.
Och nu går de att ses i blåa skepnader med 3D-tuttar på en bio nära dig.
Hur mår killarna? Den frågan ställs då och då. Ibland med anti-feministiska förtecken. Ibland med feministiska. Oavsett är det en viktig och relevant fråga.
Jag tror att unga killar, precis som unga tjejer, har det lika kämpigt med att relatera till och handskas med vad som förväntas av dem utifrån deras kön.
Kroppsfixering och ätstörningar ökar bland killar, framför allt anorexi och ortorexi. Våld har blivit ett allt vanligare kommunikationsmedel. Och killar uppmuntras ständigt att inte visa känslor.
Istället sluta sparka bollen ”som en kärring”.
Det har länge funnits viktiga ställen för unga tjejer att vända sig till om de undrar något eller behöver stöd. Till exempel Tjejzonen. Men det har saknats ett liknande ställe för unga killar.
Men nu har organisationen Män för jämställdhet dragit igång Killfrågor.se. Där kan killar chatta och mejla anonymt med vuxna volontärer, så kallade pratkompisar, om allt från hur de mår till funderingar kring kärlek och våld.
Projektledaren Jens Malmström säger:
”Vi vill stå på killens sida gentemot förlegade uppfattningar om hur killar ska vara. Det kan handla om vilka situationer det är ok att vara ledsen eller vilka intressen han ska ha som kille. Hos oss får han vara sig själv och bli stärkt, och förhoppningsvis hjälper detta honom i jobbiga situationer i vardagen också.”
Det här är viktigt. Det låter bra. Det suger att vara kille ibland. När gränserna kring ens kön är så hårdbevakade att minsta snedsteg ger en ett skott i ryggen.
Då behöver man känna sig mindre ensam. Då behöver man känna sig mindre ovanlig.
Att jag sedan har svårt för det övergrabbiga språk Killfrågor.se använder får jag väl svälja for the better good.
Under den där halva sekunden som jag låg med huvudet mot spåret hann jag tänka: ”Fan. Självklart att jag ska dö så här.”
Jag hade varit ute med vänner. Druckit vin och drinkar. Skrattat. Dansat. En vanlig lördagskväll. Men slutet var nytt.
Jag skulle vid tretiden ta tunnelbanan hem. På perrongen skulle jag gå förbi ett gäng fulla ungdomar. Precis då vevade en kille ut med armen, och jag ramlade. Ner på spåret.
Jag skrek ett skrik jag aldrig har haft i min hals förut.
Jag landade på alla fyra, men armarna vek sig direkt. Till min förvåning var jag oskadd. Jag reste mig upp fort som fan. Försökte hasa mig upp på perrongen igen. Folk sprang direkt till kanten och hjälpte till och drog upp mig.
Jag skrattade. Av chock. Av rädsla.
När jag kom upp såg jag att det var en minut kvar innan tåget skulle komma.
Jag borstade av mig, tackade och gick så långt bort från mina räddare som möjligt. Jag ville bara radera, radera, radera de senaste fem minuterna.
Jag satte i hörlurarna i öronen igen och Me’shell Ndegeocellos vackra låt Crying in Your Beer fortsatte att spela. Och hon sjöng:
”Please, don’t let me die alone.”
På något lustigt sätt har universum alltid ramat in mitt livs mest traumatiska upplevelser med väldigt passande musik. Mitt livs soundtrack.
När jag nästan blev våldtagen hade jag Marianne Faithfulls låt Mystery of Love i öronen. Hon sjöng då:
”Show me sweetness, show me summer skies.”
Nej. Inga sommarhimlar med en mans ovälkomna fingrar innanför byxorna.
Nej.
Jag har alltid varit oerhört rädd för tågspår. Min bror hängde mig ovanför ett när jag var liten. På ett skojsamt storebrorssätt. Han höll i min jacka och lutade mig över spåret. Jag höll på att kissa på mig. Han skrattade.
Men satte snabbt skrattet i halsen när han såg min rädsla.
För det finns inget vackert med en död på tågspår.
Nej.
Under den där halva sekunden som jag låg med huvudet mot spåret hann jag tänka: ”Fan. Självklart att jag ska dö så här.”
25 år i livet. Livet är en fest. Och det slutar en lördagsnatt på ett tågspår. I tusen bitar. Och Me’shell Ndegeocello fortsätter att sjunga:
”Please, don’t let me die alone.”
Sluta onanera offentligt, och smeta sperma överallt. Jag tycker att det är rimligt.
Trots att det är ett skämt tycker jag att det är words to live by.
När jag var yngre och allt mer började tänka på skrivandet som ett framtida yrke, då var jag grön av avund. Det var så många som hade ett sådant avundsvärt språk. Som kunde skriva omkull mig.
Och jag försökte efterlikna dem alla. Linda Skugge, Åsa Ericsdotter, Karin Eder-Ekman, Sofia Broomé.
Med åren hittade jag som tur var mina egna ord, och nöjer mig numera med dem. De duger fint och väl. Och de är bara mina. Och nu, era.
En jag har beundrat sedan hennes första bok Var det bra så? är Lena Andersson. Hon har skrivit flera utmärkta och tänkvärda böcker och är den enda värd att läsa på Dagens Nyheters ledarsida.
Förut skrev hon krönikör för Fokus. En av dem är bland de bästa krönikor jag någonsin har läst. För att den är så vacker, för att den är så sann. Jag hittade urklippet i en pärm idag och förundrades än en gång när jag läste den.
Den handlar om hur alla spärrar släpper när förälskelsen slår till. Om hur Lena försöker att skicka ett festligt sms till den hon är kär i. Och gör precis allt för att få iväg det där jävla meddelandet.
Jag intervjuade Lena Andersson för Resumés räkning för två år sedan och frågade om hur hon vågade skriva så självutlämnande.
”Jag skrev faktiskt den krönikan samma dag som jag skickade meddelandet. En vän till mig sa att han jag var kär i skulle tro att jag var galen som skrev så. Men jag tänkte att om män hela tiden får göra såna här galna grejer, dra in blåsorkestern så att säga, varför skulle inte jag?”
Det var efter den krönikan, och intervjun, som jag började att lämna ut mig själv mer i mina texter.
Så läs:
”Och det här handlar inte om hur det gick utan om galenskapen. Om den formidabla kraften som kärlekskänslan alstrar så länge den har hoppet i släptåg. Den får berg att flytta sig, ingen sträcka är för lång att gå, inget besvär för stort. Att få rikta hela sin känsla mot en annan vuxen människa är att slippa sig själv och möta sig själv på samma gång; en fenomenal aspekt av skapelsen.”
Sarah Haskins sammanfattar året. Hon frågar sig om det inte är lika bra att ge upp idén om att vara en perfekt hustru, perfekt mamma och perfekt karriärskvinna samtidigt.
Men sedan hon inser hon:
”When you’re a woman happiness is just a purchase away.”
Så sant. Och någonstans hör jag Nina Björk sjunga hallelujah.
Jag har skrivit en krönika i nya numret av tidningen Frihet. Jag kommer att vara deras kulturkrönikör nästa år. Kul, kul!
Min första är som en sammanfattning av alla blogginlägg jag har skrivit om ideal, normer och ätstörningar. Och om mitt enda nyårslöfte.
Att förändra samhället genom mig själv.
Krönikan inleds så här:
”I den kanadensiska filmen ”Last Night” ska världen gå under vid tolvslaget. Den ställer frågan: Du har en dag kvar i livet, vad gör du med dina sista timmar? Plundrar en affär, röker på, försöker att hitta ett sista ligg eller kanske till och med en sista kärlek? I filmens bästa scen säger Sandra till en ny manlig bekantskap: ”You better hurry up. Tell me something to make me love you.” Men mannen vet inte vad han ska göra eller säga. För han vet inte vad det är som får andra att älska honom. Och speciellt inte på bara några få timmar.”
Läs resten här!
Jag älskar Meryl Streep. Hon och Whoopi Goldberg, Helen Mirren, Sandra Oh, Lisa Kudrow, Kate Winslet och Maggie Cheung är världens bästa skådespelare.
Det som är intressant med Meryl Streep är att hon har lyckats få en kommersiell comeback de senaste åren. Trots att hon är över 60 år. Det pratar hon om i kommande numret av Vanity Fair.
”It’s incredible. I’m 60, and I’m playing the romantic lead in romantic comedies!”
Meryl Streep har alltid kritiserat bristen på bra roller för kvinnor över 40 i Hollywood. Nu tar hon hand om de få som dyker upp. Hon har visat att även äldre kvinnor kan bli riktiga filmstjärnor vars namn drar publiken till biosalongerna.
Det är som regissören Mike Nichols säger:
”She broke the glass ceiling of an older woman being a big star – it has never, never happened before.”
Men det intressanta med Vanity Fair-artikeln är bilderna. Tidningen babblar om hur Meryl Streep är en förebild för äldre kvinnor i Hollywood. Och så retuscherar de henne så slät att det ser ut som att hon har botoxat in en liter i ansiktet.
Meryl Streep är vacker som en dag. Men hon har rynkor. Hon är fan 60 år. Det är självklart hon har rynkor. Men Vanity Fair tycker rynkor är fult. Så de raderar alla spår av Streeps ålder.
Det är knappast överraskande. Men det är så ledsamt.
Meryl Streep är ett av få undantag i sin skådespelargeneration som har låtit åldern ta sin rätt. Som har struntat i nålar och skönhetsoperationer. Hon har otaliga gånger pratat om att hon omfamnar sitt åldrande och att det bara hjälper hennes skådespeleri.
Att det finns karaktär i rynkor.
Men Vanity Fair respekterar inte sitt intervjuobjekt. Deras ord ekar tomma.
Jag läser sällan sportsidorna i tidningen eller kollar på program som Sportspegeln. Helt enkelt för att jag inte är särskilt intresserad. Men när jag har gjort det har jag märkt att de kvinnliga sportjournalisterna har blivit lite fler.
Förut fanns det knappt någon. Nu finns det åtminstone ett tiotal. Minst.
Men trots det finns det inte en enda kvinna bland Svenska Fans 25 nominerade till bästa sportjournalist. Nomineringarna visar enligt Anja Gatu:
1) Alla skickliga sportjournalister bor i Stockholm, 2) Alla skickliga sportjournalister jobbar med fotboll, 3) Det finns inga skickliga sportjournalister på morgontidningarna och 4) Alla skickliga sportjournalister är män.
Vad beror det på?
Anja Gatu har en enkel förklaring:
”Jag skulle kunna opponera mig mot samtliga fyra påståenden, men kan inte riktigt ta den här nomineringen på allvar. Den säger mer om vilka som röstar än vem som är Sveriges bästa sportjournalist. Min gissning är att genomsnittsröstaren ser ut såhär: en kvällstidningsläsande kille som gillar internationell fotboll och allsvenskan. Då är det kanske inte så konstigt att resultatet blir därefter.”
Hon tror att en annan förklaring är att tidningarna har en vana att profilera de manliga sportjournalisterna mycket mer och att kvinnliga sportjournalister fortfarande möts med en del skepsis.
Svenska Fans består mest av män. Män röstar, vad det än gäller, oftast på män. Det är så jävla trist det är.
Jag tycker att det är tråkigt att det gör att alla de minst lika duktiga kvinnliga sportjournalister inte får den uppmärksamhet och de hyllningar de förtjänar.
Men jag antar att de tyvärr är vana vid det.
